Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2014

truthbeautySå läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

På Pocketshopen på Stockholms central dagen före julafton hittade jag till min oerhörda glädje och förvåning en bok som blurbades av Ann Patchett (!), Alice Sebold (!) och Barbara Kingsolver (!). En bok av en författare jag aldrig läst, på sin höjd klingar namnet svagt bekant: Karen Joy Fowler. Boken heter We are all completely beside ourselves och jag köpte den förstås på studs, allting annat hade varit brottsligt.
fowler
När jag sen slog mig ner med lite ost och vin i väntan på nattåget mot Luleå så upptäckte jag att ingen mindre än Ursula K Le Guin (!) också recenserat denna bok i positiva ordalag. Så vad kunde jag annat göra än falla pladask? För en bok som är den bästa sen Mulvaneys om syskonskap och en familj som faller isär.
Nu är det som så att det som är det allra mest intressanta med denna bok och det som verkligen sätter igång mina tankar och känslor är ett faktum som avslöjas först cirka en fjärdedel in i boken. Och jag vill inte spoila, jag unnar alla läsare att i likhet med mig själv sitta där med gapande mun och hängande haka: Ja-haaa!
Så jag säger inget mer än: Läs. Läs denna bok så vi kan diskutera sen.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

garnethillOj vad jag hade glömt mycket om ditt liv. Jag mindes att du var fattig, att du hade ångest, att du sålde grejer på loppis (fast det händer visst i en senare bok). Men inte att du varit på mentalsjukhus, och inte att din familj var så otroligt dysfunktionell. Hur kunde jag glömma din alkoholiserade morsa Winnie? Suveränt trovärdigt skildrad i sin självupptagenhet. Och Leslie! Väninnan som arbetar på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor. Hon som kör motorcykel och är så luttrad av allt våld och all skit hon har sett. De korta inblickar jag får i hennes vardag får det att vändas i magen och jag börjar tvivla på mänskligheten.

Det är människorna och miljöerna som är det allra bästa i den här boken. Och Maureens snirkliga sätt att gräva sig fram till sanningen om vem som dödade hennes gifte pojkvän. Att sitta en halv dag med en mentalsjuk människa och kamma hennes hår för att kanske kanske få en liten bit information.
—————————-

Read Full Post »

Jag ber om ursäkt för den fruktansvärt suddiga bilden på de julklappsböcker jag hämtade från kulturens bord. Men jag ids inte fota en gång till.
jul
Det är Jung Changs Den sista kejsarinnan av Kina som jag velat ha länge, En annan värld av Katherine Webb som jag inte vet något om men som jag hoppas är lite sådär romantisk som Kate Morton när hon är bra, och så gamla sf-favoriten Philip K Dick som man aldrig kan få för många av. Palmer Eldritchs tre stigman.
jul2
I andra omgången blev det Merete Mazzarellas Själens nattsida (om Mary Shelley), Läsarna i ditraktionernas tid för att den råkade handla om en retreat utan dator och telefon när jag bläddrade i den (och det har jag längtat efter i höst) och så George Sands En vinter på Mallorca som är översatt av Kitty Knös. Jag blev så fascinerad av detta namn — är det kanske en pseudonym? — och när jag googlar ser jag att andra undrat samma sak och var hamnar jag om inte hos Jenny Maria som också upplyser om att Kitty Knös översatt Mary Stewarts Grottbergen!
Allting går runt.
Runt.
God jul!

Read Full Post »

einhorn
En julklapp!
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

arcadiaOch si, andra gången läste jag Carol Goodmans Arcadia Falls på ett helt annat och mycket mer positivt sätt. Visst, det är en del ologiska saker, men Carol Goodman är en stämningsförfattare och på att skapa stämning är hon skicklig. Mystiskt, gotiskt, skuggor & brasor & fladdrande klänningar bland mörka träd. Hemliga barnsbörder (som märkligt nog kan döljas inför en älskarinna – hur är det möjligt? Inte en enda hudbristning? Djup okunskap hos älskarinnan? Endast älskog i mörker?), ärflig sinnesjukdom, starka passioner och talanger : måleri och sagor. Sagor i sagor och referenser. Lyckligt slut.
Japp, helt rätt decemberläsning. Så detta är nu en husregel: Läs Goodman med ett par års mellanrum och helst när det är mörkt ute.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

juholtLibyenuttalandet om svenska insatsen som det första klavertrampet och sen långt senare koppling till norrmännen; Sahlin–Stoltenberg.

Barnfattigdom. Kultur. Mycket bra och entusiasmerande talare, gillad ute bland folk i rörelsen. Ingen filmade på turnén? Är pressavdelningen oduglig eller visste de redan då att han inte skulle bli långvarig? Konstiga kulturträffen där Juholt babblar om kungen på utrikesnämnden men ingen förstår(?) att det är brott mot sekretessen.

Facebook: Suhonen kritiserar inte Juholts yviga statusuppdateringar, utan det faktum att ingen hindrat honom från att själv sköta sitt Facebookkonto.

Lägenhetsaffären, helt bidrag även fr sambons andel. Blanketter korrekt ifyllda etc, men jag minns min egen reaktion på detta: Tyckte de två verkligen att det var rimligt att skattebetalarna betalar hennes halva av hyran? Suhonen ägnar många sidor åt att grotta ner sig i detaljer om formalia och om hur en presschef slänger en stackars orutinerad hedersman till hundarna, men förklarar aldrig hur Juholt tänkte. Visst, han betalade tillbaka 160 000 i efterskott, men hur tänkte han , när de flyttade ihop? Jag tror att människor som vant sig vid att leva av det allmänna, av skattemedel, till slut ser det som så självklart att de inte ens reflekterar över att det ska vara annorlunda. Oavsett lönen, som idag är cirka 60 000 för en riksdagsledamot. Hyran var på cirka 7 500. Do the math.

Caremaskandalen som väckte folkopinion mot privat äldreomsorg (men inget om kritiken mot rapporteringen), lobbyisterna på Prime (intressant att Niklas Nordström (fd SSU-ordförande från Norrbotten) var så god vän med Tomas Idergard, fd MUF-ordförande från Västerbotten, född i Arvidsjaur som jag och numera Jesuitmunk)

Suhonen är invuxen i rörelsen, följde med sina föräldrar på förstamaj-demonstrationer. Han är romantiker, och det har sin charm. Det förlåter mycket av hans känslosamhet och drama, han skriver inifrån men ett hemligt inifrån eftersom ingen ska få veta att han är talskrivare till Juholt. Istället får han jobb på tidskriften Tiden som täckmantel.

Men detta att alla alltid skulle vara emot Juholt… hur är det möjligt? En anledning är att han aldrig får eget nytt folk omkring sig. Kanslichefen som beskrivs som inkompetent avskräcker alla sökande som är dugligare än han själv.
Carin Jämtins frånvaro? Hon är partisekreterare men sällan synlig i denna bok. Funkade de inte ihop? Istället framhålls ekonomiske talespersonen Waidelich som en hedersman. Jag minns bara hur rädd han alltid såg ut i talarstolen.

Vänster höger höger vänster den ständiga striden inom S.
Juholt mot vinster i välfärden, tar upp det i intervjuer, går längre vänsterut än partiet och får på moppo.

Läckor läckor Suhonen skriver mycket om läckorna inom S och hur de ofta är medveten taktik från olika falanger. Självklart är det så, men ibland låter det som att journalister inte ska låta sig tipsas alls för att det är ohederligt. Tro mig, det skulle inte stå mycket i tidningarna om vi inte fick tips.

Bästa citatet kommer från Suhonens gamla dagmamma, jag tror att hon heter Rut: ”Barn ska inte äta torrt”.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


En extremt maskulin serie. Sambon älskade den. Jag tycker också att den är väldigt bra men jag har ett par starka invändningar:
– Det är för mycket våld
– Kvinnorna är antingen offer, inom sexindustrin, eller både och. Den enda kvinna som får visa flera sidor som gör henne till en riktig människa är Maggie (Michelle Monaghan) som är gift med — och bedragen av — detektiven Marty.

Sen finns det andra saker som jag tycker mycket om. Samspelet mellan den extreme misantropen Rust (Matthew McConaughey) och Marty (Woody Harrelson), som intalar sig själv att han är en god familjefar. Jag ser att Rust har fler idolvideor på Youtube, men jag tycker nog mest om Marty ändå. Hans försonande drag är att han är så mycket känslomänniska. Det är det som gör att jag står ut med våldet också. Att avskyn och förtvivlan syns hos detektiverna. Som förstås är lysande utredare, där är de jämbördiga.
Miljöerna är mäktiga, man riktigt känner fukten och insekterna i träskrika Louisiana. Under introt fastnar jag för flera bilder (Woody Harrelsson med vägen i ansiktet!) och namnet Alexa L Fogel som har castat. Det känns som att jag har sett hennes namn många gånger förr? Jodå: Treme, In Treatment…
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

ovantat
Oväntat nog parallelläser jag dessa två just nu: Boken om Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna och Carol Goodmans Arcadia Falls som jag tidigare avslutade i tristess 2012. Är det för att jag är trött som jag inte är uttråkad av någon av dem? Eller är de mycket bättre än jag trodde/tyckte?
Hittills uppskattar jag insynen i de polariserade höger-vänster-lägren inom S, analysen av SSU under Niklas Nordströms tid, och fascineras av det fullständigt förgörande porträttet av kanslichefen Sven-Eric Söder.
I Arcadia… gillar jag stämningen, alla blinkningar till sagor, litteratur, Christina Rossetti, och även den förutsägbara kärlekshistorien som jag tänker ska börja på allvar snart.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

lastenchantmentDet verkar som att jag aldrig riktigt finner tiden att skriva om den tredje delen i Mary Stewarts Merlin-trilogi; The Last Enchantment. Så jag konstaterar bara att jag tyckte om den, jag gillade skildringarna av när Merlin är ensam, i skogen, på resor, eller den där hemska tiden när han är lämnad i sin tillstängda grotta för att alla tror att han är död.
Lite förvirrad har jag varit hela tiden av Arthurs systrar Morgause och Morgan, vem som skulle vara Morgana le Fay? Men Stewart tar sig friheter, hon har även två Guinevere och byter namn på Lancelot.
Å andra sidan är min tidigare närkontakt med Arthursagan baserad på seriealbumen Camelot 3000 (lysande!), en barnbok som kan ha hetat Svärdet i stenen, och Marion Zimmermans Avalons dimmor som jag nu letar runt efter på second hand-butikerna.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Vi var på en väldigt bra konsert med Sarah Dawn Finer häromkvällen. ”Ert jobb är enkelt: luta er tillbaka och njut”, sa hon, så det gjorde vi.
Hon bjöd på flera riktigt riktigt bra låtar, som en svensk omtolkning av en Tori Amos-låt som fick mig att gråta (Tomas Andersson Wij hade skrivit svenska texten), en låt skriven av Laleh, och flera av Finers egna blandat med klassiska julstycken.
Som denna, som jag sen upptäckte är en tonsatt dikt av Christina Rossetti (1830–1994).

Jag bläddrar i The Goblin Market som jag har här hemma, men där finns den inte med. Däremot flera andra som skulle passa finfint att tonsätta.
Som denna korta fina:

A Smile And A Sigh

A smile because the nights are short!
And every morning brings such pleasure
Of sweet love-making, harmless sport:
Love that makes and finds its treasure;
Love, treasure without measure.

A sigh because the days are long!
Long, long these days that pass in sighing,
A burden saddens every song:
While time lags which should be flying,
We live who would be dying.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

allisontolman
Jag har glömt att skriva om korta tv-serien Fargo, med Billy Bob Thornton som samvetslös yrkesmördare, Martin Freeman som … ja, ni får se själva, och Allison Tolman som småstadspolis i Minnesota. Hon är inte gravid som Frances McDormand i orginalfilmen, men det är samma känsla över henne.
Jag har glömt det mesta av filmen men såna som har bättre minne säger att vissa saker hänger ihop. Bra är det i alla fall.
Billy Bob har ett sätt att gå med stela axlar och långa armar, som gör mig obehaglig till mods och misstänksam mot en man jag ser då och då och som går likadant. Jag försöker komma över det.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Penny Dreadful


Underbara viktorianska miljöer, detaljrika och stämningsfulla. Mörka gränder som gjorda för fasansfulla monster att jaga sina villebråd i. Frasande kjolar över krinoliner. Vampyrer. En stad full av lycksökare och mysterier och dolda lustar. Vi trodde mycket på Penny Dreadful.
Men.
Uselt manus med ologiska krumbukter. Exempel: Frankensteins monster föds naken och ensam men han inte bara överlever (vem gav honom mat???) utan lär sig också läsa romantisk vers på egen hand.
Ingen av personerna får mig att börja bry mig om vad som händer dem.
Det är för många ointressanta sexscener. Sambons analys: ”Det är som en porrfilm. Så fort två personer börjar föra ett samtal så vet man att de ska ligga med varandra.”
För mycket blod.
Så vi skippar den. Tyvärr.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


De första avsnitten av polisserien The Fall är ruskigt starka. Gillian Anderson spelar återhållsamt, kontrollerat med känslorna så långt nedtryckta att de knappt når ytan. Hon kommer från Londonpolisen till Belfast för att överse en mordutredning. Snabbt inser hon att flera mord hör ihop med varandra. Den nordirländske polischefen vill inte gå med på att det rör sig om en seriemördare, men som tittare vet vi redan från början vem det är. En riktigt otäck typ, som arbetar som terapeut och verkar så snäll som familjefar men gömmer sina troféer i dotterns rum.

Som sagt, starten är väldig stark med intressanta bispår, som att Gillian/Stella Gibson raggar upp en lokal hunk till polis som sen visar sig inte riktigt vara så bra som han såg ut. Och spännande bipersoner; som att Kalinda från The Good Wife spelar rättsläkare!

Vi trodde att det bara fanns fem avsnitt, och hade det varit fem eller sex så hade The Fall varit lysande. Men någonting händer, trots att konfrontationen redan börjat mellan Gibson och mördaren så ska de tydligen dra ut på det hela med konstiga twistar, ologiska krumbukter, och dialoger som inte för handlingen framåt utan bara är dumma. Dåligt val, för nu sjunker serien som en sten.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

rosterivindenDet var nära att jag klickade hem The Wind’s Twelve Quarters. Men jag kollade för säkerhets skull den digra Le Guin-samlingen, numera utspridd efter färg, och fann att sommarens utgallringsfynd Röster i vinden var samma bok. Phu! Där slapp jag göra bort mig igen.
I förordet berättar Ursula K Le Guin att det är många av hennes allra första noveller som hon samlat ihop här. Vissa hör ihop med romaner, och/eller hela de LeGuinska riket, de löst sammanhållna som kallas Hain-sviten. Förstanovellen känner jag igen direkt. Här berättas historien om den utfattiga drottningen som begär sig på jakt till underjorden för att hämta hem sin ätts oskattbara safirhalsband… det är bara det att när hon kommer hem har maken dött och dottern är nu vuxen, lika gammal som hon själv. Drottningen har gjort en rymdresa. Denna historia finns kort beskriven i Rocannons värld, som jag läste för några år sen och som tydligen var Le Guins första publicerade roman. Rocannon dyker upp som biperson i denna novell, och krävde sen sin egen bok, skriver författaren.

För alla älskare av Övärlden så finns det två noveller som berör den också.

Read Full Post »

Older Posts »