Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2014

innercompassKenzaburo Oe: Tid för fotboll (nobelpristagarprojektet)
Charlaine Harris: Deadlocked (13) (urban fantasy)
Charlaine Harris: Dead ever after (14=sista) (urban fantasy)
Seneca: Om livets korthet (filosofi)
Franciskus i urval: Jag tar bussen med de andra (kristet)
Curtis Sittenfeld: Sisterland
Woody Holton: Abigail Adams (presidentfruprojektet)
Belinda Bauer: Livets & dödens villkor (deckare)
Rosamond Lehmann: The Ballad and the Source (best of 2014)
Margaret Silf: The Inner Compass (best of 2014, kristet)
John Ajvide Lindqvist: Himmelstrand (skräck)
Barbara Brown Taylor: Learning to Walk in the Dark (kristet)

12 böcker. Men flera fina. Två riktiga långtidsläsningar, Holton och Silf, och så avslutning på Sookie Stackhouse-serien.

Read Full Post »

Det här med vintertiden är ingen enkel sak längre. Min kropp påverkas mer än förr, och sömnen kommer i olag. I natt vaknade jag strax efter två och kände mig klarvaken. Vid trehugget klev jag upp, gjorde kaffe, tog på mig två koftor och gick ut i trädgården för att titta på stjärnhimlen. Orions bälte var den första stjärnbilden jag kände igen. Karlavagnen fick jag leta lite efter för den gömde sig bakom taket. Som alltid önskade jag att jag kunde fler.

walkinthedarkDenna min nattliga lilla utflykt var inspirerad av Barbara Brown Taylor och hennes bok Learning to walk in the dark. Det är en utforskande bok där BBT berättar om hur hon och hennes man flyttade ut på landet för att kunna se stjärnorna och följa månens växlingar. Hon talar om hur hon var trygg i mörkret som barn, blev skrämd av det som ung och nybliven kristen, sen blivit mer och mer positiv igen. Till exempel är det bra att flytta kycklingar i mörker, då blir de inte så hysteriska.

När hon berättade för folk att hon skulle skriva en bok om mörkret blev de bekymrade. Ingen hade någon positiv bild av mörkret. Däremot vimlar det av metaforer för faror, nedstämdhet, dålig moral… ja, ni kan dem. Och jag erkänner att jag trodde att denna bok skulle handla om att lära sig leva med sitt själsliga mörker, sorger och sånt. Men Barbara Brown Taylor gör helt andra saker. Hon utforskar mörkret genom att gå på restaurang utan lysen med blind personal, hon går på utställning utan att se något, hon klättrar i en grotta, hon betraktar världen som den ser ut nattetid och resonerar hela tiden med sig själv och mig som läsare på ett sånt vis att hennes nyfikenhet smittar av sig. En liten pärla till bok.

Read Full Post »


Himmelstrand är en stabil skräckroman där en samling människor blir ensamma kvar — eller förflyttade från — campingplatsen där de somnade kvällen innan. Fyra husvagnar utmärkta med varsitt kryss samlade kring en korsväg där vidriga vidunder rör sig fram och åter. De är omväxlande zombieartade, omväxlande sammansatta av människornas egna värsta fasor: En misshandlande far, en raggig svart tiger, blodgubben… Någon gång längtan i form av James Stewart.
I övrigt ingenting. Ett stort fält av ingenting.
Och på radion spelas bara låtar av Peter Himmelstrand.
Finast är porträttet av de två medelålders bönderna som övergavs av sina fruar och upptäckte att de tycker väldigt mycket om varandra. Det är alltid så vackert och trösterikt med kärlek mitt i allt det hemska. Samma med familjen Stefan–Carina–Emil, men där är det mer traditionellt. Passande för en filmatisering gångbar på den amerikanska marknaden?
Egentligen gillar jag inte zombies. Det där själlösa, monotona, kollektiva intresserar inte mig. Men här funkar det ändå tack vare att de alltså antar individuella former beroende på vem som ser dem.
himmelstrand-ajvide_lindqvistjpgfar-country-the-james-stewart-1955-everett

Read Full Post »

bauerDet är omöjligt att motstå en ny Belinda Bauer. Det var kärlek från första sidan av debuten ”Mörk jord”, och den här femte boken ”Livets & dödens villkor” är inget undantag. Ska jag räkna upp vad hon är mästare på?
1. Utsatta barn. Här är det tioåriga Ruby Trick som är huvudpersonen. Hon försöker överleva en barndom som mobbad tjockis, mitt i det äktenskapliga kriget mellan sin vackra hårt arbetande mamma från en bättre familj, och sin arbets- och omdömeslöse och ärrade pappa som tillhör pubgänget Revolvermännen. De drömmer sig bort till en romantisk Vilda västerntillvaro, och Ruby gör likadant. Hon ska bli cowboy när hon blir stor.
2. Miljöskildringar. Dramatiska landskap, tristessen i fattigdom och förfall, vädrets krafter. Här är det en liten skitby, Limeburn, som klänger sig fast vid kusten i Devonshire.
3. Detaljerna. En näsring, en dagbok, en mjuk kanin, en ponnytidning… Belina Bauer syr ihop allting så snyggt och lämnar inga lösa trådändar.
4. Bipersonerna. En oambitiös och ganska korkad polis, en genomsnäll skolfröken, en kärlekskrank pojke. Hon berättar precis tillräckligt mycket om deras liv för att jag ska lära känna dem och förstå varför de agerar som de gör.
5. Intriger. Alltid nya, fantasifulla men inte orealistiska.
6. SPÄNNINGEN. Hon trappar upp och trappar upp så att det blir galet spännande trots att jag vet vem mördaren är (jag kom på det precis innan Bauer själv avslöjade det) och trots att jag är så nervös att jag fuskar och tjuvkikar på slutet för att se om en viss person överlever. Ändå blir det hetsläsning för att få veta hur det ska gå.

Alla Belinda Bauers böcker nomineras till olika prestigefyllda deckarpriser. Det är de värda.
Recensionen publicerad först i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

innercompassDen här boken har varit min följeslagare i flera månader. Först hade jag tänkt ägna mig åt den intensivt i somras, under semestern, men det blev bara lite nosande på all den vishet den innehåller. Den var för krävande, tyckte jag, för var jag befann mig då. Både för övningarnas skull, och för de bibliska berättelserna som jag inte är tillräckligt bevandrad i för att känna igen på det självklara sätt som Silf gör. Så jag har fortsatt att läsa lite när jag känt mig manad, och gjort vissa av de övningar som Margaret Silf uppmanar till.
En kvällsbön/meditation som går från stillhet via tacksamhet och reflektion, sorg till hopp/förväntan har betytt mest.

Margaret Silf bygger på traditionen från Ignatius av Loyola. Han och hon menar att det finns en väg till Gud som går inåt. Margaret Silf har en bild (många bilder!) med en kompass som pekar mot norr, rätt håll, men det gäller att vara uppmärksam så man inte villar bort sig. Därför blir det här en bok som betyder olika saker för olika människor. Därför kan jag inte säga just vad den gett mig, för den kommer att ge en annan läsare något helt annat. Jag kan rekommendera den helhjärtat.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

1428 böcker

I de åtta färgsorterade bokhyllorna i vardagsrummet står 1428 böcker. Det känns lite klent, faktiskt. I ungefär fyra och en halv minut ångrar jag att jag kastat och skänkt bort så många de senaste åren, annars hade det kanske varit 2000.
Men egentligen är jag tacksam över att jag sållat bort. Nu kan jag ju skaffa 500 till. Jag har flera år tillgodo. 🙂

Read Full Post »

balladandsourceEfter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.

Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och bestämd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.

Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fantastiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Ni vet hur man slalomläser ett par tre böcker samtidigt och upptäcker att de har teman som hör ihop? Så är det för mig just nu. I alla mina tre spelar små flickor viktiga roller.
I The Ballad and the Source är ett par små systrar som börjar hälsa på granntanten och hennes barnbarn. De mest invecklade familjerelationer rullas upp, men den berättande systern är ändå en iakttagare som själv kommer från normala förhållanden.
I Belina Bauers nya kretsar handlingen kring Ruby Trick, en utsatt liten tjej mitt i kriget mellan sin vackra mamma och sin arbetslöse och oansvarige pappa. Dessutom är hon utanför i skolan och för tjock.
Och i John Ajvide Lindkvists bok som jag bara småbörjade på på tåget hem finns den manipiulerande Molly, som han själv beskrev som otäck.
Så olika karaktärer och liv.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

nixonodell
Ett blygsamt litet paket berikar mitt hem. Det är Tawni O’Dells nya, som jag till min stora glädje upptäckte under en slentriansökning på adlibris, och så nästa presidentfru: Pat Nixon. Boken fokuserar på själva äktenskapet, jag tänker att det kan vara ett intressant grepp. Och nu kommer jag ihåg ett urgammalt skämt som jag snappade upp som barn. Det gick ungefär så här:
Pat Nixon är missnöjd med att maken Richard bara jobbar och jobbar och att sexlivet blivit lite trist. För att få bättre fart på honom köper hon en sexig svart bh, som täcker ena bröstet men lämnar det andra bart. På kvällen klär hon förväntansfull av sig och hoppas på en positiv reaktion från Nixon, men han slår sig bara för pannan och ropar till: Just ja, jag skulle ju ringa Moshe Dayan!
Anefo_930-3763_Moshe_Dayan_27-07-1979
Moshe Dayan var israelisk försvarsminister och såg ut så här, det var därför det var roligt.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Tre små bönböcker

lånat
Lånade ikväll från församlingshemmets bibliotek. De är så små att de rymdes i samma ficka. Jag känner på mig att jag kommer att tycka om minst en av dem.

Read Full Post »

John Ajvide Lindqvist inledde på Stora teatern i Linköping igår. Han var stilig i tredelad kostym och hade ett livlig kroppspråk, spretiga fingrar som en före detta trollkarl vilket han är. Han läste ur sin senaste, Himmelstrand, och berättade bra. Om den lilla flickan Molly som är den otäckaste människa han skrivit om. Om förebilderna till det medelålders homosexuella bondeparet, som var två män han såg på en strand. Han fick svåra frågor om hämnd och ondska, som jag tyvärr nu inte minns så bra. Mer än att han slog fast att han tror att människor i grunden vill vara snälla.

Sen kom Elin Boardy, vars senaste bok jag läst och tyckte om. En kvinnornas Skattkammarön. Boardy var också bra, hade en djup behaglig röst och såg ut att trivas på scenen fast på ett lugnare sätt än Lindqvist. Konferiencern slog fast att hon utmärker sig i samtidslitteraturen genom att inte skriva om just samtiden, vilket jag tycker är ett stort plus. Den förra utspelar sig visst i Malaysia, kanske jag ska nosa upp den.

I pausen handlade jag Ajvides bok, och berättade att jag besökt Pontusbadet i Luleå, där den stora hämnd/slaktscenen i Låt den rätte komma in spelades in. Då berättade Lindqvist att den brittiska biopubliken började skratta där. Hela dramaturgin driver händelseutvecklingen fram emot något riktigt dåligt, det förstår alla, och sen kommer ordet ”BAD” i bild. Det tyckte jag var kul!

Sen var jag tyvärr tvungen att åka hem, och missade Barbro Lindgren i andra halvan av kvällen. Men hon var med lite och flikade in saker under de andras framträdanden, så helt Lindgrenlös blev jag inte. 24Corren sände här och här.

Read Full Post »

Det dryga jobbet är ju att få ut allihop på golvet i något så när hanterliga högar. Den största blev svart, näst största vit eller möjligen röd. De där inte-riktigt-vita-men-inte-nån-annan-färg-heller är värst att hantera tycker jag. Sen var det blå som en stor grupp, och så gul, grön, lila, brun, grå och orange.
Efter en del konfererande bestämde vi att
a) bottna hela vägen med svarta för att de inte skulle bli så kompakta, alltså bottenplanet i alla hyllor.
b) försöka få till ett färgspektrum i bågform istället för att rada upp dem hyllplan för hyllplan.
Därför började vi med vita böcker överst till vänster i mörkaste hörnet coh lät dem sprida sig nedåt och högerut i en bågform, medan de svarta fick komma upp i motsatt rörelse uppåt-vänster nedifrån nedersta högra hörnet.
hylla1410
Det blev vit, inte-riktigt-vita-men-inte-nån-annan-färg-heller, gul, orange, röd och lite rosa längs den ena väggen, och rosa, lila, brun, blå, grön, grå och svart längs den andra.
Jag känner mig jättenöjd, rummet ger ett lugnare och mer harmoniskt intryck nu. Säert blir det en del småplock och flytta runt någon enstaka här och där, kanske försöker jag till och med få till höjderna på färger där jag har många. Och så ska jag försöka komma ihåg att eventuella bokinköp helst ska ha gröna rygg, för det vill jag ha fler av. 🙂
hylla 1410
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Idag ska det ske

hyllor

hyllor2

Jag medger att det ser rörigt ut, som sambon ytterst försiktigt antydde. Så nu blir det färgsortering igen. Sonen har lovat hjälpa till så nu kör vi! Kanske passar vi på att räkna dem också?

Read Full Post »

balladandsource
Det har gått två och ett halvt år sedan jag sist avnjöt en Rosamond Lehmann. Men nu är det dags igen. Ett par små flickor får en inbjudan att plocka blommor, (vivor/primroses) hos en gammal dam som varit vän med deras farmor. Denna till innehållet enkla inledning blir omedelbart lockande och laddad med förväntan. Rosamond Lehmann har ett språk som skapar stämningar som bara är att låta sig förföras av.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

abigailadamsJag har såsat på länge nog med Abigail Adams. Ibland bara ett par sidor i veckan. Det är som alla förstår ett tydligt tecken på att jag inte tycker att allting är intressant. Så resten tänker jag mer eller mindre ögna igenom och så läsa koncentrerat där jag fastnar.
Men jag imponeras av Abigail Adams som person. En oerhört driftig kvinna med ett väl utvecklat affärssinne. Hon byggde upp en stor privatförmögenhet i en tid där hustrurs pengar och tillgångar automatiskt tillhörde deras män. Som tur var så var John Adams inte så skicklig eller intresserad, och dessutom mycket upptagen, så Abigail hade stor frihet att göra som hon ville. Hon förlorade aldrig sitt intresse för flickors och kvinnors utbildning.

Några detaljer:
– John blev tvåa efter George Washington de första två valen, då fick han bli vicepresident. Tredje gången vann han och blev alltså president. Abigail som bott i Quincy medan Johns säte var Philadelphia fick då flytta till P hon också. Anledningen till att hon först bodde i Q var att slippa undan representationsknstnader med middagar för 16 personer etc.
– Makarna skrev drygt 1200 brev mellan varandra.
– De fick ofta rycka in och rädda barn och syskons katastrofdåliga finanser.
– Alkoholismen skördade inte bara Abigails brors liv utan även hennes och Johns son Charles. Han var den känslige som alla tyckte om som barn. Hans transformation till en aggressiv och gapig alkoholist var smärtsam. Hans fru och barn fick flytta in till faster Nabby.
– Dotter Nabby (döpt till Abigail efter mamma) fick senare bröstcancer. Ett bröst opererades bort (början på 1800-talet, jag visste inte att de kunde göra så) men sen kom den tillbaka i det andra bröstet och Nabby avled.
– Abigail var inte särskilt förtjust i en av sina svärdöttrar, Louisa, som blivande presidenten John Quincy gifte sig med. Han fick tjänst som ambassadör i St Petersburg, och Abigail var minst sagt sträv i breven till Louisa. Dessutom styrde hon och ställde med deras två äldsta barn som lämnats i Amerika.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »