Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2015

50
Jag kan berätta att det här med att fylla 50 är en bra grej. Bäst hittills, tror jag. Och det bara fortsätter och fortsätter… Efter att ha rest runt i Danmark + Tyskland kom vi hem till en full brevlåda med gratulationer. Ett paket innehöll Alison Bechdels bok om sin mor, ”du som är inne på psykoanalys”, menar dottern som jag fick den av (och som fått Bechdels bok om sin far av mig). Modesty-boken hittade jag begagnad på ett fik på Rügen. Jag kan inte tyska men tänkte jämföra med en svensk version.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

wisdomfromthecouchJag minns inte nu var jag hörde om den här, men det var titeln jag föll för. Den är så bra! Undertiteln är Knowing and growing yourself from the inside out, och det säger precis vad den handlar om.
Jennifer L Kunst är psykoanalytiker och troende kristen. Hon skriver på ett befriande sätt där hon verkar förutsätta att hon har en intelligent läsare, eller en läsare som i alla fall har någon hum om sitt psyke, sin andlighet, och lite kunskaper inom psykologi i allmänhet. Till exempel när hon på klassiskt psykoanalytiskt vis tolkar några drömmar: hon förklarar då inte allt in i minsta detalj utan det är mer av ”ja, du fattar”. Och jag gör ju det. På samma vis relaterar hon till tolvstegsprogrammet, och plockar in andra sätt att ta itu med problem och växa som människa.

Jennifer L Kunst stödjar sig mycket på Melanie Klein, som utvecklade Freuds teorier om det undermedvetna och forskade på barn, ofta små barn. Kunst har därför med vårt inre barn som en förklaring till att vi ofta fortsätter göra samma dumheter och får samma dåliga resultat, förstås, trots att vi vet att vi måste göra annorlunda.

Verklighet, sanning, arbete, växande, kärlek, frid är kodord i denna bok som jag starkt rekommenderar. Kunst har en del av den där sträva ”no bullshit/inget svammel-attityden som Else-Britt Kjellqvist också har, fast med den amerikanska vänligheterna som smörjmedel då.

Ett citat som är så bra:
Life comes at you without mercy.
Det går rakt in till citat-samlingen.

Jennifer L Kunst bloggar här och har kolumnen A headshrinkers guide to the galaxy här och har blivit intervjuad om min älskade serie Gilmore girls här.

Read Full Post »

vrid”Det blir väl bra med något spännande”, sa kassörskan om Ljusets fiender. Jag tror att hon trodde att det är en deckare. Jag hoppas på något helt annat.

Novellerna i samlingen med James Tiptree-awardvinnare hoppas jag på ska vara känsloutmanande, tankesprängande, häpnadsväckande och alldeles underbara. Chanserna är stora! Jag föll pladask för James Tiptree Jr första gången jag läste henne och novellformatet är ju en oerhört stark tradition inom science fiction.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

sayersnaturligDet blev så att jag läste om ännu en Dorothy L Sayers: Naturlig död? Det var bara fem år sen och min bloggpost om den lesbiska subtexten i den håller än, tycker jag. Jag har inte så mycket mer att säga. Kanske bara att inspektör Parker har en stor roll i den här. Och att Bunter spiller vin!

Apropå omläsning känner jag allt oftare att jag skulle vilja läsa om den ena eller den andra boken. Jag tror att jag ska göra det rejält, ta en omläsningsmånad nån gång senare i vår. Inte ännu eftersom jag har så många nya bra hemma, men kanske i april? Då hinner jag tänka och känna efter vilka jag vill ta.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Rikedomen!

rikedomen
Som att det inte vore nog med alla de fina böcker som på olika vis anlänt hit hem i vinter. Mycket vill ha mer, osv. Men jag fyller snart 50 och då ska man väl unna sig? Tänkte väl det. Einhornen är förresten en gåva.

ps Jag blev själv förvånad över Jeanette Haien — vem är det? varför har jag beställt den? — tills jag såg att det är Patchett som skrivit förordet.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Kate AtkinsonRedan nu? Jo. Det här är en helt fantastisk bok både till innehåll och stil och jag kommer att bära med mig huvudpersonen Ursula länge. Men vilken Ursula? Det finns så många. Den bäbis som aldrig får leva, som dör med navelsträngen om halsen en snöig februaridag 1910? Den som hinner räddas till livet när läkaren hinner fram i tid? Den lilla flicka som går med sin storasyster Pamela ut i havet just innan vågen kommer…? Tonåringen som genomgår en abort? Tonåringen som blir kär i en tysk kille? Den vuxna kvinnan med en gift älskare, eller hon som gifter sig, eller…?
Det finns så många Ursula och ändå är det en och densamma. Lilla björn, som pappa Hugh kallar sitt älsklingsbarn. Mamma Sylvie älskar Teddy mest, det gör de flesta. Ingen tycker om Maurice, och Jimmy, han är Jimmy.

Life after life är Kate Atkinsons tolkning av vad som händer när en människa får leva om sitt liv. Undvika det där misstaget. Handla annorlunda. Eller bara ha tur, de där första åren är det ju inte mycket Ursula kan göra själv.
Men när hon växer upp börjar hon ha vissa känslomässiga hågkomster, kan känna faror och annalkande katastrofer. Hon betraktas som ett lite konstigt barn. Ett av mina favoritpartier är när hembiträdet Bridget firar vapenstilleståndet 1918 och kommer hem med spanska sjukan. I en version dör Ursula, i en annan Teddy, i en annan Pamela… Ursula, liten flicka då, försöker med allt möjligt, knuffar, luriga lappar, gör om och gör om, för att hindra att Bridget beger sig in till London och tar med sig smittan hem.

Trots försök kan hon inte hindra nästa stora krig. Tvärtom lever hon det på båda sidor, den tyska och den engelska. Det är fasansfulla scener, framför allt från Blitzen i London där Ursula går frivillig vakt på nätterna. Hennes arbetslag, lett av den effektiva miss Woolf, beger sig till bombnedslagsplatserna och gräver fram levande och döda. Lyfter en man som går i två bitar. Kliver på människor under rasmassorna. Misslyckas med att dra upp en kvinna som drunknar med sin familj i avföring från ett sprucket avloppssystem. Ursula är dödligt trött nästan hela tiden. Hon får lite ledigt för att hinna träffa Teddy innan hans ska ut på nästa flygomgång. Hon återser sin ungdomsförälskelse Fred, jag vet inte varför just den händelsen sätter sig så i mitt minne, men det är så bra beskrivet just det där när människor skiter totalt i hur det egenligen ska gå till och bara fångar tillfället i flykten. Trots att Ursula själv klagar på att allt detta tjat om carpe diem mest verkar vara en dålig ursäkt för att uppföra sig illa.

Jag har att 50-tal sidor kvar, jag drar ut på den här. Ursula dör ju då och då, om än allt mer sällan, och då kan jag ta läspaus. Den här gången hann hon bli närmare 60.

Och du som eventuellt läser den här, och blir ledsen när lilla grannflickan Nancy dör, du ska veta att nästa gång räddar Ursula henne. Ännu en av alla scener som bor i mitt hjärta nu.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

sayers-malare… så fastnar jag denna gång för helt andra saker. Som kyrkoherdefruns dialog med lord Peter i kyrkan, där avslöjas ju allt möjligt matnyttigt i ett flöde av till synes endast socialt och kyrkohistoriskt underhållande detaljrikedom.
Och Hilary Thorpe, den brådmogna och tragiskt drabbade föräldralösa femtonåringen, är inte hon en föregångare till Harriet Vane?
Här i en dialog på kyrkogården, efter att ett okänt manslik hittats i Hilarys mors grav, när pappan skulle läggas ner kort tid efteråt.

… Pappa och ni skulle ha kommit förfärligt bra överens. Apropå det, ni vet väl var pappa och mamma är begravda? Det var väl det första ni tittade på, kan jag tro.
— Ja, det var det, men jag skulle gärna vilja se på graven igen. Ni förstår, jag undrar hur — hur —
— Hur de bar sig åt för att få dit honom? Jag trodde att ni undrade det. Det har jag undrat över också. /…/ Men det blir faktiskt litet lättare om man funderar –om man intresserar sig för en sak som sådan, då verkar den mindre verklig– fast det är inte riktigt rätta ordet.
— Mindre personlig, menar ni kanske.?
— Ja just det. Om man börjar fundera på hur det gick till, så blir det så småningom som om det vore någonting man själv hade hittat på.
— Hm! sade Wimsey. Om det är på det sättet er intelligens arbetar så blir ni nog författare en vacker dag.
— Tror ni det? Så lustigt! Det är ju det jag vill bli. Men varför säger ni det?
— Därför att ni har en skapande inbillning som arbetar utåt, så att ni till sist står på sidan om er egen erfarenhet och ser den som någonting ni själv har producerat, någonting som existerar oberoende av er själv. Ni är lycklig.
— Tycker ni verkligen det? sade Hilary ivrigt.
— Ja — men ni blir lycklig snarare mot slutet av ert liv än i början, därför att den andra sortens människor kommer inte att förstå det sätt varpå er intelligens arbetar. De kommer till en böjan att tycka att ni är romantisk och överspänd, och sedan kommer de till sin förvåning att upptäcka, att ni i själva verket är hård och hjärtlös. De kommer att ha fel båda gångerna, men det kommer de aldrig att ha en aning om, och ni kommer inte heller att förstå det först, och det kommer att göra er ledsen.
— Men det är ju precis vad flickorna säger i skolan. Hur kunde ni veta det? … Fast de är ju ena idioter allihop — nästan alla åtminstone.
— Det är de flesta människor, sade Wimsey allvarligt, med det är ju inte så snällt att upplysa dem om det. /…/

Sen går det vidare med exempel på Hilarys direkthet och skarpsynthet, och längre fram i boken blir Wimsey hux flux hennes förmyndare.

De nio målarna har hyllats som ett mästerverk, men jag tycker faktiskt att den är lite tråkig. Det är för mycket med de där klockringnarna och schiffer och slussar. Men när man läser om den och redan vet svaret på gåtan kan man hitta andra njutbara partier som gör boken bättre.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »