Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2014

ancillatyFörst tycker jag att Ancillary Justice påminner en hel del om Ursula K Le Guins mästerverk Mörkrets vänstra hand: det är en person/karaktär/varelse av varierat kön som vandrar på en isig kall planet i sällskap med en annan varelse. Men hårdingen Breq (Justice of Toren, One Esk) har mer eller mindre fått Seivarden på halsen som tack för att hen räddade henom från att frysa ihjäl. Och där Le Guin ägnar sig mest åt filosofi och inte så mycket handling så satsar Ann Leckie på action och mer action.

Ancillary Justice kategoriseras som space opera, och jag har fått hjälp av Jenny på Kulturdelen som definierar det så här: ”Definitionen är väl ungefär intergalaktiska/interplanetära civilisationer, politiska intriger och begynnande/pågående krig.”

Så där har ni bakgrunden. Men det är mer än pang pang i rymden. Berättelsens jag är ett fragment av sig själv som skeppet Justice of Toren, och en tjugondel av sin inkarnation som soldaten One Esk. Alla de andra 19 är döda i en attack som sprängde skeppet, och den historien berättas varvad i vartannat kapitel. Det är väldigt fint beskrivet hur One Esk känner sig blind, död, handikappad när hon berövas de andra 19 paren ögon och öron, och nu får nöja sig med att bara titta åt ett håll i taget. Spännande också med greppet att kalla alla för ”she” och inte göra skillnad mellan könen i det språkområde som Justice of Toren och Seivarden ursprungligen kommer ifrån. Kolonisatörerna. En annan språklig grej är att Justice of Toren är väldigt exakt: någon var tyst i sex sekunder. Satt stilla i 15. I sin ursprungliga Justice of Toren-version kunde hon avläsa blodtryck, puls, temperatur etc på sin besättning och visste allt. Fortfarande är hon mycket bra på att märka undertryckta känslor.

Typisk soft sf-läsare som jag är så tycker jag förstås bäst om de partier i boken som handlar om karaktärernas inre liv och relationer. Det vill säga vartannat kapitel i första halvan av boken, när One Esk färdas med Seivarden och letar rätt på en läkare som ska ha ett speciellt vapen, träffar en flicka och hennes mamma, hyr ett fordon… såna saker. Sånt som handlar om vem man kan lita på eller inte, hur man ska gardera sig mot överfall. Sen när det blir mer och mer action så blir jag alltid lite uttråkad. Då börjar jag bläddra lite fortare än jag egentligen läser så att jag sen måste gå tillbaka och kolla vem som egentligen blev skjuten.

Ann Leckie har vunnit både Nebulan och Arthus C Clarke plus flera andra priser för denna sin debutbok som tydligen ska bli en trilogi. Ständigt dessa trilogier! Kulturdelen har också läst.

Read Full Post »

stewartwalker
Besökte ffg Erikshjälpen i Linköping. Blev inte jätteimponerad, textilier och annat var inte rena. Böckerna var överprissatta, 17 respektive 18 kronor. (Varför denna skillnad?) Om jag satte priserna på böcker på second hand skulle det vara fem spänn för inbundna och en krona för pocket. Då kanske det skulle bli lite ruljangs på dem.
Men jag köpte ändå två. En okänd Mary Stewart som känns lättsam i solen, och en bra men otäck Alice Walker som jag läste för många år sen. Den handlar om en amerikansk kvinna som drabbas av en stark tillbaka-till-rötterna-passion, och reser till Afrika och könsstympar sig. Mycket otäckt.

Read Full Post »


Så har vi sett denna omtalade serie. Och ja, den är bra. Riktigt bra. Men visst är huvudpersonen Piper Chapman den minst intressanta karaktären? Jag bryr mig allvarligt talat inte det minsta om hennes kärleksaffärer och visst är hon extremt självcentrerad? Däremot älskar jag flera av de andra fångarna. Taystee, Poussey, nunnan, Nicky, Sophia, Red, min namne Suzanne/Crazy eyes… listan kan göras låång.
Serien tog slut snopet fort trots att vi bara såg högst två på raken. Som min son sa: ”Jag kan inte se fler för jag känner mig så instängd”.
Vi får nog lov att skaffa Netflix snart.
Tillägg: Regina Spector har skrivit signaturmelodin och jag gillar den jättemycket. Spelas i huvudet just nu.

Read Full Post »

ghoststoriesUtsökta! Både språkligt precisa och oväntade, mycket speciella men kanske inte precis skrämmande. Befriande oblodiga.
Jag tycker mer och mer om Muriel Spark. Varje bok jag läser — det här är den fjärde — är helt annorlunda än de andra. En mångsidig dam!
Snart har jag samlat ihop tillräckligt med intresse för att vilja läsa hennes självbiografi. Hon ska i alla fall få en egen kategori här på bloggen.
Omslaget till spökhistorierna bygger på ett fotografi av Man Ray. Den första novellen i samlingen publicerades 1951 och den sista på 1990-talet. Muriel Spark levde ända till 2006 och ändå har jag lyckats missa henne i så många år.

Read Full Post »

Gilesblond
Love in a cold climate-dvd:n blev fin underhållning medan regnet strilade utanför. Judy Dench och andra fina skådisar. Utgiven 1980, så de var yngre då. Jag hoppar till lite när Radletts ordnar en bal och plötsligt ett ytterst välbekant ansikte dyker upp. Förvisso under en blond slätkammad frisyr, och förvisso utan den omisskännliga karaktär som rynkorna sen dess gett honom, men ändå: Det är Giles. Watcher and librarian.
Här spelar Anthony Head bankirson och Linda faller för hans charm. De tvingar sina föräldrar att tillåta äktenskap, som blir olyckligt.
Annars tycker jag i denna filmatisering väldigt mycket om Fanny, hon som berättar alltihop. Mycket fint gestaltad av Isabelle Amyes.
Jag har skrivit om böckerna som serien baserar sig på här och här.

lovecold<

Read Full Post »

Gud är ett verb

gudverb
Första boken jag lånat på nya hembiblioteket. Smidigt.Jag har saknat ett åtkomligt bibliotek.

Read Full Post »

angeltwoJag fullkomligt älskar första halvan, ja, drygt det, av denna andra bok i Nicola Upsons serie med Josephine Tey. Stämning! Cornwall med dramatisk natur och lantliga miljöer. Sjöar och stall. Gamla hemligheter som pockar på att få komma ut. Decenniers lojaliteter och konflikter. Ondsinta präster. Ansvarstagande markägare. En omtyckt kvinna, Morveth, som vet allt om alla och styr och ställer för andras räkning.
Stad — Tey och hennes polisvän Archie — möter land på ett utsökt skildrat sätt. Det är 1930-tal. Jag ler glatt åt en referens till unga du Maurier. I verkligheten var 1930-talet guldåldern för brittiska detektivförfattare, och Nicola Upson förvaltar arvet så fint och trovärdigt till en början. Det skevar väl lite när hon låter huvudpersonerna ha lite väl moderna åsikter om homosexualitet, men det tycker jag är okej. Värre blir det när den ena incestuösa förbindelsen efter den andra uppenbaras… och sen brakar alltihop samman när Upsons twists & turns blir alltför många och alltför långsökta.
Det blir för mycket för mig. Dessutom med en obehaglig eftersmak av bisarr moral.
SPOILER
Om ett syskonpar har ett sexuellt förhållande, blir påkomna av sina förfärade föräldrar, och sen ser till att sagda föräldrar dör i en stor eldsvåda, hur många tycker då att en god granne bör göra sitt yttersta för att skydda mördaren så att syskonen kan fortsätta leva lyckliga i sitt sexuella förhållande och i förbifarten uppfostra sin lätt förståndshandikappade lillasyster?

Här trampar Nicola Upson rejält fel, och det är väldigt synd.

Read Full Post »

utsuddadeEn kvinna kommer till polisstationen och anmäler sin 16-årige son Ofer som försvunnen. Motvilligt dras en utredning igång, för i Israel sker ju inte den typen av brott som kan misstänkas här?
Det tar ett tag innan jag vänjer mig vid det långsamma och fumliga sätt som polismannen Avraham Avraham (senkommen kamrat till Ed McBains Meyer Meyer om någon mer än jag minns honom) har att leda en utredning. Planlöst, uppskjutande, benägen att irra in på stickspår och förlora sig i ovidkommande känslosamma detaljer. Ungefär som det jag irriterar mig på hos Henning Mankell/Kurt Wallander. Att gå runt och KÄNNA hela tiden.
Men efter ett tag förlåter jag det. Det är något med stämningen, det dröjande, och så den konstiga grannen som försöker bli vän med Avi Avraham och verkar oerhört mystisk (farlig?) i sin självupptagenhet. Alla är självupptagna i den här boken. Utom möjligen mamman där i början då.
Lottens bokblogg har också läst, liksom Bokmoster.

Read Full Post »

Söndagsläsning

Gudsalskarinnor
Idag tänker jag läsa ut den här underbara boken. Anita Goldman har skrivit så bra och intressant om historiska kvinnor som dedikerar sina liv till Gud. Som hur det kom sig att Teresa av Avila gick i kloster och hur hon påverkade politiken, och hur de slogs om hennes kroppsdelar på ett ytterst ovärdigt sätt efter hennes död. Allra bäst hittills är ett oerhört sorgligt och fängslande kapitel om holländska Etty Hillesum som jag blev väldigt tagen av och nog kommer att gå vidare med på något sätt. Jag kände inte till henne sen förut, men blev djupt imponerad.

Read Full Post »

frostFörsta boken ur sommartraven (lite tjuvstart där före semestern) och första boken i nya huset (behövde något icke-krävande när jag har mycket att göra).
Jag blev positivt överraskad av Frost burned. Jag har gillat coyoten och bilmekanikern Mercedes Thompson från första stund, men ibland har Patricia Briggs varit på väg att tippa över lite för mycket till romance, särskilt sedan Mercy blivit tillsammans med Adam, den dominante alphan i varulvsflocken. Men här blir Adam och hela packet kidnappade, och det blir Mercy som får dra ut på räddningsstråt. Hon använder sig av alla sina talanger, inklusive förmågan att se spöken, och tar hjälp av flera av sina udda vänner.
Riktigt bra underhållning och fast jag tappat intresset för Sookie Stackhouse finns det fortfarande kvar för Mercy Thompson.

Read Full Post »

upson
Mer sommarläsning. Nedräkning till semestern!
Så här tyckte jag om Nicola Upsons första bok med Josephine Tey (japp, deckarförfattaren) som problemlösare.

Read Full Post »

Härlig sommartrave

sommarlas
Det börjar arta sig inför semestern. Tänker varva mellan att rensa ogräs och läsa läsa läsa. När vi nyss flyttat in i eget hus vill man inte resa bort utan bara njuta hemma.
Jag inser att jag borde fotat traven ute i trädgården, men lovar bättra mig på den fronten så kanske någon vänlig själ kan berätta vilka växter vi har också.
Den översta boken är tänkt inför barnbarnens besök.

Read Full Post »

nattfilmNär Marisha Pessl slog igenom med dunder och brak med debuten ”Fördjupade studier i kvantfysik” marknadsfördes den som en ny ”Den hemliga historien”. Eftersom Donna Tartt är en så mycket bättre författare blev DHH-fansen upprörda när de kände sig lurade.
Nu marknadsförs ”Nattfilm” som sommarens ”Gone girl”, vilket återigen är falskt: Marisha Pessl är ingen Gillian Flynn. Men man kan läsa Marisha Pessl ändå. Det hon saknar i språkhantering har hon i överflöd i fantasi, och här bygger hon upp ett helt universum kring en diabolisk filmregissör som bor och verkar på en herrgård lika säker för inkräktare som ett fort. Stanislav Cordova gör skräckfilmer. De är så fasansfulla att de så småningom förbjuds, och bara kan ses på särskilda visningar i Paris tunnelbana dit de invigda hittar med hjälp av mystiska tecken och koordinater målade på väggar. Hans fans utvecklas till den mest hängivna kult, kallar sig cordoviter och ägnar tusentals timmar åt att analysera minsta detalj. Allt medan Cordovas fruar, skådespelare och anställda försvinner, dör, eller börjar knarka. Själv visar sig aldrig Cordova, vilket förstås spär på myten.

Huvudpersonen i ”Nattlek” heter Scott McGrath och är en grävande journalist som är besatt av att avslöja Cordova som den satanistiske barnamördare McGrath tror att han är. När Ashley Cordova, den store regissörens dotter, begår självmord sätter McGrath igång sin jakt. Till sin hjälp får han så småningom den unga Nora, aspirerande skådespelerska, och Hopper, som varit Ashleys tonårskärlek. Och nu bär det iväg i en rasande fart!
Vid ett tillfälle beskrivs en person som en bilderbok som man vecklar ut och ständigt hittar nya vinklar och hemligheter i. Precis så är hela den här boken. Vad är verkligt? Vad är påhitt? Vad är bara en filmkuliss eller är det svart magi? Det vimlar av blinkningar till film och populärkultur. Som i en av de bästa scenerna, när Scott och Hopper tagit sig in på en hemlig klubb i stil med Arthur Schnitzlers ”Drömberättelse”/Stanley Kubricks ”Eyes wide shut”.
ashleycordova
Spänningen är det inget fel på, och jag tycker om greppet med att plocka in låtsasverkliga foton, webbsidor och tidningsartiklar. Jag vill låta mig förföras och har därför överseende med strösslandet av kursiver i dialogen och lite andra stolpigheter. Först på slutet börjar min läsning mattas lite, hur många labyrintiska vändningar klarar man egentligen av?
Så här tycker jag: Läs inte Marisha Pessl om du förväntar dig svärtan hos Gillian Flynn. Den sortens såriga relationer finns inte här. Men vill du ha underhållande spänning med knorr så passar hon fint.

Först publicerad här.

Read Full Post »