Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2013

tumblr_lkyyqhaL5F1qi5uyeo1_r1_500
2013 är snart slut och det är dags att välkomna 2014. Då vill jag börja med en ny, bra, helst viktig bok så därför planerar jag att läsa ut dels Flannery O’Connors novellsamling En bra karl är svårt att finna (Dialekt eller felöversatt? oroliggravVet ej, men den heter faktiskt så i svensk översättning), dels Elly Griffiths En orolig grav om arkeologen Ruth Galloway som är en av de mest sympatiska deckarkaraktärerna jag känner just nu. Påminner en del om Denise Minas Paddy Meehan, särskilt nu när Ruth också är ensamstående mor.

Sista avsnittet av Gaudy night i BBC:s tappning från 1980-talet har jag sparat, men tyvärr är det alltför många avsteg från min älskade bok (fel tidsordning så att det inte börjar på kamratfesten, Cattermole-Flaxman-historien är minimal, Reggie Pomfret har inte synts till och ej heller lord Peters ohängde brorson) för att vara odelat njutbart. Men flodfärd utlovas i alla fall. Ska de få höra ”Love in bloom?”

Som tröst kan jag i och för sig ägna mig åt de här roliga quizzen som jag glömt bort: Dorothy Sayers quizzes.
Ja, så ska man väl äta och dricka champagne och sånt där också… Om jag hinner.
Gott slut och gott nytt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

lessing_sv_ak_photoShain Boianjio: Det eviga folket är inte rädda (best of 2013)
T De Witt Talmage: Genom Palestina (reseskildring)
Ann Patchett: I undrens tid (best of 2013)
Doris Lessing: En överlevandes minnen (omläsning)
Carson McCullers: Hjärtat jagar allena
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg: Nyckeln (fantasy)
Laurent Gaudé: Orkanen
Doris Lessing: Inte den typ som gifter sig (omläsning, noveller)
Lottie Moggach: Kyss mig först
Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek
Rosamund Lupton: Min syster (deckare)
Alice Hoffman: Flickorna Owens (omläsning)
Miriam Therese Winter: Noah and her sisters. Genesis and Exodus according to women
Magnus Sandelin: Jihad — svenskarna i de islamistiska terrornätverken (fackbok)
Kate Morton: En välbevarad hemlighet
Sarah Waters: Ficktjuven
Flannery O’Connor: En bra karl är svårt att finna (noveller)
Elly Griffiths: En orolig grav (deckare)

18.

Read Full Post »

Jag fick onda aningar rätt snabbt av den här deckaren. Massor av människor och en sån där by med atmosfär där alla är originella och äter hela tiden (nu låter det som Stars Hollow eller Twin Peaks men det här är på fel sätt och i fel sammanhang). Det känns helt enkelt tramsigt. Hann tänka att jag gör en Nancy Pearl*, vilket i mitt fall skulle ha blivit fram till sidan 52, men när jag kom till denna dialog på sidan 43 kände jag att det räckte.
brrrdialog

* Nancy Pearl är en legendarisk amerikansk bibliotekarie som finns som actionfigur och som menar att man ska läsa högst 100 sidor minus sin egen ålder i en bok för att se om man fastnar. Om man inte fastnat lägger man bort den. Är man 85 år har man mindre tid att slösa bort på att läsa böcker man inte gillar, än om man är 22.
Det var även Nancy Pearl som hittade på att invånarna i Seattle skulle läsa samma bok samtidigt. Många har följt efter.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

ficktjuvenOch DÄR kom vändningen i Ficktjuven! Nu är jag helt bortkollrad, vad ska hända nu?
Den här boken är väl en tio år gammal, och har redan hunnit bli filmatiserad av BBC och allt. Men för mig är det första gången som jag fängslas av den föräldralösa Sue som växer upp i ett tjuv- och hälarnäste i en av Londons mörkare gränder. Hennes mor hängdes för mord, vem fadern var vet hon inte. Mrs Sucksby tycker mest om Sue av alla småttingar hon har hand om, och säljer henne inte vidare utan beskyddar henne. Hon får lära sig många matnyttiga saker för en karriär på brottets bana, och när bedragaren Gentleman kommer med ett förslag på en riktigt stor kupp säger Sue ja. Tretusen pund hägrar.
Sarah Waters berättar så där långsamt och detaljerat så man dras in i den laddade stämningen och den viktorianska tiden. Hon har alltid ett lesbiskt tema, och ofta handlar det om människor som rör sig mellan de lägsta samhällsskikten och de ganska höga. Moralen brukar vara ungefär lika låg på båda ställena.
Bilden nedan är från mini-tv-serien.
fingersmith 2

Read Full Post »

mortonJo, men det blev den här. Ibland är dolda sanningar, gömda hemligheter, berättelser som hoppar i tid och rum och koncentrerar sig på kvinnor i olika generationer helt oemotståndliga. Och är det dessutom London under blitzen så är jag såld.
I inledningen ser 16-åriga Laurel sin mor döda en man. Många år senare, när modern ligger på sin dödsbädd och blandar ihop dåtid med nutid, försöker Laurel ta reda på varför. Är modern, glada, påhittiga, fantasifulla Dorothy, en helt annan person än vad hennes fem barn (systrar igen! och en bror) tror? Vem var Jimmy? Och framför allt, vem var Vivien?
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

prison
De flörtar redan från början, vid första besöket i fängelsecellen, och Harriet säger aldrig det där ”då blir det 72” (eller vad det nu var för antal som friat till henne). Men annars är det njutbart och perfekt decembermörker-tv. Nostalgi och kärlek (från min sida).
Bilden hittade jag här hos en riktig Harriet Walker-fan. (Walker spelar Vane.) Serien började visas i Storbritannien i mars 1987, jag gissar att den visades av SVT i slutet på 1980-talet. Då satt jag förstås klistrad.

ps: Lord Peters eländiga jul som jag bloggade om för ganska exakt ett år sen fanns inte med i tv-serien. Och änkehertiginnan är inte lika charmerande vimsig som jag vill att hon ska vara. Men det är fest ändå.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Magnus Sandelin har träffat en avhoppad islamist som kommit på andra tankar, andra som förnekar att de någonsin velat utföra terrordåd och hävdar att de är orättvist beskyllda, och en änka efter en terrorist som förväntas vara lycklig över att hennes man dog som martyr. Han har besökt svenska bostadsområden som brukar beskrivas med ord som utanförskap och utsatthet, och intervjuat företrädare för olika moskéer. Han har läst jag vet inte hur många förundersökningar och gått igenom vad som skrivits och sagts i medier såväl i Sverige som internationellt. Jag hoppas att han inte har suttit och tittat igenom alltför många videor med självmordsbombare och hatfyllda uttalanden och grovt våld, men jag misstänker att han gjort det också.
Det är ett gediget journalistiskt hantverk, rakt och koncist presenterat. Faktaspäckat och skrämmande. Nog vet man att detta finns, nästan alla fall kommer jag ju ihåg från när de uppmärksammades i tidningarna, men att få det presenterat så här koncentrerat…
Jag läste denna bok på läsplatta och glömde bort den ett tag. Nu känns det bra att ha läst ut den och sen kunna låta julefriden sänka sig över de närmaste dagarna.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Systerskap

Jag hade tänkt mig en senhöst med Israel-tema, men sen när Doris Lessing avled förstod jag att jag skulle läsa om henne en hel del. Men så där lite från sidan har ett annat lästema smugit sig fram: Systrar.
Min syster av Rosamund Lupton, Flickorna Owens som jag återsåg, Noah and her sisters (Genesis och Exodus med kvinnliga ögon).
Så jag antar att det börjar vara dags för Curtis Sittenfelds Sisterland nu?
(Ifall inte Kate Morton tränger sig före…)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

noahDet doftar mycket 1990-tal om denna bok, som är en omtolkning av bibliska berättelser där författaren sätter kvinnorna mer i centrum. Det handlar om Eva, om Sara & Hagar, Rebecka, Lea och Rakel och de andra kända kvinnorna som nämns i Gamla testamentet. Men Miriam Therese Winter berättar också om bipersoner, tjänstekvinnor, konkubiner, systrar och döttrar.
Som en röd tråd går gudomen S/HE eller Godde, med egna heliga föremål som ärvs från mor till dotter. Berättelserna känns förstås igen, men ibland skrivs motiven om. Till exempel Lots hustru, som inte vänder om för att hon är syndig, utan för att hon inte kan leva med sin man som erbjöd våldsmän att ta för sig av hans döttrar. Väldigt förståeligt, enligt mig. Gamla testamentet befolkas av en hel del rätt otrevliga typer.

Men vilken kraft det är i dessa berättelser! Och Winter gör det bra, jag fascineras och känner mig upplyft. Mest tycker jag om Moses och Miriams historia, som ges stor plats i boken. Det är Miriam som hittar en väg över Röda havet, så Moses behöver inte dela det. 😉
Kvinnlig arvsrätt infördes tack vare de här systrarna, där den yngsta, Noah, har fått låna ut sitt namn och sin person till Miriam Therese Winter.

Jag köpte boken i Jerusalem, i en boklåda i samma huskomplex som vårt lägenhetshotell. Ägaren, antagligen samma kvinna som arbetade där, satsade på begagnade böcker. Det gjorde också nästan alla andra bokhandlare, som det för övrigt fanns gott om, i Den heliga staden.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

julbokScore igen! Jag har berättat förut att Kulturen lägger fram alla recensionsböcker de fått sig tillskickade men inte recenserat på stora bord så att alla anställda får plocka. I regel med start klockan 15, för att även nattredaktionen ska hinna på plats. Förra året fann jag dessa fina.
I år blev jag själaglad över att hitta scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss självbiografi, jag hörde ett radioprogram om denna för mig okända konstnär och blev fascinerad av hennes liv, hon verkar ha träffat alla. Som en Mitford-syster, ungefär. (Just när jag var som mest belåten fick jag se att min rival FQ korpat åt sig Carl-Johan Malmbergs Stjärnan i foten om William Blake, men det är smällar man får ta.)
Till detta en Kate Morton, som jag tänkte som mysläsning, och så en kanadensisk deckare som jag inte läst förut. Louise Penny jämförs med Agatha Christie och P D James, men dessa damer är ju helt olika så jag begriper inte det. Hoppas egentligen på att den ska påminna om Giles Blunt. Kyla, snö, vidder…
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

orkanenEfterdyningarna av orkanen Katrinas skövlingar i New Orleans har skildrats mästerligt i tv-serien ”Treme”, och det är egentligen därifrån mitt intresse kommer. Maten, musiken, det tjuriga draget som gör att folk ger sig katten på att överleva och bygga upp sin stad igen.
Laurent Gaudés korta kollektivroman är en virvlande koncentrerad historia från timmarna före Katrina slår till, tills dammarna brister och kort därefter. Tillsammans med Josephine Linc. Steelson, nästan 100 år gammal, den deprimerade mr Keanu Burns, ensamstående mamman Rose med lille sonen Byron, en pastor och några fångar, kastas läsaren omkring, spolas runt, slungas mot de andra i den jättelika obarmhärtiga vågen som ställer hela tillvaron på ända. Efteråt är staden tom och alla som blev kvar söker sig till Superdome, den jättelika arenan där det sägs att hjälp ska finnas.
Det är mycket skickligt gjort stilistiskt av Gaudé, form och innehåll är ett och detsamma i sin obönhörlighet. När dammarna brustit och alligatorerna tar över gatorna… Djur som funnits på jorden i 37 miljoner år, det är nästan bibliskt att de tar över igen.
Men med svenska ögon är det jobbigt med Josephine, ”negress sedan nästan 100 år”, och hennes ständigt upprepande av n-orden, hon talar inte om ben utan att säga negerben, hon talar inte om ett barn utan att säga negerunge. Och, ja, jag tycker att det är svårt att hantera i en roman skriven i nutid. Å andra sidan skulle troligtvis Josephine njuta av hur besvärad jag blir, obstinat gammal kärring som hon är som gärna kör in nageln i ögat på folk, helst vita. Före Katrina sätter hon sig alltid längst fram i bussen, och älskar att vara i vägen för vita gamlingar som minns hur det var förr.
Laurent Gaudé är en hyllad fransk författare, prisbelönt och översatt. Han skriver även dramatik, och det känns i den här boken. Jag kan mycket lätt föreställa mig en filmatisering av ”Orkanen”.

Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

flickornaJag återser Sally och Gillian Owens, efter att ha läst en recension hos Marikas bokdagbok. Marika var inte så förtjust, men jag mindes att jag tyckte om den och att det nog var min första Hoffman (utgiven 1996 på pocket), så jag passade på att läsa om den. Och jag gillar den!
Jag gillar magin, jag gillar det ödesmättade, jag gillar att det handlar om två väldigt olika systrar — Sally och Gillian — och att de har knäppa, trollkunniga mostrar. Jag gillar alla utvikningar och bipersoner, och så gillar jag att det är mycket kärlek.
Däremot hade jag glömt att det är så mycket våld och hot om våld i boken. Att Gillian blivit misshandlad av sin knarklangare till man (men jag mindes att han dog) och att Kylie, Sallys yngsta dotter, en dag blir förföljd av två män som tänker våldta henne. Båda dessa saker är viktiga i boken, men jag mindes liksom bara det allmänna magiska myset. Magin som också har sitt pris och inte alltid är så mysig, långt därifrån.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

minsysterRiktigt bra thriller i samma kategori som den förra; spännande och lättläst och med tillräckligt djupa karaktärsskildringar för att det ska ge mer än bara underhållning för stunden.
Här är det systerskapet som står i fokus. Ordentliga storasyster Beatrice får besked om att lillasyster Tess försvunnit. Beatrice reser från sitt New York hem till London. Efter bara ett par dagar hittas Tess döda kropp. Sorgen och skuldkänslorna svämmar över hos Beatrice, men när alla andra tror att Tess begått självmord i en förlossningspsykos, så vet Bee att det inte är sant. Tess älskade livet för mycket. Deras gemensamma saknad efter brodern Leo, som dog i cystisk fibros som åttaåring, gör att frivillig död aldrig skulle vara ett alternativ.
Beatrice flyttar in i Tess dragiga lägenhet och försöker lista ut vad som hände. I sitt sökande och i sin sorg förstår hon sin syster allt mer.
Det är en fin skildring av hur man kan bete sig när någon man älskar dör. Hur liv och relationer förändras, och som en bonus vid sidan av förändras Beatrices och deras mors förhållande till något nytt och bättre. Dessutom påskliljor. Det gula i påskliljor räddar barn från att bli blinda, när man genmanipulerar ris. Sägs det här.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

ochalltskallDen här boken var inte alls som jag trodde, och först är jag nog lite besviken. Jag trodde att den skulle vara genomsyrad av kärlek och nåd, som en jublande stämma, något att gömma i hjärtat och ta fram under mörka dagar. Men mörkret finns här i högsta grad. Det är inte bara en fortsättning på Yarden, det är fortfarande Yarden.
Kristian Lundberg går runt runt, närmar sig ämnena, petar på de farliga känslorna, tar tre steg tillbaka och en omväg innan han kommer fram igen. Det är väldigt bra. När jag kommit över besvikelsen kan jag medge att det är lysande. Och en fantastisk historia, med ungdomskärlekar som möts igen.
Och allt ska vara kärlek ska helst läsas i en enda sittning, som i ett rus. Precis som hans poesi, som blev den första jag vågade mig på här och här. Tack Lena!
Och allt ska vara kärlek vann Sveriges radios romanpris 2012. Jag lyssnade sen på ett radioprogram med Lundberg, och tack vare det förstod jag referenserna till Lukas och Malmöligan. Däremot förstår jag inte referenserna till ”Israel”? Min bibliska okunskap säkert.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

moggach_kyss_mig_forst_omslag_0Den har jämförts med Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley, men jag tänker mer på någon av JCO:s pseudonymer, kanske inte Rosamond Smiths nivåer men i alla fall Lauren Kellys. Stabil thriller med tillräckligt intressant intrig och tillräckligt djupt psykologiserande för att hålla spänningen uppe under den tid det tar att rinna igenom prosan. Underhållande men inte livsavgörande.
Grundstoryn: Hjärtskärande ensamma och oerfarna Leila hittar till vad hon tycker är ett oerhört sofistikerat filosofiskt nätforum, Red Pill. (Döpt efter Matrix-pillret.) Här gör hon succé och känner sig utvald när sajtens skapare ber henne att i praktiken leva upp till sina ställningstaganden om individens rätt att begå självmord, genom att låtsas vara en kvinna som vill ta sitt liv men inte att någon ska märka det.
Leila, vars mamma nyligen dött efter en plågsam sjukdomsperiod i MS, börjar intervjua Tess för att kunna ta över hennes identiteter på Facebook, i mejlen, etc. Leila blir mer och mer besatt av Tess ”liv”.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »