Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 30 juni, 2013

whofearsdeath76 sidor in så älskar jag Onyesonwu, flickan som föds som resultatet av krigsvåldtäkt. Det syns på henne, hon är inte lika mörk som mammans folk Okeke, och liknar inte heller Nurufolket. Istället är hon Ewu, född i våld och ödesbestämd att leva ett liv i våld. Hennes blotta utseende väcker hat och fruktan, avsky och förakt.
Hennes mor är en klok och mycket stark kvina. Hon föder sitt barn ensam i öknen, där de sen tillbringar de första sex åren av Onyes liv. När flickan börjar bli skolmogen flyttar de in till en stad, där Onye också hittar en man till sin mamma.
Who fears death är en blandning av postapokalyps, fantasy och saga. Det är underliga magiska saker som händer — Onye befinner sig plötsligt naken i ett träd — men också stenhård realism som när Onye smyger sig till att delta i elvaårsriten för flickor, i ett försök att göra sina föräldrar mindre utsatta för skam. Det är en mycket obehaglig skildring av könsstympning, blodig, skräckfylld och fruktansvärt smärtsam, samtidigt som goda saker kommer ur riten när de äldre kvinnorna som utför ritualen utövar sin makt till att skydda en annan av flickorna. Just därför blir det trovärdigt, när Nnemi Okorafor inte tar den lätta vägen, trots att Onyes egen mor tycker att det är en barbarisk sedvänja.
Köpt hos SF-bokhandeln fast det är ingen science fiction.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Nja, Ngaio

Tråkigt nog håller inte Sista hindret av Ngaio Marsh, den har åldrats illa. Det spretar åt alla möjliga håll, med dels en gammaldags intrig på temat rika excentriska ädlingar som kanske eller kanske inte inlåter sig i sexuella förbindelser med tjänstefolket, dels en internationell knarklangningshistoria, dels ett mord på en gravid hästhoppande kvinna. (Vad jag ogillar sättet de talar om henne på! Så känslokallt.)
Sonen Alleyn, Ricky, hyr ett rum för att skriva och snubblar över diverse konstigheter. Pappa kriminalpolisen och mamma konstnären bidrar till att gåtorna löses. Men det är skrikigt och konstigt, och jag tycker att tonträffen skevar så jag knappt vill läsa ut den.
När jag kollar utgivningsåret som är 1977 misstänker jag att förklaringen ligger där. Marsh är som bäst när hon rör sig i efterkrigstiden, med de värderingarna och den samhällsstrukturen. När hon nu ska ta in ”nya” brott, typ den internationella knarkhandeln, så blir det inte trovärdigt utan bara påklistrat.

En rolig detalj i översättningen: Disa Törngren skriver ”t-skjorta”. Förmodligen fanns det någon ambition om att försvenska ordet på den tiden, en kamp som förlorades. 😉
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »