Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2013

Tröst i novembermörkret

patchettkop
harjokop
De här tänker jag spara till i november. Då klarar jag mig nog.

Read Full Post »

gravesecretI denna fjärde bok handlar det mycket om Harpers och Tollivers förflutna. Vi har fått glimtar förut, om tragiken med systern Camerons försvinnande, om föräldrarnas knarkande och vanvård, om småsystrarna som de äldre barnen försökte ta hand om. Framför allt om Cameron och saknade efter systern som harper ständigt känner. Här får vi veta mer, då Harper och Tolliver besöker småsykonen och Tollivers bror Mark, och då dessutom fadern/styvfadern dyker upp. Ovälkommen.
Historien i nutid handlar om en rik syskonskara där det visar sig att morfaderns hjärtattack var framkallad av någon, och dessutom finns det ett okänt barn som försvunnit. Okända och försvunna barn är ganska vanliga i Charlaine harris böcker, på det viset har hon axlat deckarmanteln från Agatha Christie med flera, även om Harris rör sig i helt andra miljöer. Sydstaterna, för det mesta.
Jag har tidigare skrivit om Grave sight men tydligen inte om tvåan och trean. Slött av mig!
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

coconutÄnnu en bok från bokförlaget Tranan, den här köpte jag under den härliga helgen 2010. En kort och rappt skriven bok, som handlar om två svarta tonårstjejer med mycket olika bakgrund i dagens Sydafrika. Rika Ofilwe från familjen som kommit sig upp, hon går i en bra skola men skäms när mamman blir alldeles begeistrad över att vita små klasskamrater ska sova över. Storebror vill bli mer svart och föräldrarna talar bara med varandra när de grälar. Och fattiga Fikile, som försöker kämpa sig upp ur slummen. Mamman skar upp handlederna med lilla Fikile i famnen, sen hamnade hon hos Farbror som jobbar som låtsas-styrelseledamot i en vit firma och begår övergrepp på Fikile i flera år. Jag tycker om båda tjejerna, även om de inte alltid är helt sympatiska. Och jag tycker om Kopano Matlwas språk:
Var hamnar ett oanvänt språk? Packas det ner i ett smuligt gammalt flingpaket tillsammans med en vilsekommen tomat, koden till ens gamla skåp i skolan, ens första telefonnummer och undulatens grav, för att sedan packas in i hjärnans dammiga garage? Eller förstoras det eller utraderas eller slits sönder i miljarders miljoners fragment eller förfaller eller upplöses till en äcklig stank och avsöndras från ens kropp? Kan det bara spolas bort? Kan mitt eget språk undfly mig helt och hållet? Det är omöjligt. Mama och Pappa talar det hela tiden, fast inte med mig eller med varandra. Men nog måste väl mina trumhinnors filter släppa igenom något av det?
En kokosnöt är en person som är brun på utsidan men vit på insidan. Här läser författaren ur boken, en liknelse om päron och äpplen.


————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Mina måndagskvällar har dominerats av tv-serien ”Top of the Lake” de senaste veckorna. Och ännu mer har mina måndagsnätter influerats av den, ständigt drömmer jag om Robin, hennes mamma, Lilla Tui, Johnno, poliserna, det bisarra kvinnokollektivet under ledning av Holly Hunter, och hela uppsättningen blandade människor, oftast idioter, som befolkar den vidunderligt vackra trakten på Nya Zealand.
Min lördagskrönika om denna serie kan läsas här.

Read Full Post »

Detta är kvinnan som hänger från fönstret på
trettonde våningen. Hennes händer har vitnat
av trycket mot hyreshusets betonglist. Hon
hänger från fönstret på trettonde våningen i östra Chicago,
med en flock fåglar kretsande över huvudet. De kunde
vara en gloria, eller en glasstorm som strax ska krossa henne.

Hon tror att hon kommer att bli fri.

Joy-HarjoDet här är inledningen på Joy Harjos kanske mest kända dikt, Kvinnan som hänger från 13:e våningen. Den ingår i samlingen She had some horses från 1983. Översättningen är gjord av Stewe Claeson, och det är bokförlaget Tranan som ger ut ett urval av Joy Harjos poetiska och prosalyriska produktion under 20 års tid. Det är en kulturgärning, tack för den!
Ändå misstänker jag att det vore ännu starkare som läsare att följa Noni Daylight i She had som horses, eller att läsa hela den självbiografiska A map to the next world. ”Min far slog oss inte för att han hatade oss. Han slog oss för att han hatade sig själv.”
Joy Harjo räknar sig till Creekindianerna och deras historiska öde — SKAMMEN — bildar fond till Harjos författarskap. I likhet med Sherman Alexie väjer inte Harjo för våldet och alkoholismen, men det är vackert också. Kartan över nästa värld skriver hon till ett av sina barnbarn. Det är inte ovanligt med dikter till familjemedlemmar, vänner och en till Charlie Parker.
I Claesons fylliga förord får jag veta att Joy Harjo även är saxofonist och estradpoet. Det märks på rytmen i dikterna, upprepningarna, den orala traditionen. Vissa rester av Navajo och Hopi-myter känner jag igen från Hillermans böcker.
Den svenska bokutgåvan är väldigt vacker, men Tranan gör ett misstag som inte har med ett foto på Joy Harjo. Det är först när jag möter hennes blick (vilken blick!) som jag inser att jag självklart måste veta mer om och läsa (mer) av henne.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

sammankomstenVeronica är ett av tolv syskon till en våldsam far och en diffus mor som dessutom fick sju missfall. Nu har den som stod Veronica närmast, brodern Liam, drunknat. Med stenar i fickorna.
”Det finns inget eländigare än en eländig irländsk barndom”, som en annan författare, Frank McCourt skrev, och jag tänker på det när jag följer Veronica på hennes vansinniga sorgefärd. Över till England för att hämta hem Liams lik. Irrandes hemma på nätterna för att slippa makens sexuella inviter — vid fem, halv sex-hugget brukar hon korka upp vinaren hon hinner dra i sig innan hon somnar framåt förmiddan. Framför allt går sorgefärderna bakåt i tiden med frågan VARFÖR?
Veronica fantiserar ihop scener från sin mormor Adas ungdom, hur hon möter en man som ska bli hennes make och en man som ska bli hennes hyresvärd. Det är hyresvärden som ska bli förövaren, den som förstör Liams liv men som Veronica aldrig berättar om. Vet Ada om det? Är barnen som passerar i hushållet del av hyresbetalningarna? Jag får det inte klart för mig, var gränserna för Veronicas fantasier, förvirrade minnen, och något som kan kallas verklighet går.
Det är nattsvart, det är sorgligt, det är hemskt. Och det är bra. Kanske slutar det med en glimma av hopp? Anne Enrights Sammankomsten vann Bookerpriset 2007.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

skrivandeDiskiDen har stått i hyllan ett par år eller så, Diskis skrivande kvinna. De flesta verkade vara så negativa till den, att jag inte kommit mig för med att läsa den förrän nu. Och inte drabbar den mig i hjärteroten som den självbiografiska reseskildrings-trilogin, men jag har ägnat den några timmar och lärt mig en del på kuppen.
Det är en historisk roman. Den skrivande kvinnan heter Marie de Gournay och som barn smiter hon ideligen in i biblioteket därhemma (som består av 200 böcker) och läser så fort hon kommer åt. Hon lär sig latin alldeles själv, genom att lägga en fransk version av Aeneiden bredvid en på latin och översätta ord för ord, sida för sida. I sin kunskapstörst är hon beundransvärd, men i sin personlighet är hon väldigt jobbig. Skriker, gormar, vägrar hjälpa till med något som helst.
En dag — 1584 — får Marie något helt nytt, Montaignes Essäer, av sin farbror. Hon blir hänryckt, svimfärdig, besatt. Hon måste vara den enda människa som förstår Montaigne, tänker hon, och går runt och citerar honom i fyra år. När familjen kommer till Paris skriver hon ett brev, och den då 55-årige författaren inbillar sig att det här är en vacker ung beundrarinna och kommer på besök. Han blir besviken, vacker är hon inte, men desto mer överspänd. Hon sticker sig blodig med en nål för att visa hur betydelsefull han är för henne, och tumult uppstår.
Men några år senare, efter massvis av obesvarade brev från Maries sida, nappar Montaigne på erbjudandet att vila upp sig ute på landet hos Maries familj. På krångliga vägar deklarerar han henne som sin adoptivdotter, och när han sen dör blir det Maries uppgift att förvalta hans författarskap. Det gör hon med den äran, får man lov att erkänna, även om hon fuskar och ändrar nåt stycke och skriver ett förord som gör Montaignes änka våldsamt upprörd. (Marie menar att hon är den enda människa som betydde något för Montaigne.)
Vad exakt som är felet med Marie de Gournay är svårt att säga. Grandios självuppfattning, överdriven föreställning om sin egen begåvning, oförmåga att uppfatta andras signaler och samspela med andra människor. Hon håller salonger i Paris med usel mat och noll social förmåga, hon blir till åtlöje och utsätts för grymma spratt av den tidens intellektuella, ändå kastar hon sig ständigt in i nya strider och lyckas då och då få ett litet kungligt underhåll. Den konstiga kärlekshistorien mellan henne och hennes tjänarinna känns lite påklistrad. Hela tiden redigerar hon och trycker om Essäerna, gång på gång. Montaigne får inte falla i glömska.
En mycket märklig kvinna.
(På insidesfliken har Diski krulligt hår igen, det måste vara en gammal bild.)
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

bauerVi är två på jobbet som gillar Belinda Bauer, så vi bestämde oss för att recensera den ihop. Vi mejlade varandra fram och tillbaka, och hade roligt under titen. Resultatet kan läsas HÄR.
Ett litet smakprov: ”Apropå persongalleriet: av nån konstig anledning så fastnade jag för Tracy, den dåliga sjuksköterskan. Hon är lat och ytlig och elak, hon struntar fullkomligt i sina patienter och vill bara ner i byxorna på Mr Deal. Man kan tycka att gifta män vars fruar ligger i koma borde vara off limits som raggningsobjekt, men det tycker minsann inte Tracy! Fruktansvärd människa, men Bauer skildrar henne så bra. Jag blir lite uppiggad av att läsa Tracy-avsnitten som en sorts studie i fullständig själviskhet.”

Read Full Post »

summer without menJag älskar att Mia Fredricksen blir psykotisk när hennes make sedan 30 år tillbaka vill ta en ”paus”.
Jag älskar att hon blir frisk och reser till sin åldriga mor.
Jag älskar gruppen av gamla kvinnor, Svanarna, som mamman hänger med på hemmet. Mest älskar jag Abigail, som i decennier broderat hemliga subversiva konstverk UNDER de traditionella vackra konstverken. Hemliga veck och avigsidor visar saker som en kvinna som med en gigantisk dammsugare suger upp hela (jävla) stan med alla inuti, och en lång rad av kvinnor som onanerar på olika lyckliga sätt. Hur ofta förekommer kvinnors onani i skönlitteraturen, undrar jag? Eller menstruation. Här nämns mens också, det har jag knappt sett nånstans utom hos Siri själv när Lily Dahl får den.
Jag älskar kanske inte poesiklassen, de unga tjejerna, knappt tonåriga, med den vidriga utstötande gruppdynamiken som leder till grym mobbning, men jag älskar det faktum att klassen finns och att Mia Fredricksen rör sig mellan dessa unga flickor och de gamla kvinnorna. Kvinnans alla åldrar.
Jag älskar att Mia är poet och undervisar i poesi.
Jag älskar att maken heter Boris och jobbar med råttor — vilken hämnd!
Jag älskar den tredje kvinnliga åldern, grannfru med två små barn, som designar örhängen och grälar med sin man. Jag älskar hennes tjuriga dotter Flora som alltid vill ha sin peruk på. Och bara det faktum att ungen heter Flora, och att Mias dotter heter Daisy. Blomnamn igen! Och apropå namn så är det flera på A: Alice — den allvarliga utstötta flickan, Ashley med den döda blicken, tidigare nämnda brodösen Abigail och i moderns bokklubb läser de Austen. Det känns tråkigt att jag glömt hela Övertalning, det hade varit bra att minnas nu för att veckla ut ännu ett lager i denna korta men åh så innehållsrika roman där Mia går och tänker och känner, läser och resonerar, och försöker få rätsida på sitt liv efter att hon tappade fotfästet. Och fundera över Kvinnans villkor.
En språklig njutning från början till slut, naturligtvis. Best of-etikett, naturligtvis.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Insåg häromkvällen att det inte finns någon oläst Ann Patchett hemma. Tänk om jag drabbas av Suget? Risken är för stor, och är på väg att åtgärdas med följande beställning:
1 What Now? 0061556793 138,00 SEK
1 Patron Saint of Liars 1841150509 124,00 SEK

Den första boken är en ljudbok, inläst av författaren själv. Det blir spännande att få höra hennes röst! Den är inte heller skönlitterär utan började som ett tal Ann Patchett höll på Sarah Lawrence College. För människor som befinner sig vid vägskäl.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

brightnessfallsJaha, så här kan hon visst också skriva, tänker jag under läsningen. Min första upptäckt av Tiptrees noveller var en omtumlande upplevelse, jag älskade dem. Hur hon vred och vände och skiftade perspektiv så att jag som läsare såg saker som jag aldrig sett förut.
Hennes roman Up the walls of the world har samma hisnande känsla som jag gärna vill ha när jag läser science fiction.
Därför blir jag förvånad över att det som betraktas som hennes bästa(?) är så traditionell. Det är en grupp turister i utkanten av en galax, som samlas för att se det sista av en planet som förstördes för många år sen. Den planet de kommer till befolkas av stora bevingade varelser, enormt vackra, som måste skyddas från rovdrift på deras ryggsekret som kan destilleras till en beroendeframkallande drog, Stars Tears. De bevingade skyddas av tre människor, varav en, Cory, bär på en fruktansvärd hemlighet. Bland turisterna finns fyra unga skådisar, deras filmare, en maskinist, och en rad andra som visar sig inte vara vad de utger sig för.
Det blir lite för många att hålla reda på för mig, och ingen av karaktärerna fördjupas på allvar. Visst är boken underhållande men de sista 70 sidorna eller så börjar jag mest längta efter att den ska ta slut. Konstigt. Jag trodde att allt Tiptree rörde vid blev till guld, och det här är ju en av hennes sena. Utgiven 1985, samma år som Ender’s game.
(Brasklapp: Jag hade feber när jag läste den. Inte helt rättvist kanske.)
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

endersspelÅh, så härligt det är att läsa om Enders spel! Må den få en riktigt stor publik, nu när den blir film också, så att resten av böckerna i serien översätts.
Jag har sträckläst Enders väg genom Stridsskolan, med den fruktansvärda pressen från lärarna och de hemska scenerna när större barn attackerar honom. Jag har sett honom slåss ur desperata underlägen, slåss på liv och död. Scenen i duschrummet när Bonzo Madrid tänker döda honom… brr. Och alltid är han lika förfärad över sig själv efteråt, håller han på att förvandlas till Peter?
Vissa saker som jag minns så väl: ”Fiendens port är nedåt!” och hur de fryser sina ben för att kunna vinna striderna mot de andra lagen. Ender är den störste strateg och befälhavare som världen någonsin skådat — men han är en liten pojke.
Kul att se översättningen av Bean till Ärtan också, jag mindes förut inte honom alls. Ett nytt/omskrivet kapitel avslutar boken, tror jag? En övergång till nästa bok, Speaker of the Dead. Översätt den också, tack, Börje Crona!

Jag har tidigare skrivit om Enders game här. Boken är från 1985 och vann både Nebula- och Hugo-priset. Och ja, jag vet att Orson Scott Card är en dubiös person. Men boken är väldigt bra.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

min-kamp-3Jag förstår varför han var tvungen att skriva den här, mala sig igenom den här tiden mellan första klass och sjätte klass. Låg- och mellanstadiet, en tid som väl inte är lika ångestladdad som högstadietiden för de flesta. Lite mer oskuldsfull, inte lika mycket äta eller ätas, även om Karl Ove är extremt medveten om exakt vilken statusordning klassen och kompisarna kan sorteras in i. Hela tiden jämför han sig själv; bäst, näst bäst eller tredjen bäst i skolämnen som norska och annat teoretiskt. Ofta sämst eller näst sämst i de fysiska ämnena.
Men mest handlar det om hans pappa och det järngrepp han håller sin familj i. Hoten. Stryket. Föraktet. Pappan är inte nöjd med att ha en vek son med nära till tårarna, ingenting provocerar honom så som när Karl Ove börjar gråta och det gör han hela tiden.
Mamman är fortsatt god men inte i närheten av att synas så mycket som pappan. Karl Ove tar henne för självklar men är samtidigt medveten om det. Porträttet av storebror Yngve är kärleksfullt. Besöken hos morföräldrar och farföräldrar mestadels lyckliga.
Med bästa vännen Geir gör han förbjudna saker: Tänder eld, bajsar ute i skogen, letar porrtidningar.
Jag förstår de som stupat på den här boken, som fått kämpa för att ta sig igenom. Det är nåt malande över den, ja. Bara då och då gnistrar det till i vissa partier och jag längtar efter hoppen dåtid–nutid som finns i de andra böckerna. Men dålig är den inte. Och som sagt, jag förstår att han var tvungen att skriva den.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

huntingbadgerVäninnan lämnade en Hillerman som hon tyckte att jag kunde läsa, och det har jag nu gjort. Och nu förstår jag bättre varför hon inte alls höll med om kvinnorna i Hillermans böcker. Jag hävdade, baserat på traven jag läste (om) förra året, att kvinnorna är nästan helt frånvarande i böckerna. Det är bara Leaphorn som går omkring och minns sin älskade Emma efter hennes död, och så är det Jim Chee som dels minns sin Mary som det sprack med och sen försöker närma sig den sofistikerade advokaten Janet Pete utan att riktigt lyckas. Men i den här, sena, boken är kvinnorna mycket närvarande. Dels professorn som Leaphorn inleder en vänskap med, dels polisen Bernadette som Chee börjar intressera sig för. Så jag ger mig. Och jag tycker att det är ett fint drag hos Hillerman med dessa kärleksfulla/kärlekslängtande män.
Hunting badger är tidigare okänd för mig, den gavs kanske inte ut på svenska. I varje fall är Joe Leaphorn pensionerad från Navajopolisen här, vilket inte hindrar honom från att bli inblandad i ett dödligt rån mot ett casino, som drivs av Ute-folket. I förbigående får man veta att Navajos tackade nej till att driva casinon, och att Navajo och Ute var dödliga fiender innan vitingarna kom. Ute brukade komma på räder och stjäla hästar. ”Numera far ni själva till Utes casinos och ger dem era pengar”, konstaterar professorn torrt. Det är såna kommentarer som förgyller Hillermans böcker, tillsammans med de gamla skrönorna och legenderna som han brukar låta någon skrynklig gamling berätta om.
Skön läsning! Och nån gång ska jag dit.

Read Full Post »

whofearsdeathNnedi Okorafor: Who fears death? (fantasy)
Album med slayer tales (serier)
Anna Vedeer: Blå strimmor (ebok)
Marie Hermansson: Himmelsdalen
Inger Edelfeldt: Samtal med djävulen (ebok)
Denise Mina: Gudar och odjur (deckare)
Else-Britt Kjellqvist: De får vingar — anden och psykoanalysen, en civilisationskritik (fackbok)
Barbara Kingsolver: Flight behaviour (best of 2013)
Dulce Chacón: Den sovande rösten
Paula McLain: The Paris wife
Ngaio Marsh: Dödande dos
Olaf Stapledon: Star Maker (science fiction)
DLS: Lord Peters största affär (omläsning)
Mary Stewart: Det brinner en eld
Belinda Bauer: Betraktaren (deckare)
William Blake: Lite här och där i hans tidiga verk
Fjärilsboken Sköra vingar: Lite här och där

16+

Read Full Post »