Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2015

ljusets_fiender_pocketSom ett glas kallt klart vatten. Så är första delen av Lundbergs genomgång av den svenska idédebatten och dess rötter, från tidigt 1900-tal och framåt. Hur det kunnat bli så att svenska kultursidor försvarar totalitära ideologier. Hur modernisterna stod och vacklade mellan spegelparet nazism och kommunism, och hur den svenska hållningen landade i den så kallade tredje ståndpunkten, där man envist hävdade och fortsätter att hävda att USA och Sovjetunionen var lika goda kålsupare. Exemplen från Karl Vennberg och Artur Lundkvist och Eyvind Johnson är läsning som triggar igång en gammal litteraturvetarhjärna.

Vill läsa Eyvind! Har längtat ända sen den där vansinnesrallarsvingen på ett P3-program där det hävdades att Harry Martinson tog livet av sig för att han inte stod ut att dela nobelpriset med en kvinna. Ä-hum. Efter att DN:s Jonas Thente bloggat om den osmakliga listan på manliga författare som begått självmord plockades den bort. Å andra sidan är min personliga favorit ”Jesus Kristus Superstar Josefsson / Guds son / lamm är BIBELNS huvudperson, ungefär så som Anders Borg var Regeringens huvudperson/guds son / lamm.” kvar.

Tycker du att detta är ett sidospår och en onödig utvikning och undrar vad det har med Ljusets fiender att göra? Jo, det är relevant för att när man läser Ljusets fiender så förstår man hur sånt här kan uppstå och betraktas som fullt normalt i en nationell radio som du och jag är med och finansierar.

Men tillbaka till Lundberg.
Andra delen handlar om framväxten av den våldsinriktade grenen av islam, som JL benämner neofundamentalistisk. Och om synen på Lars Vilks konstnärsskap, hur gränserna flyttats jämfört med när fatwan mot Salman Rushdie utfärdades. Faktapäckat och i stenhård polemik mot dem som lägger till ett men efter sitt försvar av yttrandefrihet.
Tredje delen talar om den blinda fläcken för våld riktat mot judar, och jag vill nästan gråta av lycka efter att ha varit väldigt upprörd efter de senaste händelserna i Paris och Köpenhamn. De finns förstås inte med i boken som gavs ut 2013, men de finns med ändå. Ni fattar.
Sen blir jag chockad av att upptäcka att Pia Laskar som jag själv intervjuat (sent 90-tal nån gång) är dömd för inblandning i den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Tre års fängelse, enligt Lundberg. Jag googlar för att kolla att han har rätt, men hittar ingenting. Faktum är att jag hittar extremt lite information om Pia Laskar på nätet över huvud taget.

Jag litar ändå på Johan Lundbergs fakta. Det är klart och sakligt framställt, en sån där redig prosa som gör att man hänger med även när förkunskaperna brister. Det är hederligt, en egenskap jag ofta saknar i nutida debatt. Ju närmare nutid vi kommer, desto mer frestande har det säkert varit att välja ut de smaskigaste citaten från meningsmotståndare och argumentera mot dem. Några tjuvnyp delas säkert ut för gammalt akademiskt groll skull, så brukar det vara. Det förlåter jag lätt eftersom Lundberg är från min gamla hemstad Umeå. Hans beskrivning av sin intellektuella vandring som börjar i den kommunistiska Oktoberbokhandeln är en direkt parallell till min egen som började i den kommunistiska bokhandeln Röda rummet. På detta har jag tänkt mycket de senaste åren.

Som gammal ärkefeminist har jag våndats över den riktning som feminismen tagit. Varför är jag inte jublande glad över genusforskning, genusvetare, allt inflytande? Jag känner inte igen mig. Men det är en stor och svår fråga som jag måste reservera för en trängre krets innan jag vill eller kan formulera något i skrift.

Tillägg: Jag har inte riktigt läst ut hela boken än. Tänker skynda mig idag — imorgon börjar Omläsningsmånaden.

Read Full Post »

Virginia Woolf. En hel härligt överdådig Woolffestival! ”Vad heter hons mormor?” frågade mitt barnbarn Bo, 2 år. En mycket relevant fråga! Svaret är Maria.
Alice Miller.
Rebecca West har jag längtat efter länge men just nu är jag konstigt nog inte sugen.
Jag började häromdagen med Kamratfesten för x:te gången, men det var en dag när jag var helt uttröttad och behövde comfort reading. Kanske fortsätter jag, kanske inte.
Sherman Alexie.

Men detta kommer förstås att hinna ändras utifrån lust och humör. Omläsningsmånaden har flyttats fram till mars eftersom jag tycker att den går fint ihop med köpstoppet jag har nu under fastan.

Read Full Post »

crazybravePassion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

walter-alexie-1024x644Gamla favoriten Sherman Alexie som jag läst mycket av har en jättebra podd ihop med sin kompis och kollega Jess Walter. A tiny sense of accomplishment heter den, och du kan läsa mer här.
En underbar mix av uppläsning av vad de skrivit, bakom kulisserna i författarvardagen, basket och intervjuer med folk de gillar. Allt från för mig helt okända till skådespelarikonen Molly Ringwald, som både sjunger och skriver numera. Och så får jag veta varför Radioactive love song, boken jag beställde, aldrig kom utan blev ”definitivt slut”. Alexie drabbades av skrivkramp efter sin stora succé och skrev den aldrig färdig. Men han läser ett avsnitt i podden.
Mycket känslor och skratt.
—————————————

Read Full Post »

laviniaAh! LeGuin förtrollar när hon tar mig tillbaka till antiken, Italien före Italien. Rösten är Lavinias, Aeneas tredje hustru, som Vergilius aldrig ger någon röst till men som Ursula LeGuin här gör till huvudperson. I en Facebookdiskussion med en av mina gamla kursare från littvet, sent 1980-tal i Umeå, minns vi Aeneas och Dido förstår, alla minns Dido. (Eller? Kanske de flesta associerar Dido till en sångerska.) Kanske hela Aeneiden är på väg att falla i glömska, som LeGuin påtalar i sitt efterord som handlar om varför hon skrivit Lavinia.
Det vore sorgligt i så fall, för här finns så mycket av hjältedåd och kärlek, ett epos från förkristen tid som alla små italienska skolbarn har lärt sig att referera till.
Själv njuter jag. Av LeGuins svskalade men ändå poetiska språk. Av Lavinias uppväxt med en klok och kärleksfull far, kungen, men med en mor, drottningen, som blir galen av sorg när småbröderna dör. Lavinia springer i skogen m,ed sin bästa vän, lär sig att utföra de heliga ritualerna med sin far, har nära band med sina slavar och framför allt så möter hon Poeten, från en annan tid, frusen och döende och den som har skrivit fram Lavinia men blir förskräckt när han träffar henne.
Och sen kärleken. Den stora kärleken.
Tre år får de tillsammans, Aeneas och Lavinia. Det vet hon från början eftersom Poeten berättat det.
Så fin och vacker bok, och så fantastiskt att LeGuin inte tappat greppet, hon är ändå 80+. Jag känner mig på generöst humör, det blir en best of-etikett.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

vinterMor-dotterdrama i Västerbottensmiljö, kan det blir mer lockande än så?
Jag drogs som en magnet till denna bok och blir rikligt belönad med snö & björkar, Umeå flygplats, djur som stannar i flykten när helljuset slås på. Ortsnamn som Sävar, Burträsk, Ånäset. Västerbottensostfabriken. Skog och åter skog. Vidderna och det instängda, mörka.

Helene bor med sin make Adam i en västerbottensgård i inlandet. Hennes mor kommer på ett kort besök. Trots Helenes minutiösa förberedelser (hon övar sig i att baka speciella lavendelskorpor i månader och köper nogsamt utvalda böcker att lägga in i gästrummet), blir hon bara mer och mer överspänd och kan inte slappna av. Modern är till synes nöjd och glad, men hennes böjning på halsen är förstås en provokation direkt riktad mot Helene. Att maken och modern kommer överens och verkar ha utbyte av varandra är ett svek.

Lika sparsmakat och omsorgsfullt precist som Helenes tillvaro är Nasehs språk. Vackert. Njutbart. Men också aningen instängt, jag börjar längta efter något vilt, raggigt, fult. Och då kommer det, i en skepnad jag borde ha sett i förväg men inte gjorde. Intressant!

Den sista delen handlar om Nasehs egen skrivprocess. Jag gillar särskilt hennes Maria-tolkningar. Och en sak till: huvudpersonen Helene läser Patricia Highsmiths noveller. Hon tycker att de är skrämmande, och bra. Jag tycker som sagt detsamma.

Negar Nasehs Under all dennna vinter är nominerad till Borås debutantpris och vem som vinner blir klart på torsdag, om jag har förstått saken rätt. Jag hejar på dig, Negar!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Morgonmässan

20150211_164705
Den här fina fick jag imorse på morgonmässan i Kisa kyrka. Har bläddrat lite i den och älskar den redan.
Dessutom sjöng vi psalm 396. Och så körde husbandet en psalm i bossanova-takt.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Jag vill berätta om en fantastisk podd som jag har upptäckt. Invisibilia från Npr.
Den handlar om det vi inte kan se.

Jag saxar: In Invisibilia’s pilot season, Spiegel and Miller dig deep into our innermost minds — examining our dark, disturbing thoughts and whether those thoughts say anything about who we are, our fears and how they shape our actions, and our need for belonging and how it shapes our identity and fuels our emotions over a lifetime. They will take you into the real-world consequences of our own expectations — sometimes so powerful that they can overcome physical disability — and test your assumptions that empathy brings people closer together. Along the way, you’ll encounter fascinating individuals, such as the man who has merged with his computer and a woman who physically feels what others feel.

Invisibilia is a glimpse into a world you can’t see.

