Josefin Holmström: Antarktis

Antarktis överraskar med att handla om sorg och konfrontation. Det tar mig ett tag att förstå det. Först hinner jag vara rätt irriterad över vad jag uppfattar som en försmådd kvinna så till den milda grad besatt av en man att hon krånglar sig med på en expedition till Antarktis för att få komma nära honom. Hon struntar i att lyssna på säkerhetsföreskrifterna för att istället skärskåda exakt hur nära hans hand befinner sig hennes, eller — förfärligt! — en annan kvinnas. Hon beter sig i största allmänhet provocerande dumt, men när jag allt eftersom får veta varför så förstår jag henne bättre.
Josefin Holmström skriver på en väldigt sparsmakad prosa, ofta närmast lyrisk. Jag tycker mycket om delarna där hon minns Scott, Oates, och de andra dödsdömda männen i Scotts expedition och på slutet en underbar dialog mellan Scott och Amundsen.

Read Full Post »