Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

otrygg hamnJag har läst ut Tana French senaste, Otrygg hamn. Nu sitter jag här och hoppar upp och ner i otålig väntan på att kära kollegan Ann-Charlotte också ska göra det, så att vi kan börja diskutera den. Vi tänker göra en sån tandemrecension som vi gjorde med Belinda Bauers Betraktaren. Den finns att läsa här och det var väldigt kul.
Tana French är en irländsk deckarförfattare som jag föll pladask för redan med debuten Till skogs som jag skrev om HÄR, Okänt offer HÄR och Brottsplats Faithful place HÄR.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

roten
Nu blir jag väl utesluten ur alla litterära sammanhang, men faktum är att jag inte hittade en enda vanlig roman, biografi eller fackbok jag ville ha på bokrean. Allt jag funderat på var utplockat idag, dag tre. Så vad gör man? Man faller ner
i kokboksträsket.
Till mitt försvar kan jag bara anföra
1) jag är förtjust i rotfrukter som morot, kålrot, rödbetor, men har inte vågat prova såna där konstiga som svartrot och rättika
2) det är en väldigt vacker bok.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

ekollonIbland kommer boken du just nu behöver in i ditt liv vid exakt rätt tillfälle. Slump? Jag tror inte det. Men jag tror att Yoko Onos Ekollon kan vara en sån bok för många. Passar den dig inte nu så kanske den gör det senare — när du känner dig modig och beredd till förändringar.
Den är liten och den är sparsmakat vacker. Tryckt på tjockt papper som är skönt att bläddra, med illustrationer på varje uppslag att vila i. Men Yoko Ono vill inte att jag ska vila, hon vill att jag — och du! — ska vara med. Det är dikt & konst & fantasi & psykologi, allt på en gång.

Jag slår upp en sida. Det blev Stadsstycke V.
Föreställ dig att du målar alla stadens hus med den färg som själva ljuset har.

En annan sida: Rengöringsstycke 1.
Skriv ner ett sorgligt minne.
Stoppa det i en låda.
Bränn lådan och sprid askan över en äng.
Du kan ge lite aska
till någon vän som delar din sorg.

En tredje sida: Ljudstycke II.
Lyssna till din egen andning.
Lyssna till ditt barns andning.
Lyssna till din väns andning.
Fortsätt lyssna.

Det här sättet att dra in oss och göra oss till medskapare kallas konceptuell konst. Nu för tiden inte så revolutionerande, men Ono var en av de allra första. Hon har alltid gått sina egna vägar med en lekfullhet och en kärleksfull blick som är unik. ”Ekollon” kan ses som en uppföljare till ”Grapefruit” som gavs ut 1964, men det var innan jag föddes så den minns jag inget av. Vad jag däremot minns är en utställning på Kulturhuset i Stockholm, där ett av hennes verk bestod av en video med en ung Yoko Ono i svart långklänning som satt på en stol. Publiken uppmanades att klippa bort bitar av klänningen. Som betraktare blev jag allt mer orolig och tyckte det var obehagligt att se saxen komma från olika händer och håll; tänk om någon skulle göra henne illa? Hon såg så skyddslös ut där hon satt. Men inget hände, mer än att klänningen blev mindre och fulare och taggigare för varje saxklipp.
Till den utställningen hade jag släpat med mig yngste sonen, då i fjortonårsåldern. Jag minns att han blev generad över ett foto på en uppförstorad bröstvårta, och beskrev hela utställningen som ”udda”.
Nu tänker jag istället att han skulle tycka om den här boken. Jag tror att Yoko, som fyllde 81 förra veckan (18 februari) och Måns, 24 år, kan skapa konst tillsammans.

köp den här boken. Köp två och ge den andra till någon du tycker om.
Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

bokrea… det första man bär hem från bokrean är dessa. En nostalgisk mormor dessutom: Nicke nyfiken-boken är från 1966 (då jag var ett helt år gammal), och Lennart Hellsing (med Sveriges gladaste kostymer) är ännu äldre, från 1950.
I sammanhanget vill jag passa på att påminna om att Nicke var en flickapa från början.
————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

IMAG0803Jag behövde inte ens bära iväg dem till Stadsmissionen eller Myrorna. En kollega högg dem direkt från mitt rum. Bra.
På sistone har jag varit ganska duktig på att göra mig av med böcker som inte får hänga med på nästa flytt. Å andra sidan har jag varit duktig på att skaffa nya böcker. I slutändan… ja, jag vet inte. Det ser lite mer tomt ut i hyllorna, inbillar jag mig.