I det senaste avsnittet jag lyssnade på fanns en kvinna med som led av samma syndrom(?) som Lauren i Octavia E Butlers Parable of the Sower, nämligen att hon känner, på riktigt känner, det andra människor känner. För denna levande kvinna började det när hon som liten stod bredvid en pojke som fick kramar. Det kändes så bra att hon följde efter honom hela dagen och mådde gott av hans kramar. Senare i livet blev det stora problem, hon drevs till människor vars liv hon levde och hade mycket svårt att veta vad som är hon själv och vad som är den andra människan. Hennes äldsta dotter är likadan och tycker att det är urjobbigt.
Alltihop har med spegelneuroner att göra. Hej Alison Bechdel, det här är en podd för dig! Med lite tvångstankar och psykoanalys också.

I ett avsnitt handlar det om tankar. I ett om att vara blind. Och i ett om förväntningar. Och att inte kunna känna rädsla.
Denna podd är helt fantastiskt underbar och njutbar, både i ämnesvalen och i programledarduons stil. Om jag bara fick lyssna på en enda radiopodd så skulle det vara den här. Lätt.

Uppdatering: Det är förstås ett program först, som går i radio och sen blir podd.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Bechdel_cover
81XVAw4GyEL
Såklart.
Bechdel-Cartoon
Den passar inte alla men den passar verkligen mig, som börjat drömma konstiga drömmar om min dotter och yngsta dotterdotter, minnas signifikanta episoder från min mor och mormor, och förstås genast vill sätta igång och läsa en massa psykoanalys.
Are-You-My-Mother_0009
ABorganized
Och läsa om Virginia Woolf i en enda lång läsfestival.
winnicottbechdel
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Read Full Post »

lågoravhatBesatthet och hämndbegär, psykisk sjukdom och en inte ont anande, aningen självgod familj. Det finns ett stråk av Stenarna skola ropa och lite av uppgörelsen i Kamratfesten i den här Erin Kellys andra bok, som jag läser som nummer tre. Det här att om någon hade förstått vidden av galenskapen och brytt sig om att försöka minska utsattheten, så kanske kanske katastrofen kunnat undvikas.
Fast Kelly är inte lika svindlande bra som Rendell och Sayers, det här är mer av ett stabilt hantverk. Det är spännande, ja, väldigt spännande, men ändå är det inte förrän den allra sista rösten ur dramat får tala och ge sin bit av berättelsen som mina sympatier väcks. Lite oväntat, för den personen var inte särskilt sympatisk.
Och så ser jag att Erin Kelly fått förtroendet att skriva en bok baserad på serien Broadchurch, den med David Tennant som jag aldrig kom mig för att skriva om när vi såg den men som jag verkligen rekommenderar. Oliva Colman som den lokala side-kicken Miller är också väldigt bra.
tennant
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

duvornaEn av de saker jag älskar hos Oksanen är hennes sätt att beskriva gammal hushållskunskap så att det passar in i handlingen så fint och samtidigt ger mig en förståelse för hur man levde förr och berättar sådant jag inte visste.

Förr är i detta fall 1943, i byn Taara i Estland, under tyskarnas ockupation. En sten värms upp, används och svalnar, under samma tid det tar att icke-prata om det viktiga, när Juudith kommer på besök hos sin svärmor och en annan äldre kvinna.

Juudith var beredd på att få höra antydningar om sitt osedliga liv /…/ Granitstenen blev varm i spisen och Leonida öppnade grisens magsäck, svärmor deltog på sitt eget meningslösa vis och stökade bakom ryggen på henne. Som grädden på moset följde en genomgång av byskvallret /…/
Kvinnorna undvek någonting, de cirklade runt det som snåla korpar. Luften i köket var tung av frånvarande människor, grumlig av ältandet som nu nått ända fram till de senaste vändningarna i nervkriget: i Teheran skulle man kanske presentera ett ultimatum för Tyskland och de allierade, så övergick Leonida till bluffattackerna och därefter började hon prata om nervkriget mot Tyskland. /…/
Leonida lirkade stönande in den tunga stenen i magsäcken, det fräste och pyrde, ångan steg och magen blev ren, när magsäcken vändes spred sig oset av kokt kött i köket. Juudith mindes sitt första besök /…/Nu hade Rosalies ande försvunnit ur huset, allt som varit förknippat med henne hade plockats bort och Leonida fick vända tarmarna, tvätta och salta magsäcken ensam, göra korv ensam, utan Rosalie. Juudith förstod inte /…/ Kanske fanns det ingenting att fråga. kanske var livet så skört och obetydligt att det inte var lönt att ägna det alltför mycket bryderi, när det fanns sylta som måste tillredas, fett att smälta, tarmar att salta för nästa års korv, alla slags göromål för att uppehålla andras lika sköra liv. /…/
Stenen i magsäcken hade slutat fräsa. Leonida och Anna hade iakttagit Juudith hela kvällen, det märkte hon nog.
–Juudith, det är en sak.

Långa passager i denna bok är lysande, andra är lite torra eftersom jag inte är särskilt militärt intresserad och här är Oksanen mer faktaspäckad än vanligt. Att hon är en av Nordens allra bästa nu skrivande författare står utom allt tvivel.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »