Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 28 juni, 2014

ancillatyFörst tycker jag att Ancillary Justice påminner en hel del om Ursula K Le Guins mästerverk Mörkrets vänstra hand: det är en person/karaktär/varelse av varierat kön som vandrar på en isig kall planet i sällskap med en annan varelse. Men hårdingen Breq (Justice of Toren, One Esk) har mer eller mindre fått Seivarden på halsen som tack för att hen räddade henom från att frysa ihjäl. Och där Le Guin ägnar sig mest åt filosofi och inte så mycket handling så satsar Ann Leckie på action och mer action.

Ancillary Justice kategoriseras som space opera, och jag har fått hjälp av Jenny på Kulturdelen som definierar det så här: ”Definitionen är väl ungefär intergalaktiska/interplanetära civilisationer, politiska intriger och begynnande/pågående krig.”

Så där har ni bakgrunden. Men det är mer än pang pang i rymden. Berättelsens jag är ett fragment av sig själv som skeppet Justice of Toren, och en tjugondel av sin inkarnation som soldaten One Esk. Alla de andra 19 är döda i en attack som sprängde skeppet, och den historien berättas varvad i vartannat kapitel. Det är väldigt fint beskrivet hur One Esk känner sig blind, död, handikappad när hon berövas de andra 19 paren ögon och öron, och nu får nöja sig med att bara titta åt ett håll i taget. Spännande också med greppet att kalla alla för ”she” och inte göra skillnad mellan könen i det språkområde som Justice of Toren och Seivarden ursprungligen kommer ifrån. Kolonisatörerna. En annan språklig grej är att Justice of Toren är väldigt exakt: någon var tyst i sex sekunder. Satt stilla i 15. I sin ursprungliga Justice of Toren-version kunde hon avläsa blodtryck, puls, temperatur etc på sin besättning och visste allt. Fortfarande är hon mycket bra på att märka undertryckta känslor.

Typisk soft sf-läsare som jag är så tycker jag förstås bäst om de partier i boken som handlar om karaktärernas inre liv och relationer. Det vill säga vartannat kapitel i första halvan av boken, när One Esk färdas med Seivarden och letar rätt på en läkare som ska ha ett speciellt vapen, träffar en flicka och hennes mamma, hyr ett fordon… såna saker. Sånt som handlar om vem man kan lita på eller inte, hur man ska gardera sig mot överfall. Sen när det blir mer och mer action så blir jag alltid lite uttråkad. Då börjar jag bläddra lite fortare än jag egentligen läser så att jag sen måste gå tillbaka och kolla vem som egentligen blev skjuten.

Ann Leckie har vunnit både Nebulan och Arthus C Clarke plus flera andra priser för denna sin debutbok som tydligen ska bli en trilogi. Ständigt dessa trilogier! Kulturdelen har också läst.

Read Full Post »