Read Full Post »

vilarsjodinVilan ska inte komma sen, när du är klar. Du blir aldrig klar. Vilan ska planeras in och vilas regelbundet oavsett hur din vardag ser ut.
Tomas Sjödin sjunger vilans lov i varenda tonart som står till buds, och det passar mig otroligt bra. Som extra bonus är flera episoder från Jerusalem (vi identifierar glatt gator och platser vi besökt) och han gör jämförelser med den judiska sabbaten. Dessutom är han ju norrlännning, även om det är en bit ner… Så jag älskar denna bok och kommer att lyssna på den igen och igen.
Rekommenderas för alla som behöver eller misstänker att de behöver tagga ner.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

kvinnanisvartJag har haft en härligt läskig läsardag idag. Förutsättningarna: grått ute med snöblandat regn som piskar mot fönstren och taket, blåst som viner och drar i huset, sprakande brasa och stor tekopp, soffa med mysfilt och så spökromanen jag fick av Susan Hill. Kan det bli bättre en ledig februarifredag? Jag tror inte det.
Det händer inte så mycket i Kvinnan i svart, och vad som ska hända får vi mer eller mindre veta redan från början. Ändå fångar Susan Hill mig direkt och släpper aldrig taget. Det är stämningarna som gör det. Miljöerna: dimman, kvicksanden, sankmarkerna. Huset. Jag är där. Jag följer den unge advokaten, jag ser den utmärglade kvinnan, jag följer med på känslosvängningarna från karskt övermod till panisk skräck, optimistisk handlingskraft till djup förtvivlan.
Det är enormt skickligt gjort av Susan Hill, och fullständigt obegripligt att jag inte hört talas om henne förut. Jag trodde att hon var ganska nyutgiven, men hon är född 1942 och har gett ut en lång rad böcker och dessutom vunnit Somerset Maugham-priset.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

amcolmembJag tog mig samman och satsade hårt på att läsa ut denna långkörare. Det var den värd. Senare delen handlade mest om sionismen, britternas trixanden och löften åt såväl judar som muslimer, andra världskriget, terrordåd och inbördes stridigheter och det stora politiska spelet som ledde fram till staten Israels grundande. Den lilla American Colony kom mer i bakgrunden, även om den var med under alla skeden.
Några intresserade män började fotografera och skapade arbetstillfällen till kolonin. Lewis Larsson var en av de ledande fotograferna, som höll sig framme vid flera historiska tillfällen. Så småningom blev han utsedd till svensk konsul, och efter Moder Anna Spaffords död (Vilken chock! Moder var ju odödlig.) kom han i konflikt med hennes dotter Bertha. Bertha hade ärvt sin mors organisationsförmåga men inte det självklara andliga ledarskapet. Maktstrider uppstod. Den gamla skiljelinjen mellan svenskarna och amerikanerna gjorde sig gällande. Svenskarna funderade mer och mer över varför amerikanerna kunde göra långresor hem, satsa på sina barns utbildning, med mera. Men det gällde att inte bli för kritisk mot Bertha, för hon kunde förvisa människor som bott i kolonin i årtionden.
Här under syns American Colonys handelsbod, en annan inkomstkälla.
Det där med att inte söka läkarhjälp luckrades också upp till viss del, och det hindrade inte kolonin från att driva sjukhus under krigsåren. Hur de nu hade lärt sig något om sjukvård? Det berättar inte Odd Karsten Tveit.
amcolstore
Allt som allt känner jag mig nöjd med att ha läst denna bok. Det var mycket information och intressant läsning, och jag är nöjd med att jag klarade av den norska utmaningen. Tidigare bloggat här och här.
amcoljeru

Read Full Post »

Den gamle amerikanske presidenten Ronald Reagan var en brevskrivare av rang. Här nedan är ett utdrag ur hans brev till sonen Mike som skulle gifta sig. Jag läste det igår, via den här underbara sidan, och blev så gripen och rörd. Det genomsyras av kärlek dels till sonen, och framför allt till hustrun Nancy.
Brevet fanns i mina tankar sent i går kväll, då jag berättade om det för sambon, och sen igen i morse när jag vaknade. Underligt att vakna med att tänka på Ronald Reagan, och med sådan värme. (På den tiden det begav sig var han inte särskilt populär i mina kretsar.)

En bit av brevet:

You’ve heard all the jokes that have been rousted around by all the “unhappy marrieds” and cynics. Now, in case no one has suggested it, there is another viewpoint. You have entered into the most meaningful relationship there is in all human life. It can be whatever you decide to make it.

Some men feel their masculinity can only be proven if they play out in their own life all the locker-room stories, smugly confident that what a wife doesn’t know won’t hurt her. The truth is, somehow, way down inside, without her ever finding lipstick on the collar or catching a man in the flimsy excuse of where he was till three A.M., a wife does know, and with that knowing, some of the magic of this relationship disappears.

Hela brevet, plus brev med faderliga råd från andra kändisar som F Scott Fitzgerald till elvaåriga dottern Scottie, kan läsas här.

Read Full Post »


Vi verkar vara tämligen ensamma om att se den absurda tempofyllda skräckserien American Horror Story. Och jag vet inte riktigt än vad jag tycker om den. Det är liksom extra allt av varenda bloddrypande detalj och krypande hjärtklappningsframkallande stämning. Och jag menar verkligen EXTRA ALLT: Bihandlingar som en vanlig serie skulle låta pågå i minst ett par säsonger gör American Horror Story av med på ett par avsnitt. Poff — där dog hon.
Tricket är förstås att de döda sällan försvinner. De blir kvar och tycker sig ha rätt till huset i Los Angeles utkanter dit en östkustfamilj flyttat för att försöka lappa ihop sig efter dels ett missfall, dels en otrohetsaffär. Förutom mamma och pappa är det också en tonårsdotter som dras till udda killar.
Jag minns Connie Britton från Spin City, där hon spelade Nikki, och jag gillade henne mycket. Frances Conroy från Six Feet Under är en annan favorit. Bäst av alla är dock Jessica Lange i formidabel form som lyfter varenda scen hon är med i. Så bra så man darrar i tv-fåtöljen.

Read Full Post »

Välkommen, Susan Hill

kvinnaisvart
Idag låg den i brevlådan, Kvinnan i svart. Signerad av författaren, som jag berättade här. Fort gick det också.
Nu är frågan: Ska jag kasta mig över den direkt eller spara den till helgen för mer utvilad läsning?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

annashusDet är rätt slitsamt att läsa på norska faktiskt. Jag läser mycket långsammare än vanligt och efter flera veckor har jag bara hunnit halva boken.
Anna Spafford är nu 68 år, och man kan tycka att det borde gå fort att berätta om de sista åren. Men Odd Karsten Tveit vidgar perspektivet och berättar också om dramatiska historiska skeenden i Jerusalems historia. Nu är det förstadiet till Första världskriget, när turkarna kastar ut en massa människor som på minsta vis kan misstänkas för att vara spioner. De planerar en attack på Egypten över Suezkanalen, och vill inte att det ska bli känt. (Anfallet misslyckades.)
Men American Colony knogar på ungefär som förut, tar hand om fattiga och lyssnar på Anna Spaffords budskap från Gud.
Angående det berömda äktenskapsförbudet så började det med att Anna och Horatio slutade ha något sexuellt samliv med varandra. Och i ett samtal mellan Anna och en av de andra gifta kvinnorna visade det sig att den andra också levde i ett vitt äktenskap. Så då bestämde Anna att det var normalt och att alla skulle göra det.

Efter lång tid och flera personliga tragedier kom det till en omvändning och Annas egen dotter Bertha blev den första som fick gifta sig. När sedan Bertha och hennes make fick ett barn, en dotter, var alla överlyckliga.
Under förbudstiden och efter Horatios död gick det rykten om att Anna skulle ha flera yngre älskare. I samma veva spreds rykten, framför allt från amerikanska konsulns håll, om sexuell lössläppthet och nattliga orgier.

Många tragiska dödsfall utspelade sig som en följd av att Anna Spafford ansåg att man inte skulle söka hjälp hos läkare. Gud skulle ordna allt. Många dog i exempelvis kolera, men också mindre allvarliga sjukdomar. Kanske hade några dött även om de fått mediciner, men några hade nog klarat sig.

Man får komma ihåg att sekten trodde att Kristus skulle komma tillbaka mycket snart = nästa år, och sedan sköts det framåt lite i taget. Men år lades till år och ingen Kristus i sikte.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

drakensogonNär man läst en King så vill man gärna läsa en till, har jag märkt. Så det blev omläsning av Drakens ögon. Jag minns att jag tyckte mycket om den då när det begav sig, jag rördes framför allt av de två pojkarna. Ja, både den gode och kanske mest ”den onde”, lillebror Thomas, som helt kommer i skuggan av sin fantastiske storebror Peter. Stephen King är väldigt bra på att skildra barn på ett trovärdigt sätt.
I min omläsning märker jag att denna saga är ganska enkel och utan några djupare dimensioner. Men den är rätt trevlig ändå, och spännande på sina ställen.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

doktor-sömnMin stora Kingläsning ägde rum på 1980-talet, då jag plöjde tegelsten på tegelsten. ”Jurtjyrkogården”, ”Christine”, ”Det”, ”Knackarna”, ”Lida”, ”Stark”… Plus ”Talismanen” som han skrev med Peter Straub. Plus böckerna under psedonymen Richard Bachman. Sen fick jag plötsligt nog, min läsning nådde utmattningens gräns och kanske blev jag också snobbigare i min läsning — Stephen King har aldrig räknats till fin litteratur.
Uppehållet varade i många år (förutom några filmer förstås) tills plötsligt min längtan efter en återförening mellan pärmar väcktes och jag hittade tillbaka med ”Lisey’s story” (en favorit!), ”Benrangel” och ”Drömfångare”. (Alla är inte bra, ”Under kupolen” kan man gärna strunta i.)
Och nu. Nu plockar skräckfarfar upp tråden från Varsel och berättar lille Danny Torrances fortsatta historia. Danny vars författande alkoholist till far (det är ofta författare hos King, och ofta alkoholister) blir galen och försöker mörda sin familj på ett ensligt beläget hotell i Colorado. Har du inte läst boken så har du säkert sett filmen ”The Shining” och kanske drömt mardrömmar.
I ”Doktor Sömn” börjar Danny Torrance närma sig de 30 och har fortfarande kvar sitt skimmer, sitt varsel. Han jobbar som vårdbiträde och är mycket bra på sitt jobb. Dan Torrance vet när någon ska dö och kan hjälpa den människan över till andra sidan. Men Danny har också precis som sin far stora problem med spriten och ännu större med humöret, han får sparken gång på gång och flyttar ständigt runt. Han befinner sig på den absoluta botten när han anländer till Frazier i New Hampshire, där livet ska ta en ny vändning.
In i handlingen kommer så den lilla flickan Abra, begåvad med ett ännu kraftfullare skimmer redan som spädbarn. Och i en annan del av landet får vi möta den Sanna knuten, ett kringkuskande sällskap under ledning av Rose med hatten, som lever på att tortera och döda skimrande barn…
Doktor Sömn är en klassisk King med dels den stora, episka, kampen mellan Ont och Gott, och dels den som försigår inom en människa. Det onda kan vara barnamördare. Det kan också vara monstret Alkoholen. Prosaisk verklighet blandas med det som finns på andra sidan verkligheten och persongalleriet myllrar av människor som vi får lära känna med styrkor och svagheter. Ingen kan som Stephen King zooma in på en människa och beskriva allt viktigt med henne på i bara ett par korta stycken.
Kanske du också tappat bort Stephen King? Ge honom en chans igen! Kingen kan konsten att berätta.

Översättning: Boo Cassel

Read Full Post »

Susan Hills Woman in Black har jag sett det bloggats om flera gånger och varje gång tänkt att jag skulle tycka om den. Men det har aldrig blivit av.
Men nu!
Jag vet inte riktigt om det är Susan Hills tweet jag ser först, eller Helena Dahlgrens retweet av densamma, men budskapet är detta:
6 beautiful hb copies of Woman in Black in Swedish surplus. Any1 Swedish with Swedish friends who would like one, signed, just ask.

Och jag frågade, och jag fick ja, mejlade adressen, och kort därefter:
Posting today..

Så gick en bra dag till att vara en jättejättebra dag!

(Och däremellan anlände Tana Frenchs senaste till mitt skrivbord. Jättejättebra dag, som sagt.)

Read Full Post »

Older Posts »