Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 november, 2013

Doris Lessing är död

lessing_sv_ak_photo
Älskade finaste Doris Lessing!
Jag nås av beskedet att du har gått bort.
94 år fick du och du förvaltade dem väl. Det är en aktningsvärd ålder, ändå vill jag gråta nu. Det finns ingen annan författare som har betytt så mycket för mig genom åren, från det jag var justsåpass ”vuxen” genom småbarnsåren och politiken och skilsmässorna och väninnorna och den riktiga vuxenheten och så medelåldern till där jag är nu.
Det mesta läste jag innan jag började blogga, men ett antal inlägg har det ändå blivit.
Omläsning av The Sweetest dream. Omläsning av Gräset sjunger. Omläsning av Mara och Dann. Omläsning av Prisons we choose to live inside (essäer).
The marriages between zones three, for and five. The making of the representatives for planet 8
Jag trodde att jag hade min glädjestrålande krönika från när du fick Nobelpriset här på bloggen också, där jag mindes den enda gången jag träffade dig och blev fullständigt stum, men tydligen inte. Bara lite här om Nobelpriset.
Jag räknar till 33 böcker av Doris Lessing i min hylla. I särklass flest. Någon av dem får följa med mig till soffan nu. (Men jag läser i The Guardian att hon skrivit över 50, så några till ska jag väl skrapa ihop.)
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

evigafolketDet gav en extra tyngd att läsa den här debuten i Jerusalem, där unga tjejer (och killar förstås) går omkring i uniform med ett maskingevär över axeln som ett vardagligt inslag i gatubilden. Via boken lärde jag mig att de olika färgerna på baskrarna betyder att de tillhör olika förband, blå basker är nån sorts intern militär tillsyn exempelvis. Dessutom passerade vi ett par gränsposteringar vid Västbanken, och kände hettan ute i öknen.

Shani Boianjiu ger en omtumlande intensiv beskrivning av de två år som kvinnor gör militärtjänsten i Israel via ögonen på de tre barndomsvännerna Yael, Avishag och Lea. De har vuxit upp i en liten by i norr, en riktig håla i utkanten av allt. Militärtjänsten är både hatad och fruktad, men också en biljett bort till en ny tillvaro. Tjejerna hamnar på olika ställen (Yael utbildar skyttar, Avishag är gränsvakt, Lea inom militärpolisen) men gemensamt är att våldet ständigt är närvarande. Samtidigt är tjejerna så där knäppa som man är när man är ung, eller förresten, de är nog knäppare. I alla fall Lea, som stundtals verkar spritt språngande galen.
Men hela tillvaron är galen och absurd. Ett stilla lugn kan vända till en attack på två sekunder. Två solbadande nakna soldater i ett vakttorn vid egyptiska gränsen kan leda till en diplomatisk incident, och att en telefon som inte ringt på flera år plötsligt gör det. Tre palestinier kan tjata sig till att bli beskjutna med gummikulor för att komma med i tidningen. Någons kärleksnäste som borde innehålla en viss sorts patroner gör det inte — och därför dör tusentals småbarnsföräldrar.
Slutet på boken är riktigt otäckt, jag blir inte riktigt klok på det. Händer det verkligen? Eller är det nån djup symbolik jag inte förstår? Annars tänker jag att flera av händelserna i boken troligtvis har hänt. Att Shani Boianjiu hämtat ur sina egna och sina vänners erfarenheter.

Det eviga folket är inte rädda snuddar vid en best of-etikett. Jag tror den får den. Kanske delvis för Jerusalems skull, men ändå.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »