Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2014

learning boneLearning to walk in the dark av Barbara Brown Taylor är en bok om hur man står ut med det svarta när man måste. Bone clocks av David Mitchell är en science fiction. Jag hörde talas om båda i radiopoddar. Intervjun med BBT lyssnade jag på flera gånger för hon var så klok. Resenscionen av DM stängde jag av för att jag hörde att ojoj den här vill jag läsa.
Det här är de första böcker jag köpt på månader. Så skönt det är att ha ett bra och tillgängligt bibliotek!
———————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

sisterlandÄntligen sammanfaller tid och lust! Sisterland har stått i hyllan jag vet inte hur länge. Nu har vi hängt i flera timmar, Curtis och jag, igår och idag. Lite spridda tankar:
– Ännu en krånglig huvudperson, Daisy/Kate, som håller på med en massa konstiga saker för att hon inte kan/vill/vågar hantera saker öppet.
– Väldigt många blöjbyten och beskrivningar av bäbislivet. Kanske väl många?
– Lite för lite om själva tvillingskapet, det hade kunnat vara vilken syskonrelation som helst.
Ändå: jag slukas upp. Varför? Den är inte lika bra som American Wife, men å andra sidan är American Wife ett mästerverk. Och vissa delar av Sisterland är geniala.
Den handlar om: Flickskapet, maktrelationerna. Den deprimerade mamman och känslohämmade pappan. Kates försök att återskapa sig själv. Ett kärleksfullt äktenskap mellan Jeremy och Kate. Vänskap, ibland med förhinder. Ska det bli nån otrohet? Hoppas inte. Kates kontrollbehov av systern Vi. Och ja, synskheten då. Som inte är så där magiskt-härlig-skrämmande som hos Alice Hoffman utan mer pinsam-skrämmande.
Allt i skuggan av en förutsägelse om en jordbävning.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

franciskusJag trodde att den här boken skulle innehålla lite mer. Ett par essäer, nån intervju. Men det är (förutom förordet) bara ett antal lösryckta citat utan sammanhang eller analys. Naturligtvis är flera fina och tänkvärda, men det blir mest ett ytligt krafsande istället för att jag får någon djupare bild av den nuvarande påven.
Ett smakprov:
Om den som hade mest makt använde hela sin makt till att tjäna och förlåta skulle den som använde sin makt på något annat sätt till slut framstå som löjlig.
(Predikan, 7 augusti, 2005)

Read Full Post »

om-livets-korthetDet är bara dumt att klaga på hur kort livet är. De flesta människor har alldeles tillräckligt långa liv, men väljer att slösa bort dem på dumheter. Som maktstrider, överdrivet ätande, njutningar, och annat trams. Istället bör man förkovra sig, framför allt inom filosofi, och umgås med sig själv. Lycklig blir den som lever i enlighet med naturen, och finner sig i vad som händer.
Seneca räknas till de mest betydelsefulla stoikerna och var en flitig skribent. Han var också rik, vilket han fick kritik för inte minst för att han menade att det inte är något att sträva efter. Jag reagerar på att han ibland talar om Gud på ett sätt som känns kristet men det har tydligen debatterats förut. Seneca tvingades av kejsar Nero att begå självmord. Han levde cirka 4 f Kr till 65 e Kr.
Den här lilla boken är fin, den innehåller fyra brev/argumentationer/essäer till olika människor, inklusive ett tröstebrev till Senecas mor Helvia när han befinner sig i landsflykt på Korsika. Avslutningen är underbart vacker:

Först söker mitt sinne kunskap om jordens länder och deras läge, därefter om havet som omger dem och dess återkommande ebb och flod; sedan undersöker det hela det skrämmande tomrum som ligger mellan himmel och jord, och det område som är oss närmast och som härjas av åska, blixtar, stormvindar och regnbyar, snöfall och hagelskurar, och när mitt sinne till sist genomsökt de lägre sfärerna kastar det sig upp till de högsta och njuter av den sköna åsynen av de gudomliga tingen och i medvetande om sin egen odödlighet går det sedan vidare till allt som har varit och allt som skall ske under alla tidevarv.

Texterna är nyöversatta och utgivna för ett par år sen och jag har stort nöje av Magnus Wistrands historiska fotnoter.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det är Banned books week i USA 21–29 september, och en lista på 33 böcker cirkulerar runt just nu. HÄR. Jag har räknat ut att jag läst 13 av dem. Däribland Älskade av Toni Morrison, Till vildingarnas land av Maurice Sendak, Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, Den absolut sanna berättelsen om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie och Moment 22 av Joseph Heller. Plus att ett par stycken ingick i min litteraturvetenskapliga kurs i slutet av 1980-talet, däribland Flugornas herre av William Goldoing.

Read Full Post »

dead ever afterSå. Med fjortonde boken om Sookie Stackhouse går vi i mål, Charlaine Harris och jag. Harris packar in många av de karaktärer som passerat revy i tidigare böcker, och gör ett ambitiöst avslut. Det är den första boken (som jag minns det) där historien ibland berättas ur en annan synvinkel än Sookies, nämligen ett par män som säljer sina själar till en djävul.
Men inte blir det Bill. Det blir istället Sam. Det borde jag förstås ha förstått; dels för att då kan de få barn, dels med den stora dramatiska scenen där Sookie för Sam tillbaka från de döda i förra boken. Jag skyller min dåliga romantiska radar på att jag läst så mycket Modesty Blaise, och därför tror att kvinnor och män KAN ha starka vänskapsrelationer över könsbarriären.
Men jag unnar min favoritservitris denna varmblodiga kärlek och allt annat gott, som pedikyrer, läsning i solen och rejält med dricks på Merlotte’s. Tack för de här åren!
true-blood-finale1
——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

justnuPå nattduksbordet ligger just nu dessa tre: En klassisk romersk filosof (Seneca är min favorit sedan jag såg ett program om honom för några år sen), en bok som jag fått (eller fått låna?) av min präst, den handlar om änglar och är skriven av en benediktinermunk, och så den allra sista boken om Sookie Stackhouse, vampyrfantasy från sydstaterna, skriven av Charlaine Harris som jag har oproportioneligt många böcker av.
Jag hoppas på att detta urval är ett bevis på min bredd och mitt öppna sinnelag och inte bara knasigt.

Read Full Post »

deadlockedVid senaste besöket på SF-bokhandeln insåg jag att Charlaine Harris faktiskt avslutat sin serie om den tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse i lilla Bon Temps där vampyrer, shapeshifters, varulvar, feer och diverse oknytt samlas. Jag föll ju för Sookie omedelbart och läste sen en hel hög innan jag började ledsna och det blev alltför tjatigt. Dessutom har jag aldrig riktigt kommit över det där med att det tog slut med Bill, så uppenbart den rätta döingen för henne.
Men jag slog till på del 13 och 14, och antingen är det jag som piggnat till efter avbrottet eller så är det Charlaine som spottat upp sig. I varje fall så är det roligt igen.
Sookie har ärvt ett magiskt föremål, en cluviel dor, från sin farmor. Den kan uppfylla en önskan. Många vill åt den, och så är det förstås en rad andra intriger både i vampyrhiearkin, varulvsditon, plus bland faes. Dessutom krisar det mellan Eric och Sookie, som jag så länge väntat på.
När Sookie till sist verkligen använder sin cluviel dor börjar jag böla. Sambon skrattar nästan ihjäl sig. Men är man sentimental så är man…

Read Full Post »

oeKenzaburo Oe betraktas som ganska starkt influerad av amerikansk och fransk litteratur, men jag tycker att han känns väldigt japansk. Han liknar de andra japaner jag läst, i en sorts iakttagande kyla, ett avstånd. Och gärna nån avvikande sexualitet, även om jag tycker att Oe inte är lika gubbsjuk som en del andra.
Tid för fotboll handlar mycket om döden. Berättarens vän hänger sig, med rödmålat huvud och en gurka i anus. Hans bror, S, blev dödad under en räd mot koreaner. Och hans syster tog även hon sitt eget liv. Alla dessa dödar ältar Mitsu, medan hans hustru med lugn målvetenhet dricker whisky efter whisky varje kväll för att uppnå rätt grad av berusning. Deras lille son är svårt hjärnskadad och de har nyligen lämnat bort honom.
Så kommer Mitsus enda kvarvarande syskon, en revolutionär lillebror, hem till Tokyo. Tillsammans reser Mitsu, frun, brodern och broderns två trogna anhängare till brödernas hemby. Där uppstår de mest skilda och förvridna förvecklingar, som eskalerar i grövre och grövre våld.
Kenzaburo Oe har ett mycket bildrikt språk, vissa passager läser jag högt bara för att smaka av dem ordentligt. Boken är utgiven på japanska samma år som jag föddes, 1965, och kom på svenska 1989. Att den är så pass gammal känns inte så mycket, mest för att de är i den där instängda lilla byn (insnöade) och för att båda bröderna är besatta av striderna mot koreanerna 1860, och vilken roll deras släktingar spelade i dem.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Oe, och det gör jag också. För två kronor känns det bra att kryssa av en Nobelpristagare. Kanske läser jag den mer självbiografiska om hans hjärnskadade som en annan gång. De där ögonen som bara stirrar, de lever kvar.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »