Läsrapport mars–april

Mars = omläsningsmånad
Voltaire: Candide (omläsning)
Kerstin Ekman: Händelser vid vatten (omläsning)
Walter M Miller, jr: A Canticle for Leibowitz (sf, omläsning)
Kate Atkinson: I museets dunkla vrår (omläsning)
Michael Chabon: The Yiddish Policemen’s Union (best of 2015, kontrafaktisk deckare, omläsning)
Alice Walker: Omskärelsen (omläsning, best of 2015)
(Läste inte ut Gabriel Garcia Marquez: Kärlek i kolerans tid, omläsning)
Alice Miller: Det självutplånande barnet och sökandet efter en äkta identitet (omläsning)

Lotta Lundberg: Timme noll (best of 2015)
David Mitchell: The Bone Clocks
Jeannette Haien: The All of It
Jess Walter: Alla dessa vackra nederlag
Marilynne Robinson: Gilead (best of 2015)
Dorothy L Sayers: Kamratfesten (best of every year)
Joyce Carol Oates: Khartago
Anna Schulze: Vårt gemensamma liv
Barbara Vine: Ödesdiger vändning

16 böcker. 5 best of. Oates och Haien snuddar vid etiketten, kanske ändrar jag mig i efterskott? En bra vår.

Read Full Post »

Boktips 4: Lotta Lundbergs Timme noll

Sändes i Minuter till helg i 24Corren.

Read Full Post »

Anna Schulze: Vårt gemensamma liv

Anna Schulze är en författare med ett fantastiskt språk. Hon har också en tendens att hålla sig med ointressanta karaktärer. Men ibland läser man en bok ändå, och jag har tillbringat några snoriga timmar med Vårt gemensamma liv. Det är högst sannolikt en fantastisk bok för rätt publik: Alla som tycker att vardagen och äktenskapet känns för trångt ibland, alla som har svårt att liksom komma igång och hela tiden tror att livet väntar runt hörnet. Nyskilda som undrar varför det blev som det blev, när man slutade kommunicera?
Inget av allt det där passar egentligen in på mig, men jag läser ändå ut den och tycker om den på ett lite svalt sätt.
Någon gång skulle jag vilja att Anna Schulze skrev om människor som är lite knäppare, som lever lite spretigare liv och råkar ut för värre saker. Men jag gissar att det är vardagen som intresserar henne.

Så här skrev jag om Att ringa Clara.

Read Full Post »

Joyce Carol Oates: Karthago

Mörkt, våldsamt, en familj som faller sönder. JCO fortsätter på sina inmutade teman och det här är så bra. Andlöst, febrigt, om en försvunnen barnslig 19-åring, Cressida, den ”smarta” systern. Den kraftfulle pappan, Zeno, som letar och letar och springer och springer mer än han förmår för att han vill att hans ansikte ska vara det första hon ser — för hon är ju bara försvunnen? Hon får inte vara död.
Den ”vackra” systern Juliets nyblivna expojkvän, skadad och vanställd efter kriget i Irak, vad har han med det hela att göra? Jag vill tycka om Brett, jag tycker synd om Brett, men är han en mördare? Hon förenklar ingenting Joyce Carol Oates. Men det här med förlåtelse, som modern Arlette söker efter, har Oates varit lika intresserad av det förut? Det kanske hon har. Tänker på Flannery O’Connor också. Dessa amerikanskor som borrar sig ner i det svartaste svarta och strävar efter försoning.

Read Full Post »

Söndagsläsning: Gilead

Innerlig, djupt andlig bok. Utformad som en döende fars brev till sin lille son. Fadern är pastor och har långa tider levt ensam efter att första frun dog i barnsäng. Marilynne Robinson skriver så vackert om hans känslor när han döper barnen, alla dessa mjuka pannor. Välsignelsen.
Den gamle pastorn minns en resa till Kansas. Depression, torka, hårda livsvillkor. Tillsammans med sin egen far letade han efter sin farfar. De höll på att svälta ihjäl, och nu när den döende har en egen liten son i sitt andra äktenskap förstår han ännu mer hur fadern ångrade och oroade sig.

Gilead är full av ord som ”förunderlig”. Hustruns allvarliga ögonbryn. Ju mer jag läser ju mer förstår jag att den handlar om nåd, förlåtelse och försoning.
Marilynne Robinson vann Pulitzerpriset för Gilead 2005. Det kan hända att hon puttar ner Atkinson från årets bästa-tronen.

Read Full Post »

Vad jag läst på 100 bästa deckarna-listan

Jag snor hela listan på Lotta Olssons hundra deckar­favoriter från DN och fetmarkerar titel + författare när jag läst den specifika boken. Har jag läst nåt annat av författaren så fetmarkerar jag författarnamnet.

”Kamratfesten” Dorothy Sayers
”Miss Marples sista fall” Agatha Christie

”Mannen på balkongen” Maj Sjöwall och Per Wahlöö
”Händelser vid vatten” Kerstin Ekman
”Gone girl” Gillian Flynn

”Pappas lilla flicka” Elizabeth George

”Farlig begåvning” Laurie R King

 ”Grisfesten” Leif G W Persson
”Sjöjungfrun sjöng sin sång” Val McDermid

”Tystnadens gåta” Steve Hamilton

”Nattfåk” Johan Theorin

”Historien om Någon” Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen

”Svart sabbat” John Dickson Carr

”Morden på Rue Morgue” Edgar Allan Poe

”Bländverk” Reginald Hill

 ”Mörk jord” Belinda Bauer

”Män som hatar kvinnor” Stieg Larsson
 
”Älskade Poona” Karin Fossum

”Det blod som spillts” Åsa Larsson

”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt” Astrid Lindgren
 
”En gammal skandal” Josephine Tey

”Höstvind och djupa vatten” H-K Rönblom

”Det spräckliga bandet och andra berättelser”
Sir Arthur Conan Doyle

 ”Kvinna i grönt”
Arnaldur Indridason

”Stenarna skola ropa”
Ruth Rendell

 ”Roseanna”
Maj Sjöwall och Per Wahlöö

”Flaskpost från P”
Jussi Adler-Olsen

”Spela död”
Peter Abrahams

”Gänget” Ed McBain

 ”Borkmanns punkt”
Håkan Nesser

”Bädda för död” eller ”En kyss före döden”
Ira Levin

 ”Idéernas grotta”
José Carlos Somoza

 ”Den lilla trumslagarflickan”
John Le Carré

”I rosens namn”
Umberto Eco

 ”En ovanligt torr sommar”
Peter Robinson

”De nio målarna” Dorothy Sayers

 ”Garnethill” Denise Mina

”Snömannen” Jo Nesbö

”I tystnaden begravd” Tove Alsterdal

”Jägarens hjärta” Deon Meyer

”Ture Sventon, privatdetektiv” Åke Holmberg

”Odödlig” S J Bolton

”Rosor, kyssar och döden” Maria Lang

”En man med många talanger” Patricia Highsmith

”Den stora sömnen” Raymond Chandler

”Pompeji” Robert Harris

”Det blödande hjärtat” Andrew Taylor

”Kalla handen” Stieg Trenter

”Romarblod” Steven Saylor

”Ben för ben” Carol O’Connell

”Oskyldigt blod” P D James

”Maigrets onda aningar” Georges Simenon

”Dimitrios mask” Eric Ambler

”Riddarfalken från Malta” Dashiell Hammett

 ”Mördare utan ansikte” Henning Mankell

”Ont blod” Arne Dahl

”Lång väg hem” Eva Dolan

”Paradisbarn” Kristina Ohlsson

”Kvinnorna på 10:e våningen” Karin Alfredsson

”En härva av skuld” Lesley Horton

”Under skalbaggens bo” Mary Willis Walker

”Ödemark” Yrsa Sigurðardóttir

”Tidstjuven” Tony Hillerman

”Damernas detektivbyrå” Alexander McCall Smith

”Glennkill” Leonie Swann

”Svarta hunden” Stephen Booth

”Tro dina ögon” Linwood Barclay

”Tre sekunder” Anders Roslund & Börge Hellström

”Glöm inte att låsa” Elizabeth Haynes

”Flickan under jorden” Elly Griffiths

”En rasande eld” Andreas Norman

”Prinsessan och mördaren” Magnus Nordin

”Lewismannen” Peter May

”I samlarens spår” Jeffery Deaver

”Fröken Smillas känsla för snö” Peter Hoeg

”Den döende detektiven” Leif G W Persson

”Den osynlige mannen från Salem” Christoffer Carlsson

”I vargars följe” Stef Penney

”Var är Jane Eyre?” ​Jasper Fforde

”Onda flickor” Alex Marwood

”Sprängaren” Liza Marklund

”De redan döda” Robert Karjel

”Dykaren” Håkan Östlundh

”Någon annans skuld” Sarah Hilary

”Lärarinnan i Villette” Ingrid Hedström

”Stum rädsla” Nevada Barr

”Judaskyssen” Anna Grue

”Öppen grav” Kjell Eriksson
”In the last analysis” Amanda Cross

”Svikaren” Katarina Wennstam

”Folly” Laurie R King

”Inte ens det förflutna” Anna Jansson

”Medan mörkret faller” Anna Lihammer

”Svart som natten” Ann Cleeves

”Okänt offer” Tana French

”Glaskroppar” Erik Axl Sund

”Det man inte vet” Alice LaPlante

”Mörkt motiv” Louise Penny

”De samvetslösa” CJ Box

53 lästa, över hälften alltså. Noterar att det är de äldre som toppar, därför har jag flest där eftersom jag inte är så flitig deckarläsare längre. Saknar Michael Chabon, Abigail Padget, och några till. Men man kan inte hålla med om allt, och flera av dem Lotta Olsson skriver om blir jag nyfiken på. Jag rekommenderar att du klickar på länken däruppe och läser vad hon skrivit.

Read Full Post »

Kamratfesten är världens bästa deckare — såklart

Såklart. Lotta Olsson i DN har listat de 100 bästa deckarna och två olika personer har tipsat mig om vilken som blev etta: Kamratfesten av Dorothy L Sayers. Vilken utomordentligt klok person Lotta Olsson måste vara! Med utsökt smak.
Jag gläder mig också åt finfina placeringar för Laurie R Kings Farlig begåvning, Josephine Teys En gammal skandal, Denise Minas Garnet Hill, med flera. Det verkar som att jag kan ta Lotta Olssons andra tips på allvar (utom de två stolpskotten) och börja beta av dem på bibblan.

Jag har skrivit i Corren om min ständiga följeslagare Kamratfesten, bilden är därifrån. Mer om schackpjäserna här.

Read Full Post »

Årets första bokbeställning

Lamott, Anne: Hard Laughter
Dominczyk, Dagmara: The Lullaby of Polish Girls
Tauler, Johannes: Djup ropar till djup : predikningar
Lundén, Tryggve: Molnet : icke-vetandets moln i vilket själen möter Gud

Väldigt bra gjort av mig att inte frestas förrän nu, tycker jag, och ger mig själv en mental high-five. Att det dröjt så här länge är delvis tack vare min omläsningsmånad, delvis tack vare Kisa bibliotek, där jag har en reservationslista på sju böcker. (Hämtade två igår.)

Read Full Post »

Jess Walter: Alla dessa vackra nederlag

Jag blev nyfiken på Jess Walter sedan jag upptäckte podden A tiny sense of accomplishment som han har ihop med Sherman Alexie. Där läser de högt ur sina utkast och pratar om litteratur, skrivande och basket. Så jag visste att han är klok och eftertänksam, har humor och fantasi och väljer orden med omsorg. Och så gör han i Alla dessa vackra nederlag också.

Det börjar i en liten bergsby i Italien, dit en nybliven Hollywoodskådespelerska, Dee Moray, plötsligt kommer för att vänta på sin älskare. Båda spelar med i den gigantiska produktionen Cleopatra, med Liz Taylor och Richard Burton. I byn driver Pasquale ett minimalt hotell, och han blir djupt berörd av Dee. Samtidigt har han sin egen hemliga kärlekshistoria.
Så flyttas tiden till nutida Hollywood, och den luttrad assistenten Claire som tappar sina illusioner i rask takt medan hon arbetar åt legendariske producenten Michael Deane som har ett så stelt och sönderopererat ansikte att ingen kan låta bli att stirra.
Och så är det Pat, musiker på deken som sumpar sina relationer lika fort som sin karriär men får ett gig i Edinburgh.
Och så är det… Det är några personer för många, några vändningar för mycket. Jag önskar att Jess Walter hade koncentrerat sig på färre människor. Det är inte att han inte går på djupet, för det gör han. Var och en av dessa personer kommer till insikter, gör lärdomar, här finns klokheten och människokännedomen. Och en hyllning till kärleken. Men jag orkar inte intressera mig för fler än en handfull människor.

Read Full Post »

Boktips 3: Kate Atkinsons Liv efter liv

Tipsade om Kate Atkinsons underbara Liv efter liv i Minuter till helg i 24Corren.

Read Full Post »

Boktips 2: Gillian Flynns Gone girl

Ur Minuter till helg i 24 Corren.

Read Full Post »

Jeannette Haien: The All of it

Intensiv. Komprimerad, destillerad, frammejslad utan ett överflödigt ord.
På 145 sidor två hela liv: från karg och brutal misär till någon form av lycka och livslust.
En präst och ett moraliskt dilemma. En fisketur i regn vid irländska kusten. En bekännelse vid en dödsbädd. Att som präst bli ombedd att inte vara först och främst präst, utan att lyssna som en vän.

Lysande litteratur, av en ytterst sparsam författare som debuterade efter 60. Jeannette Haien var egentligen pianist. Förord av Ann Patchett som råkade på den av en slump, en vän sa att hon måste läsa.

Read Full Post »

Boktips 1: Patrick Modiano — Lilla smycket

Första boken jag pratade om i 24Correns Minuter till helg var Patrick Modianos Lilla smycket.

Read Full Post »

Fantastisk sammanfattning av Life after life

Fortfarande årets bästa bok…

Read Full Post »

David Mitchell: The Bone Clocks

Ännu en bok med skiftande perspektiv mellan olika protagonister som jag tycker är mer eller mindre lyckade.
Jag tycker mycket om Holly Sykes; från hennes femtonårsjag via de andra åldrarna till den avslutande post-apokalyptiska varianten, där hon som mormor med begynnande minnesluckor försöker överleva på en remsa av irländsk mark med några hönor och en hund, i ständig oro för att nästa insulinleverans till extrabarnbarnet kan vara den sista. Här påminner Mitchell om Doris Lessing i En överlevandes minnen. Även det övernaturliga draget som Mitchell låter skymta fram då och då innan han går all in i femte delen och blir fantasy på heltid med den stora kampen gott/ont.

Dessförinnan har jag lärt känna fullblodspsykopaten Hugo Lamb i Schweiz, krigsjournalisten Ed Brubeck som ger en oerhört levande och sammansatt skildring av kriget i Irak (varför är vi alls där, funderar Tony Blair i spegeln), och så författaren Crispin Hershey som jag hinner lessna rätt rejält på. Det är författarläsningar och litteraturfestivaler och dåliga recensioner och hämndaktioner, och säkert läsfest för dem som ingår i de rätta engelska kretsarna, men för min del hade jag gärna sluppit.

En märklig bok, en spretig. Den kunde ha varit tre olika och då hade jag läst två av dem, helnöjd. Fast jag är rätt nöjd ändå, nu, och läser gärna mer av Mitchell. Jenny på Kulturdelen har också skrivit om The Bone Clocks och tipsar om att han tydligen har återkommande karaktärer mellan böckerna.

Read Full Post »