Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

allena”Det fanns två dövstumma i staden och de var alltid tillsammans.” Så börjar Carson McCullers debutroman och stora genombrott från 1940. Det är många år sen jag samlade på första-meningar (”Scarlett O’Hara var inte vacker”, ”Äntligen stod prästen i predikstolen”) men jag vet att jag kommer att komma ihåg den här.
”Hjärtat jagar allena” handlar om saknad och längtan. Platsen är en dammig liten stad i amerikanska Södern, där folk lever sina tillsynes inrutade liv på olika platser i samhällshierarkin – medan deras hjärtan håller på att sprängas av längtan. Den kavata pojkflickan Mick drömmer om ett piano och om att bli berömd som Motsart. Doktor Benedict Copeland drömmer om revolutionen (han döpte en av sönerna till Karl Marx). Hans dotter Portia drömmer om Gud och att hon och fadern någon gång ska sluta bråka. Bartendern Biff ser människor komma och gå. Alla dras de till den dövsstumme John Singer, som vänligt ser ut att lyssna när de tyr sig till honom.
Men John Singer bär på sin egen saknad, för: ”det fanns två dövstumma i staden” – och nu finns det bara en.
Tiden är politiskt hotfull med världskrig strax om hörnet, platsen är fylld av rasskillnader, men människorna är tidlösa. Som vi är. Det som förvånar är att Carson McCullers var så ung när hon skrev sin roman, 23 år när den kom ut. Hur kunde hon vara så insiktsfull? Hon ser ut som en barnunge på författarporträttet och ändå skriver hon i klass med William Faulkner.
”Hjärtat jagar allena” ingår i Norstedts klassikerserie, och är försedd med ett lysande förord av Monika Fagerholm. Jag önskar att Fagerholm kunde klämma i med en hel biografi över Carson McCullers: den lyckliga barndomen, det olyckliga äktenskapet, spriten, den för tidiga döden. Tur att hon började så ung.

Först publicerad i Corren.
Så här lite senare tänker jag att romanen handlar en hel del om fäder och döttrar. Mick och hennes pappa, urmakaren. Benedict och Portia.

Read Full Post »

overlevandesDet blev En överlevandes minnen som jag läste om (först) efter beskedet att älskade Doris Lessing dött. Men boken lever, och håller i högsta grad fortfarande.
Det är lustigt med minnet, för vid den här läsningen inser jag att boken framför allt handlar om Emily, och inte om berättaren som jag trodde. Emily är ett barn när hon kommer till berättaren, som i sin tur är en kvinna i obestämd ålder som bor i utkanten av en större stad. Hela samhället är i upplösning, men de styrande låtsas ha kontroll. Även de vanliga människorna försöker att låtsas att de lever helt normalt, trots att nästan alla samhällsbärande funktioner försvunnit — utom polisen — och det snart blir svårt att få tag i mat.
Från sitt fönster iakttar berättaren hur ungdomar samlas på trottoaren mittemot, i stora flockar, som blir mer och mer oregerliga innan de till sist ger sig av, ”norrut”. Sedan börjar det om med en ny grupp.
Inuti lägenheten händer det sig ibland att berättaren plötsligt befinner sig på andra sidan väggen. Där finns rum på rum som egentligen inte ryms, de kan vara skräpiga, de kan vara tomma, de kan till och med vara utomhus.

Jag gick från rum till rum genom de substanslösa väggarna och letade efter den som bodde där, denna någon vars närvaro jag kunde förnimma så starkt till och med nu när skogen nästan hade trängt in överallt.
Någon… ja det fanns verkligen någon där. Nära… Jag gick försiktigt över gräset längs en äggskalstunn vägg utan att göra minsta oväsen och visste att jag vid dess slut, där en tvärvägg hade fallit ner och förvittrat för länge sedan, äntligen skulle kunna vända på huvudet och få se — vem det nu var … ett starkt, stilla väsen, en närstående vars ansikte jag skulle kunna känna igen, alltid hade känt igen. Men när jag kom till väggens bortre ända porlade en liten bäck i gräset, så klar att fiskarna med sin bakgrund av glittrande kiselstenar såg upp på mig med sina runda ögon som om det inte funnes något vatten mellan mig och dem, som om de svävade i luften vid mina fötter.”

Efter att berättaren blivit ansvarig för den unga flickan Emily, som tillsammans med sin fula gula katthund Hugo lämnas hos henne, så blir Andra sidan av väggen allt oftare scener ur Emilys barndom. Scener med oförstående föräldrar som skrämmer barnet, som kallar henne krävande och besvärlig och aldrig ger henne den kärlek och bekräftelse hon behöver.
I verkligheten håller Emily på att utvecklas till en ung kvinna, och jag vet ingen som kan skildra detta så suveränt som Lessing. Och så börjar Emily dras till ungdomarna på trottoaren…

Den som minns sin Martha Quest kanske känner igen vibbarna i citatet ovan. Samtidigt som Doris Lessing skrev oerhört realistiskt, så hade hon denna dragning till den andra, det mystiska, det som ligger bortom eller vid sidan av.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

undrensDet är med bävan jag närmar mig denna bok, som jag läste på engelska förra året och som för mig blev Årets Bästa Bok. Jag var knockad av berättelsen, språket, allt. Men hur går det på svenska? Ibland blir kontrasten så stor, och språket så platt och futtigt i översättningen. Men jag hade inte behövt oroa mig, översättaren Dorothee Sporrong har gjort ett väldigt bra jobb där hon lyckats med att behålla magin. Jag fångas på nytt, kastas in i stämningen av chock, förlust och sorg när mr Fox kommer in till Marina Singhs arbetsrum med ett kortfattat brev som i förbigående berättar att hennes kollega och vän Anders är död. Han dog i feber i Brasiliens regnskogar, långt ifrån den sterila forskningsmiljön på läkemedelsföretaget Vogel i Minnesota.
Tillsammans får Marina och mr Fox åka hem till Karen Eckman och berätta att hon blivit änka, och hennes tre små pojkar faderlösa.
Alla Ann Patchetts böcker handlar på olika sätt om förluster. Och om kärlek. Jag vet ingen som skriver så starkt och innerligt om kärlek i alla dess former, vad vi människor betyder för varandra. Det är vad jag älskar mest med hennes böcker, den trösterika känslan i att vi är viktiga. Och så älskar jag hur romanerna är så rika på nivåer, olika lager, så skickligt uppbyggda och sinnrika utan att göra avkall på psykologin och detaljerna. Allt känns trovärdigt, hur märkliga scenariorna än kan vara.
Minns ni Kurtz i Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”? Oförglömligt gestaltad av Marlon Brando i ”Apocalupse now”. Här, i ”I undrens tid”, har han fått en sentida efterföljare, en sorts mer intelligent syster/galen vetenskapare, som skapat sitt eget rike långt inne i floden Rio Negros floddelta. Här lever en stam där kvinnorna blir gravida långt upp i 70-årsåldern. Tänk vilken bedrift att vara den som knäcker koden till varför!
Annick Swenson driver sitt forskningsprojekt under allt mer bisarra omständigheter. Ingenting får stoppa henne, definitivt inte något så banalt som Anders Eckmans död. Hon vägrar lyssna på någon, inte ens sin arbetsgivare och finansiär mr Fox. Ändå måste Marina Singh försöka ta reda på vad som hänt. Hon äter malariatabletter och får mardrömmar men reser till Brasilien.
Sedan jag upptäckte Ann Patchett för ett par år sedan har hon skrivit sig in till en helt egen plats i mitt hjärta. Jag hoppas att många fler tar chansen att upptäcka denna fantastiska författare.

Ovanstående är recensionen som publicerats i Corren.
En mer översvallande recension (jajamen) skrev jag förra året.

Just nu vill jag helst bara berätta om Easter, den lille döve pojken som styr pontonbåten längs Rio Negro, som blir överlycklig när han får äta kyckling på restaurang, som nästan kramas ihjäl av en anakonda men räddas till livet av Marina… men som sen… Ja, herregud.
———————————–

Read Full Post »

inkopjeru.pg
Det här med att boklådorna dör ut, den trenden har inte nått Jerusalem. Där finns det massor av bokhandlar, en i varje hörn kändes det som. Men när jag sa det till bokhandlaren i American colony ryggade han och sa: Men de säljer ju begagnade böcker. Och det hade han rätt i.
I bokhandeln i det nästan tomma köpcentrat i anslutning till vårt hotell på Jaffa road/Agrippa street fyndade jag Noah and her sisters, ett berättande av de gamla historierna ur ett kvinnligt perspektiv. I hipster-området Emek Refaim fann jag Louise Erdrich Love medicine, den enda som faller ur temat så att säga. Hos The Bible society i andra änden av Jaffa road köpte jag Understanding biblical kingdoms & empires och 60 questions Christians ask about Jewish beliefs and practices. Och så den fina Annas hus, på norska, som jag handlade till fullpris hos ovan nämnda bokhandlare i American colony. Den handlar om Anna Spafford, den verkliga amerikanska som grundade den sekt som Selma Lagerlöf skrivit om i Jerusalem.

Read Full Post »

Det tycker jag är bra.

Upptäckte att jag inte publicerade min recension av När natten faller här på bloggen, men jag gör det nu.

nar-natten-fallerHan är i min ålder, Peter Harris. Nånstans mellan 40 och 50, väl etablerad i ett långvarigt äktenskap med fasta rutiner, en helt okej karriär som konstgallerist, inget storslaget men det går hyfsat. Kultiverad är han också, skönhetsälskande. Bor i smakfull lägenhet på Manhattan med den dåliga relationen till dottern Beatrice som enda orosmoment. Ändå: ständigt den där gnagande känslan – är detta allt?

Peter får mig att minnas Julianne Moores svidande vackra, tragiska rollfigur i filmatiseringen av Cunninghams ”Timmarna”.Men där Moores karaktär tog in på hotell i ett desperat försök att ta sitt liv, men till sist nöjde sig med att bara lämna man och barn, där går Peter runt och analyserar och iakttar sig själv, sitt beteende, alla detaljer och nyanser av att vara just en sådan man på en sådan plats. Och han längtar. Snälla, snälla Gud, sänd mig något att dyrka.

Var försiktig med vad du önskar dig, heter det. Peter hade tänkt sig en ny fantastisk konstnär som ska välja just hans galleri och måla Stor Konst, men Gud skickar i stället Missen, hustruns mycket yngre slacker till bror. Han ser ut som en skulptur av Auguste Rodin, som hustrun i yngre dagar men ännu vackrare. En ny chans? Eller katastrof?

Det här är en bok som ska njutas långsamt, upptäcker jag. För att Michael Cunningham har ett så omsorgsfullt och rikt språk, med lager innanför lagren och ofta underbara referenser till konst och litteratur. Och för att jag vill stanna kvar i känslorna. Peters känslor, när han inte kan sova i vetskap om att Missen ligger naken i rummet bredvid, hur han vandrar längs gatorna i New York mitt i natten, ringer dotter Beatrice men inte vågar säga det han egentligen vill säga, hur han minns sin sedan länge döde bror. Alla tillkortakommanden. Allt som inte blev som det skulle. Peter Harris skulle behöva läsa lite Tranströmer, tänker jag. För att sluta skämmas.

Tillägg: Gatsby-referens!

Read Full Post »

Det blev en jättefin kväll på Stora teatern igår. Varm och glad stämning, folk trivdes och hade roligt och det hade jag också.
Först ut var debutanten Elin Olofsson i en röd klänning med något som jag tills vidare kallar volang, fast det är egentligen inte det. Häftig var den i alla fall. Elin Olofsson vann mitt hjärta direkt när hon berättade att hennes mormor dog för två veckor sen. Sen talade hon om sin bok Då tänker jag på Sigrid, som är en familjehistoria från Jämtland, där Sigrid är en bitter kvinna, en riktig surkärring. ”Men jag undrar alltid varför surkärringar blivit såna”, sa Elin Olofsson, som vill skriva in periferin (kvinnor på landsbygden) i litteraturhistorien.
Efter Olofsson kom Leif G W Persson, och han körde sin grej. Många gapskrattade medan jag nöjer mig med att tycka att han är småkul. Även GW steg i min aktning när han slog fast att Selma Lagerlöf är och förblir Sveriges främsta författare.

Sedan efter pausen kom Margareta Strömstedt som ditills inte gjort mycket väsen av sig. Men nu ägde hon scenen och läste ett långt stycke ur senaste boken. Bra! Sedan kuppade hon och hennes presentation av nästa författare, Pelle Sandstrak /Mr Tourette, utvecklades till ett riktigt samtal där Strömstedt aldrig ville sluta ställa frågor, som tydligt var ärligt intresserade.
Men han fick ändå köra lite själv också, Mr Tourette, och det var sådär roligt i det blodiga allvaret så att det blev riktigt bra. En av de människor som räddade hans liv var skolsköterskan Lillemor, en stor kvinna som tog strypgrepp på honom och sa: ”Du kan så mycket pojkdjävul”. ”Strypgrepp är undervärderade som psykiatrisk behandlingsmetod”, menade Sandstrak som numera bor i Linköping.

En bok blev inköpt: Då tänker jag på Sigrid som hunnit komma på pocket.
Lite kul: Att Mr Tourette satt väldigt stilla, medan G W, ja ni vet, han har sina tics med glasögonen och öronen och käppen och…
Se själva på 24Corren här och här.
———————————–

Read Full Post »

Doris Lessing är död

lessing_sv_ak_photo
Älskade finaste Doris Lessing!
Jag nås av beskedet att du har gått bort.
94 år fick du och du förvaltade dem väl. Det är en aktningsvärd ålder, ändå vill jag gråta nu. Det finns ingen annan författare som har betytt så mycket för mig genom åren, från det jag var justsåpass ”vuxen” genom småbarnsåren och politiken och skilsmässorna och väninnorna och den riktiga vuxenheten och så medelåldern till där jag är nu.
Det mesta läste jag innan jag började blogga, men ett antal inlägg har det ändå blivit.
Omläsning av The Sweetest dream. Omläsning av Gräset sjunger. Omläsning av Mara och Dann. Omläsning av Prisons we choose to live inside (essäer).
The marriages between zones three, for and five. The making of the representatives for planet 8
Jag trodde att jag hade min glädjestrålande krönika från när du fick Nobelpriset här på bloggen också, där jag mindes den enda gången jag träffade dig och blev fullständigt stum, men tydligen inte. Bara lite här om Nobelpriset.
Jag räknar till 33 böcker av Doris Lessing i min hylla. I särklass flest. Någon av dem får följa med mig till soffan nu. (Men jag läser i The Guardian att hon skrivit över 50, så några till ska jag väl skrapa ihop.)
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

evigafolketDet gav en extra tyngd att läsa den här debuten i Jerusalem, där unga tjejer (och killar förstås) går omkring i uniform med ett maskingevär över axeln som ett vardagligt inslag i gatubilden. Via boken lärde jag mig att de olika färgerna på baskrarna betyder att de tillhör olika förband, blå basker är nån sorts intern militär tillsyn exempelvis. Dessutom passerade vi ett par gränsposteringar vid Västbanken, och kände hettan ute i öknen.

Shani Boianjiu ger en omtumlande intensiv beskrivning av de två år som kvinnor gör militärtjänsten i Israel via ögonen på de tre barndomsvännerna Yael, Avishag och Lea. De har vuxit upp i en liten by i norr, en riktig håla i utkanten av allt. Militärtjänsten är både hatad och fruktad, men också en biljett bort till en ny tillvaro. Tjejerna hamnar på olika ställen (Yael utbildar skyttar, Avishag är gränsvakt, Lea inom militärpolisen) men gemensamt är att våldet ständigt är närvarande. Samtidigt är tjejerna så där knäppa som man är när man är ung, eller förresten, de är nog knäppare. I alla fall Lea, som stundtals verkar spritt språngande galen.
Men hela tillvaron är galen och absurd. Ett stilla lugn kan vända till en attack på två sekunder. Två solbadande nakna soldater i ett vakttorn vid egyptiska gränsen kan leda till en diplomatisk incident, och att en telefon som inte ringt på flera år plötsligt gör det. Tre palestinier kan tjata sig till att bli beskjutna med gummikulor för att komma med i tidningen. Någons kärleksnäste som borde innehålla en viss sorts patroner gör det inte — och därför dör tusentals småbarnsföräldrar.
Slutet på boken är riktigt otäckt, jag blir inte riktigt klok på det. Händer det verkligen? Eller är det nån djup symbolik jag inte förstår? Annars tänker jag att flera av händelserna i boken troligtvis har hänt. Att Shani Boianjiu hämtat ur sina egna och sina vänners erfarenheter.

Det eviga folket är inte rädda snuddar vid en best of-etikett. Jag tror den får den. Kanske delvis för Jerusalems skull, men ändå.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

atertraffen
Att vi, de allra flesta, överlever högstadiet är inget mindre än ett under. En sådan vidrig tid av hierkarkier, intriger och mobbningsmekanismer, brr. I min klass var vi väl inte värre än de flesta, men det var illa nog. Det skulle aldrig falla mig in att gå på en klassåterträff.
Anna Odells första långfilm handlar om just en klassåterträff, 20 år efter nian. Anna Odell kommer sist till festen och blir vänligt men lite avvaktande bemött. Vinet flödar och stämningen är sådär lätt hysterisk ”Guuud vad det är kul att ses!” Så håller Anna Odell ett tal, där hon talar om hur hon upplevde skoltiden. Hur mobbad hon var. Utstött, slagen.
”Men vi var ju barn” lyder bortförklaringen, och strax blir det mer vin och skålar och så ett helt annat tal från en av festarrangörerna om den fina sammanhållningen på en skolresa i sexan. Då ställer sig Anna odell upp igen, och tar i hårdare: Hon berättar om hur en av killarna sa att hon borde ta livet av sig för det vore en lättnad för alla andra. En annan lurade henne att han var kär i henne.
Stämningen på festen blir mer och mer obehaglig. Jag ska inte avslöja detaljerna, men det slutar inte lyckligt.*
Nästa del av filmen handlar om hur Anna Odell försöker få kontakt med sina klasskamrater, som i verkligheten inte ens bjöd henne till återträffen. Hon vill visa sin film och fråga: ”Var det det här ni var rädda för skulle hända?”, och så vill hon berätta hur hon upplevde skoltiden. Det är lite svårt att hänga med här, är skådisarna fortfarande skådisar, eller är det riktiga klasskompisar? Nä, det är skådisar, förstår jag till slut.

Jag ser inte Återträffen främst som en film, egentligen, mer som ett fortsatt utforskande av vem Anna Odell är. Jag tycker att hon har stora likheter med Karl Ove Knausgård i sitt skoningslösa borrande i sitt liv, ett inte ovanligt men ofta väldigt svårt liv.
Med Återträffen tar Anna Odell ett stort kliv framåt som en av våra viktigaste samtidskonstnärer. Kanske är det en terapeutisk bearbetning, kanske är det en uppgörelse eller hämnd. (Heja hämnden!) Hon har på en tavla satt upp små foton av alla i klassen, tuffaste killarna högst upp och sig själv längst ner. En väninna flyttar Annas bild: ”Nu är du ju högst upp”.
Titta en gång till på bilden häruppe. Visst ser det ut som Nattvarden? Med Anna som Jesus.

Jag har tidigare skrivit om Anna Odell här och här. Under tidens gång har jag ändrat uppfattning också. Men att hon är ett pr-geni står jag för.

* SPOILERVARNING: Nu när jag påmindes om den gamla filmen på bron, så slås jag av likheterna. Där blir den vitklädda Anna bortförd av fyra män, här blir hon (i vit blus) också utburen från festen av flera män under våldsamt motstånd. Otäckt.

Gabrielle har också sett filmen. I Svenskan får den full pott, liksom hos TT Spektra.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

sent-farvälEn dag när barnen är hos pappan och Mia får tid att röja upp lite hemma finner hon en dödsannons i en gammal tidning. Det är hennes bästa väninna från ungdomen, Maria, som gått bort mitt i livet. Hur då?
De har sedan länge förlorat kontakten, men Mia beslutar sig för att gå på begravningen ändå.
I tankarna kommer hennes ungdomsår tillbaka, de där åren så fyllda av liv när allting händer och då innerliga vänner är viktigare än kärleksrelationer.
Mia och Maria. Maria och Mia. De gjorde allt tillsammans. Bottnade i varandra, var knasiga ihop.
Ia Genberg är en riktig författare, en som kan gestalta. Jag får inte veta allt. Jag vill inte veta allt. Jag förstår ändå, och framför allt så känner jag. Känner igen markörerna: att sitta i fönstret och röka, lyssna på Patti Smith & Joni Mitchell, fotografera. Kontaktkartor! Minns du dem? Jag minns lukten i mörkrummet, av framkallningsvätska och fixbad, och spänningen när en bild framträder skugga för skugga.
Så är den här boken också. Skuggorna träder fram. Ömsom i nutid: Mias juristjobb i Stockholms innerstad, varannan veckas-tillvaron som skilda småbarnsföräldrar lever i, en kärlekshistoria. Och ömsom i dåtiden: Tågluffen, hallucinationer om van Goghs öra i Amsterdam. Detaljer. Stämningar. Hon är väldigt bra på detaljer och stämningar, Ia Genberg. Det finns ett mysterium också, men det är mindre intressant än skildringen av tiden i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Och relationerna. Ingen stor dramatik, människorna är viktiga ett tag och sen är de inte viktiga längre, men varför det blir så vet man inte så noga. Ett citat av Jaques Werup är betydelsefullt: ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.” Smaka på det. Det är sant.
”Sent farväl” är en kort roman, 179 sidor som gjorda för sträckläsning, men den rymmer ett helt liv. Jag förstår vem Mia är. Jag känner henne. Nu ska jag leta reda på Ia Genbergs debut ”Söta fredag” från förra året som jag har missat. Den verkar helt annorlunda, men det här är ett författarskap jag vill följa.

Recensionen först publicerad i Corren.

Read Full Post »

We visited Jerusalem for the first time this fall, and the first week we found this lovely restaurant at Lunz street/Jaffa road. My husband, myself, and our two friends had ourselves some very good food and a wonderful evening in the hands of a nice waitress. In fact, the experience was so nice that we decided to do it again on our last day in Israel, Thursday November 7th.
Bad choice.
It started out well enough, everybody was nice and one of the waitresses took our picture. We ordered our food and the wine. But the wine was wrong, and when we politely pointed this out and asked for the right wine, the whole atmosphere changed. We got a new bottle, but no glasses. When I asked for the new glasses, no one payed attention. I had to go inside the restaurant and fetch it myself. And it wasn’t very clean.
The evening continued with us being completely ignored by the staff, they never asked us about the food, they didn’t bring up the question of dessert, it was impossible to make eyecontact with them.
This is the worst treatment we’ve ever received in all countries we have ever been in.
I felt bad for two of the younger waitresses, they were clearly embarrased and ashamed, but didn’t dare to speak to us. When we left, one of them told us that an older waitress had told them to act like they did.

No, if you want to eat well AND be treated decently, visit Ticho House instead.

Read Full Post »

duvslag4Det fanns ju ett duvslag i Masada! Och det var två kvinnor och fem barn som överlevde romarnas belägring och självmorden, precis som Alice Hoffman berättade Hon har gjort grundlig research, det var spännande att få veta.
duvslag1.
duvslag2
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Tony Hillerman: Hunting badger (deckare)
Karl Ove Knausgård: Min kamp 3 (självbiografi)
Orson Scott Card: Enders spel (omläsning, sf)
summer without menMartin Ingvar och Gunilla Eldh: Hjärnkoll på vikten (omläsning, fackbok)
Martin Ingvar och Gunilla Eldh: Hjärnkoll på maten (omläsning, fackbok)
James Tiptree jr: Brightness falls from the air (sf)
Siri Hustvedt: The summer without men (best of 2013)
Jenny Diski: Till den skrivande kvinnans försvar
Anne Enright: Sammankomsten
Joy Harjo: Karta över nästa värld (poesi, prosapoesi, samling)
Kopano Matlwa: Coconut
Charlaine Harris: Grave secret
Kim Leine: Profeterna vid Evighetsfjorden
Ann Fernholm: Ett sötare blod (fackbok)
Gillian Flynn: Gone girl
Alice Munro: För mycket lycka (nobelspristagare, noveller)
Ia Genberg: Sent farväl
Selma Lagerlöf: Jerusalem 1
Selma Lagerlöf: Jerusalem 2
Alice Hoffman: The Dovekeepers

20.

Read Full Post »