Jorun orm i öga (Kerstin Ekmans opera)

Vadstena-akademien spelar ömsom gamla, nästan bortglömda, verk, ömsom nyskrivet. I år är det nyskrivna Jorun orm i öga, som fått extra mycket uppmärksamhet eftersom det är Kerstin Ekman som skivit librettot. Och det är ett underbart libretto! Jag faller för Jorun, för Gumman, för hela berättelsen både den fria och de återblickar som bygger på personer ur eddadiktningen. Förfärliga händelser gestaltas på scenen med hämndlystna våldsamma kvinnor. Huh!
Men. Och det här är ett jättestort MEN. Jag a v s k y r musiken. Det är sån där musik som saknar all melodi och även all harmoni. Tolvtonsmusik, tror jag att det kallas. Alltså nån ensam fiol som gnisslar fram ett par toner, så en annan helt disparat, sen ett ”tut” från ett blåsinstrument och en ”bom” från slagverket. Hela tiden.
Bäst är när kören — som är mycket bra — klämmer i ordentligt och överöstar musiken och får till några toner som passar ihop.
Oturligt nog hade hon som spelar huvudrollen stämbandsinfektion eller något liknade, så hon bara mimade och en annan sångare stod vid kanten av scenen och sjöng. Det gick förvånansvärt bra, särskilt eftersom jag satt högt upp en bit från scenen. Själva miljön är fantastisk, man får kämpa lite uppför stentrapporna i slottet men det är värt det för det vackra höga scenrummet med vitkalkade väggar. Kanske var det i detta rum som drottning Kristina lät sätta upp opera?
En sista sak tänker jag gnälla om: Snälla, kan den här trista kostymtrenden ta slut nån gång? 150 nyanser av grått, tack tack jag har sett det nu. Även om kostymbudgeten är liten (flera plagg ser ut som om de köpts på HM) så kanske man kan välja en annan färg, låt säga… brunt?
Sammantaget är jag ändå nöjd med att jag gick och såg den. Annars hade jag undrat och grämt mig.

Read Full Post »

Läs Flight behaviour!

Det här kan vara årets bästa bok. Det tyckte även juryn för Women’s prize of fiction (före detta Orange prize) som hade Kingsolver med på sin short list.
Flight behaviour har ALLT. Den är rik, den är gripande, jag ryser när jag läser vissa stycken och vissa meningar bara hoppar fram och plötsligt förstår jag hela tillvaron i blixtbelysning.
Så här skrev jag om den efter kanske 300, 400 av de 600 sidorna. Jag kommer att bära med mig Dellarobia länge. Lille Preston, väninnan Dovey, maken Cub, svärmor Hester med sin hemlighet… Ovid och hans hustru. Allra sista slutet gillade jag inte riktigt, men det är en procent av boken. Allt det andra är makalöst.

Read Full Post »

Else-Britt Kjellqvist pucklar på Freud

Min nya favorit Else-Britt Kjellqvist, skriver rakt och kärvt utan onödigt lull-lull om de verkligt svåra frågorna i livet. I De får vingar fyller hon i det som psykoanalysens ateistiska fader lämnade därhän, nämligen anden. Ja, jag menar anden som i den helige ande, eller andligt, eller själsligt på det där andra sättet som inte är psyket med komplexen och drifterna och allt det där andra som vi brukar prata mycket om. Att prata om andliga upplevelser är inte särskilt vanligt i det offentliga rummet, kanske är det det i religiösa kretsar men där rör jag mig sällan så det vet jag inget om. Kanske är det inte särskilt nyttigt att prata om anden, förutom den omedelbara risken att bli förlöjligad eller inte tagen på allvar så misstänker jag att det är upplevelser som mår bäst av färre ord och analyser. Utom i det mycket intima sammanhanget/samtalet, till exempel med Else-Britt Kjellqvist som psykoanalytiker.
Hon skriver om mycket annat också, kärlek och kärleksbrist och skuld och skam och yta och lögn och ljus olika sätt att överleva. Else-Britt Kjellqvist går rakt in i hjärtat — magen — hjärnan på mig.
Men att formulera något vettigt så att andra kan förstå varför man ska läsa henne, nej där går jag bet. Det blir alldeles för privat. Kanske nästa bok? För jag tänker läsa allt av henne.
Tidigare har jag skrivit här och här.
Här kan du köpa den.

Read Full Post »

Fjärilar

Hela sommaren har varit full med fjärilar. De landar på alfapetet, de fastnar i flugfångaren (gråt!), de sitter stilla på golvet och de fladdrar förstås omkring där jag sitter, går, ligger. I Östergötland och på Öland. Jag har plockat fram Sköra vingar som är en vacker informativ bok och sett att den som ville spela alfapet heter silverstreckad pärlemorfjäril. Och det var en sådan som flyttade in i min stuga på Öland, där jag varit på retreat. Just silverstreckad pärlemorfjäril verkar vara årets vanligaste fjäril, eller så är det flera olika arter som är lika varandra. Undersidan är ju svår att se.

Sedan en vecka tillbaka läser jag också Barbara Kingsolvers Flight behaviour, en underbar bok där fjärilar har en bärande roll. Det är Dellarobia, gift tvåbarnsmor i bergiga Appalacherna, som en dag är ute på dåligheter och vandrar upp på ett berg. Där får hon se något oerhört, berget rör sig och brinner, allting är orange, men det kommer ingen hetta eller rök. Dellarobia går ner igen, det blir ingen träff. Uppfylld av men oförstående inför vad hon sett knogar Dellarobia på med hemmet, barnen, kyrkobesöken och fårklippningen, de senare två hårt styrda av hennes svärmor. Ekonomin är dålig, och svärföräldrarna börjar tala om att sälja mark, däribland berget. Dellarobia protesterar och förmår sin man Cub att åtminstone titta till berget först, och även han och alla andra förundras. Det visar sig vara drivor, klasar, enorma mängder fjärilar som flyttat dit och täcker all växtlighet uppe på berget. (Dellarobia hade inte glasögonen på sig.) I Cubs ögon har Dellarobia haft en vision, och hon blir känd som Fjärilsdamen i kyrkan. Den lokala tidningen gör reportage och ryktet sprids…

Barbara Kingsolver är suverän på att porträttera människor. Jag lär känna Dellarobia inifrån och ut, hennes glädjeämnen och kärlek, hennes komplex, hennes jävlar anamma när hon mopsar sig mot svärmodern, hennes vänlighet mot främlingar och nyfikna hunger efter kunskap. Hennes avundsjuka på de som rest, utbildat sig, kan köpa riktiga vandrarkängor. Relationen med barnen, med mannen, med bästa vännen från flickåren och till den forskargrupp som kommer och räknar fjärilarna. Skammen över att inse sin egen materiella torfighet, att se sitt hem med andras ögon.
Och Dellarobias reaktion när hon förstår att denna forskargrupp ser fjärilarnas nya bostadsort som ett stort hot mot jorden med dess klimatförändringar, istället för det hänförande under som Dellarobia ser sina fjärilar som.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om fjärilar, silverstreckad pärlemorfjäril, Barbara Kingsolver, Flight behaviour, Sköra vingar, alfapet, Dellarobia, under, klimat, hot

Read Full Post »

Konsttips i norr!

På Bildmuseet i Umeå ställer den amerikanske konstnären Jacob Hashimoto ut sitt verk Superabundant Atmosphere på översta våningen. Underbart, vackert, meditativt. I bambu och vitt siden, det känns väldigt japanskt. Det tar upp hela lokalen.

På Havremagasinet i Boden har de en lokal konstnär som hette Stig Sandberg högst upp. Jag tyckte mycket om honom. Purist, dog mycket ung. Tillhörde Bodenskolan.
Dessutom en fotoutställning med lokala fotografer, framför allt under 1900-talet. Många bra bilder, porträtt, miljö, tidsdokument om vartannat. Minns mest ett par små flickor som jag köpte affischen på, och så Kirunagruvans första kvinnliga arbetare under jord. Jätteglad framför en vägg av pinup-bilder.
En utställning inspirerad av Island blev jag inte så intresserad av däremot.

Read Full Post »

Inget är som jag trodde

Har läst lite spritt sen sist, gemensamt för allt är att det inte var vad jag trodde. Först tog jag med Marie Hermanssons Himmelsdalen på resa, eftersom den hamnat hos mig med en som kom resande på besök, och som i sin tur fått den av en som kommit resande på besök. Lite kul. Och jag har gillat de Hermansson jag läst förut, lite krypande obehag, lite skevt, lite oberäkneligt så där, men den här boken föll jag inte alls för. Trots tvillingar och en mystisk sektliknande dal i Schweiz. Romanen hade mått bra av att kortas med 150 sidor så vi sluppit en massa tomgång. Kanske kunde det rent av blivit en lysande novell?

Så passade jag på att läsa ett stort fint album som jag trodde skulle handla om Buffy… men det visade sig vara om en massa olika slayers, och ganska blandade skurar. Lite småkul läsning, men inte vad jag väntat mig.

Även min tredje bok, som jag läste på läsplatta, blev något annat än jag trott. Jag köpte den i en strävan att hitta israeliska böcker, som en sån där halvambitiös plan inför en resa. Men Anna Vedeers Blå strimmor handlade så ytterst lite om Jerusalem… Istället var det hennes egen berättelse om hur hon upptäckte en knöl vid näsan när hon väntade barn nummer två, och det blev en fruktansvärd torktumlare av diagnoser, läkarbehandlingar, framtvingad födsel, cellgifter, you name it. En sån historia som man förstår är helt förjävlig för den som drabbas, och jag förstår också behovet av att skriva om den, men skildringen lyckas inte ta steget upp till att bli litteratur.

Nu blir det oerhört pinsamt. Jag skrev nyss här att jag provade min första Inger Edelfeldt, men fick en konstig deja vu-känsla och kollade bloggen. Jodå, redan i november 2008 läste jag minsann min första Edelfeldt, Finns det liv på Mars?, som jag dessutom tyckte om. Dessutom har jag läst Namnbrunnen. Varför tror jag då igen att jag inte läst henne?
Jag har alltid associerat Edelfeldt med en viss sorts deppighet, existensiellt grubbel och framför allt att det ska handla om unga kvinnor. Inte heller Samtal med djävulen handlar om unga kvinnor, men däremot om existentiellt grubbel när två äldre män, kusiner uppvuxna i samma lilla stränga församling möts igen efter många år. Den ene lämnade församlingen, den andre blev kvar och allt strängare. Bra, kort berättelse. Även den på ebok. Praktiskt det där!
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om läsplatta, ebok, Inger Edelfeldt, Samtal med djävulen, Himmelsdalen, Blå strimmor, Anna Vedeer, Marie Hermansson, slayer tales, serie

Read Full Post »

Läsrapport maj–juni 2013

Annika Persson: Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman.
Stephen King: Vinterverk (omläsning)
Vladimir Sorokin: Snöstormen
James Frey: Sista testamentet (best of 2013)
Emylia Hall: Sommarboken
Ian McEwan: Operation Sweet tooth
Kapka Kassabova: Gata utan namn
Dorothy L Sayers: Kamratfesten ❤ ❤ ❤ min ständiga omläsning och alltid best of alla år.
Susan Cain: Tyst – de introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs
Ursula K Le Guin: Four ways to forgiveness (noveller, science fiction)
Jo Walton: Among others (YA, fantasy light)
Tash Aw: Map of the Invisible World (best of 2013)
Ngaio Marsh: Sista hindret (deckare, omläsning)
En liten men oftast naggande god samling på 13 böcker.

Read Full Post »