Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

whofearsdeath76 sidor in så älskar jag Onyesonwu, flickan som föds som resultatet av krigsvåldtäkt. Det syns på henne, hon är inte lika mörk som mammans folk Okeke, och liknar inte heller Nurufolket. Istället är hon Ewu, född i våld och ödesbestämd att leva ett liv i våld. Hennes blotta utseende väcker hat och fruktan, avsky och förakt.
Hennes mor är en klok och mycket stark kvina. Hon föder sitt barn ensam i öknen, där de sen tillbringar de första sex åren av Onyes liv. När flickan börjar bli skolmogen flyttar de in till en stad, där Onye också hittar en man till sin mamma.
Who fears death är en blandning av postapokalyps, fantasy och saga. Det är underliga magiska saker som händer — Onye befinner sig plötsligt naken i ett träd — men också stenhård realism som när Onye smyger sig till att delta i elvaårsriten för flickor, i ett försök att göra sina föräldrar mindre utsatta för skam. Det är en mycket obehaglig skildring av könsstympning, blodig, skräckfylld och fruktansvärt smärtsam, samtidigt som goda saker kommer ur riten när de äldre kvinnorna som utför ritualen utövar sin makt till att skydda en annan av flickorna. Just därför blir det trovärdigt, när Nnemi Okorafor inte tar den lätta vägen, trots att Onyes egen mor tycker att det är en barbarisk sedvänja.
Köpt hos SF-bokhandeln fast det är ingen science fiction.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Nja, Ngaio

Tråkigt nog håller inte Sista hindret av Ngaio Marsh, den har åldrats illa. Det spretar åt alla möjliga håll, med dels en gammaldags intrig på temat rika excentriska ädlingar som kanske eller kanske inte inlåter sig i sexuella förbindelser med tjänstefolket, dels en internationell knarklangningshistoria, dels ett mord på en gravid hästhoppande kvinna. (Vad jag ogillar sättet de talar om henne på! Så känslokallt.)
Sonen Alleyn, Ricky, hyr ett rum för att skriva och snubblar över diverse konstigheter. Pappa kriminalpolisen och mamma konstnären bidrar till att gåtorna löses. Men det är skrikigt och konstigt, och jag tycker att tonträffen skevar så jag knappt vill läsa ut den.
När jag kollar utgivningsåret som är 1977 misstänker jag att förklaringen ligger där. Marsh är som bäst när hon rör sig i efterkrigstiden, med de värderingarna och den samhällsstrukturen. När hon nu ska ta in ”nya” brott, typ den internationella knarkhandeln, så blir det inte trovärdigt utan bara påklistrat.

En rolig detalj i översättningen: Disa Törngren skriver ”t-skjorta”. Förmodligen fanns det någon ambition om att försvenska ordet på den tiden, en kamp som förlorades. 😉
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

invisbleworldTash Aw är en fantastisk berättare och en språkmagiker, det här är njutningsläsning från början till slut. Även när det är sorgligt och hemskt.

Två bröder skils åt på barnhemmet. Den äldre, Johan, adopteras av en rik muslimsk familj i Malaysia. Han våndas och känner skuld över att ha lämnat sin bror. Den yngre, Adam, adopteras så småningom av en ensam holländare, den fridsamme Karl, som länge bott i Indonesien. Adam växer upp hos honom, går i skola, får vänner och ovänner. Men det är oroliga tider. Indonesien har varit ett självständigt land sedan 1949, men efter de första entusiastiska och optimistiska åren står landet i mitten på 1960-talet istället på randen till inbördeskrig. Karl var en av få holländare som stannade kvar efter självständigheten, men en dag kommer soldaterna och griper honom också. Adam är övergiven igen. Han beger sig till Jakarta.

I Jakarta finns Margaret, en driftig amerikanska som undervisar på universitetet. Eller undervisade, studenterna är numera mest bara intresserade av demonstrationer och protestaktioner, ingen vill gå på föreläsningarna. Margaret försöker lära känna en yngre, inhemsk kollega, Sin, men han har annat på sin agenda. Revolution. Våld. Attentat.
Så får Margaret veta att hennes ungdomskärlek Karl sitter i häkte. Samtidigt dyker Adam upp på hennes hustrapp. Och det blir svårare och svårare att vara västerlänning i Indonesien.

Titeln, Map of the Invisble World, handlar om den drömstad som Adam som liten fantiserat ihop, men som visar sig ha lite med verkligheten att göra.
He was tired from the walking, he was tired of this city. It was not at all like the city he had once constructed in his imagination. He could barely remember that invisble world he had once known so intimatedly, a place full of love and possibility and promise. Walking along this interminable rad, his ribs were beginning to hurt again, and the emptiness in his stomach reminded him once again that he was just like the millions of other people around him.

Under läsningen tänker jag ibland på underbaraste State of wonder av Ann Patchett, det är något med språket och miljöbeskrivningarna — hettan & fukten — och sättet att låta människorna kliva fram en i taget. Porträttet av Margaret gör att Barack Obamas mamma dyker upp i huvudet. Men det är bara som en bakgrund, för Tash Aws bok lyser och skälver av liv alldeles på egen hand. Mycket, mycket bra. Lätt en best of-etikett, och det här kan vara årets bästa bok.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

9789127134805_Cain_TystAlla vi som avskyr grupparbeten och kallprat, föredrar samtal på tu man hand, och tackar nej till fester för att istället stanna hemma och läsa en bra bok: Susan Cain har skrivit boken för oss. Och vi är många! Det är bara det att det inte är vår tid just nu.
Det extroverta idealet dominerar totalt. Man ska ta för sig, marknadsföra sig, prata för varan, bygga nätverk, vara social. Sitta i kontorslandskap och hela tiden bli störd av andra människors samtal och ljud. Föräldrar bekymrar sig över att deras barn är för blyga. Härom veckan frågade en pappa Svenska dagbladets psykolog varför hans son inte blev glad när en stor vuxen utklädd till Bamsefigur dök ner från ovan och ville kramas. Att vara försiktig och avvaktande har blivit en defekt.
Så vi pressar oss, vi försöker. Och alla introverta är inte blyga eller folkskygga. Det finns många varianter på skalan, testa gärna dig själv här nere på skalan.

Susan Cain gör en grundlig genomgång av fakta, teorier och experiment. ”Tyst” rör sig obesvärat mellan vetenskapliga områden som psykologi, från C G Jung till dagens personlighetspsykologi, till ekonomi, teknik och biologins dopaminkickar och serotoninlugn. Susan Cain har intervjuat mängder av människor, deltagit i konferenser, och framför allt har hon tänkt. Och tänkt.

Det är befriande skönt att läsa. Igenkänningsfaktorn! Jag lovar er, alla ni introverta därute, att ni vill läsa den här boken. Full av praktiska råd också, både för föräldrar till försiktiga, kanske blyga barn, och partners till personer som är motsatsen till en själv. Hur jämka ihop ett äktenskap där den ena vill bjuda hem till middag varje helg och den andra vill sitta tyst i soffan? Jo, det går.
Susan Cain leder i bevis att de introverta är viktigare och behövs mycket mer än vad man kan tro när man ser det utrymme som ges på olika områden, inte minst när det gäller beslutsfattande. Köpfester och finanskrascher som duggat tätt de senaste åren – tror någon att det är en samling introverta som blivit fartblinda och börjat ta vansinniga risker? Nä, inte riktigt. Oftast är det mycket lättare att få igenom en idé på ett möte, om man har en snygg power point och talar engagerande. Men det är inte alls säkert att det är den bästa idén. Många sämre idéer har fått genomslag bara på grund av en karismatisk föreläggare, medan andra, bättre idéer, stannat kvar i huvudet på en blyg viol.

Jag tänker att ”Tyst” är en bok som kan förändra livet för en människa. Särskilt om den människan är en introvert som fejkar att hon är extrovert. Såna finns det nämligen många. Som är helt utmattade efter en arbetsdag, en skoldag, en fest.
Det betyder inte att introverta är osociala, det betyder bara att introverta och extroverta är sociala på olka sätt. Där en utpräglad extrovert trivs med mycket folk omkring sig och hög stämning, vill introverten gärna umgås med bara en i taget och föra djupare samtal. Det lustiga är, som Susan Cain skriver, att de två polerna gärna dras till varandra. Båda kan uppleva att den andra lockar fram det bästa ur dem. Båda behövs.

Först publicerad i Corren, där man också kan testa sig själv hur introvert eller extrovert man är, HÄR.
Övers: Bitte Wallin

Read Full Post »

amongothers
Jag har hunnit till sidan 137 och ja, det puttrar på och är lite lagom småtrevligt, men hallå! Det här är en bok som vunnit både Hugo och Nebula, två tunga science fiction-priser som förpliktigar. Och hittills tycker jag inte att Jo Walton levt upp till den nivån.
Jo, jag tycker om Morwenna som rymt från sin onda mor och därmed tyvärr från Wales och feerna, och jag gillar att hon läser en massa bra böcker, hon är en riktig läsnörd i klass med Corliss, men det känns som att jag hellre velat läsa om det fruktansvärda som redan hänt, när Moris tvillingsyster dog, än hur hon är en social paria på internatskolan.
Hittills är det för mycket young adult-känsla för mig. Jag hade väntat mig mer.

UPPDATERING:
Jag läste ut den men det blev aldrig så där riktigt bra. Trots alla referenser till
Le Guin, Dick, Heinlein och till och med Harriet Vane och lord Peter Wimsey och dessutom Josephine Tey. Jag tror att jag skulle ha mycket större behållning av Jo Waltons bokhyllor än av hennes egna böcker.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

forgivenessSommarens första fria läsning blev novellsamlingen Four ways to forgiveness. Det är fyra historier som löst hänger ihop, på så sätt att de utspelar sig på grannplaneterna Werel och Yeowe som delvis har samma historia av slaveri som här delar upp människorna i owners/ägare och assets/tillgångar. På Yeowe har slavarna gjort revolution, och delar istället upp sig längs könsgränserna där förtrycket av kvinnorna är hårt och brutalt.
Ursula K LeGuin är bedövande bra i sina fyra historier, som också är kärlekshistorier, som den med Yoss som lever ensam i utkanten av en by och börjar vårda den skandaliserade revolutionären Abberkam när han är sjuk. Ekumenens sändebud, den livliga Solly som kidnappas tillsammans med sin livvakt veteranen Teyeo, och en annan utsänd från Ekumenen, historikern Havzhiva, som förändrar samhällsstrukturen på Yeowe tillsammans med tiotusentals kvinnor, varav Rakam är en. Både Havzhiva och Rakam växer upp i små byar med fasta strukturer och invanda mönster. Havzhiva längtar efter något annat och kan välja, medan Rakam kastas ut i det okända flera gånger om och överlever hot och våld.

Jag har läst Ursula K LeGuin i kanske 30 år, men jag har aldrig ansträngt mig för att förstå hur de olika världarna hänger ihop. Mer än att Hain är ursprungsplaneten, varifrån alla mänskliga folk härstammar för några tusen år sen. Tror jag. Planeter koloniserades och började bygga upp egna system. De krigade, svalt eller frodades. De flesta civiliserade är nu medlemmar i en sorts federation eller liknande, som ibland heter Ekumenen. Ibland heter den något annat.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Vaknar innan det blivit morgon, så tidigt att nästan bara amerikanerna är vakna och därför handlar mitt twitter-flöde om nyheten att James Gandolfini är död. Hjärtattack. I Rom. 51 år.
Jag tänker på hans fru och barn. Jag hoppas att det gick så fort att han inte hann bli rädd. Fast egentligen så tror jag att han hann förstå de sista sekunderna vad som var på gång, jag tror att nästan alla får den insikten just innan man dör.
Förra året, på midsommarafton, drabbades min sambo av en hjärtinfarkt. Vi var för korkade för att fatta att det var det, så jag körde in honom till sjukhuset själv de där milen i stället för att ringa efter ambulans. De där dagarna innan han fick göra sin bypass-operation är bland de vidrigaste jag varit med om och jag vill aldrig uppleva dem igen.
En sak som jag la märke till när jag vankade där utanför US och hetsrökte var alla andra som kom och gick. Det var tre kategorier folk som dominerade: gamla människor, tjocka människor och rökare. Inget konstigt i det, men efter ett par dagar insåg jag att jag inte sett en enda människa som sorterade in i alla tre kategorierna. Inte en enda gammal tjock rökare.

Efter bypassen, som min sambo överlevde, hände det många saker. Små och stora. Livet är annorlunda nu, och det är på gott och ont. Mest gott.
Men en lång tid efter hade jag det där ögat ni vet, när man blivit uppmärksam på något och plötsligt ser det precis överallt. Jag såg vandrande hjärtinfarkter överallt. Tjocka män och kvinnor med cigaretter i munnen. Klubb BP kallade vi dem, eller BP prospects.

Jag fattar att James Gandolfini inte var Tony Soprano. Han kanske inte alls var stressad, han kanske inte rökte. Han kanske levde väldigt hälsosamt och bara hade otur i genlotteriet. Men när andra är förvånade över att han dog så ung, så är jag inte det.
Däremot ledsen.
Ikväll ska jag spela den nästan sönderspelade Woke up this morning väldigt väldigt högt. Rest in peace, James.


—————————————-

———————————–

Read Full Post »

semesterlas
Jag har fått ett science fiction-sug, och tänker mig att läsa Nnedi Okorafors Who fears death, Jo Waltons Among others, och så en novellsamling av finaste Ursula K LeGuin: Four ways to forgiveness. Gissar att mer än en av dessa gränsar till filosofi… Och så vill jag läsa Tash Aw som stått länge i hyllan nu, Map of the invisible world. The Paris Wife som jag hört så gott om, och så en Barbara Kingsolver som jag högg på impuls nyligen och som jag tror rör sig inom den här nya genren, klimatfiktion.
suddmarsh
Dessutom lite skön deckarläsning av Ngaio Marsh från tiden då det begav sig. Jag vet att bilden är suddig, men tro mig, omslagen blir inte vackrare av skärpa.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

kapkaDet har slumpat sig så att jag läst flera böcker med motiv från det kommunistiska östblocket den här våren. Men det här är den första bulgariska bok jag läser.
Kapka Kassabovas ”Gata utan namn” har undertiteln ”En barndom och andra missöden
i Bulgarien”, och hon deklarerar frankt att detta är en sorts exorcism. Hon behöver få ut alltihop ur systemet. Eller kanske behöver hon egentligen försona sig med sitt liv, rotlös som hon nu är i exil och ständigt på resa utan att känna sig hemma någonstans. ”Hur kan man känna sig själv om man inte vet var man kommer ifrån?”

Kapka Kassabova beger sig tillbaka till lägenheten i Sofia, där grannarna nu mest består av nyrika och gangsters som när som helst kan börja skjuta omkring sig. Hon minns. Hon minns sin uppväxt i det groteskt fula bostadskomplexet Ungdom 3, en enrumslägenhet på elfte våningen som rymde mor och far (fattigingenjörer) och en lillasyster. De små balkongerna användes som extra förråd och uterum. På sensommaren var det stora samtalsämnet grannarna emellan hur långt man hunnit med inläggningarna av paprikor; ”Vi är sena med våra burkar, hur går det för er?” Paprikorna skulle hålla familjerna vid liv när ingenting fanns att köpa i butikerna. Alltså oftast. Som liten flicka frågar Kapka sin mamma: ”Varför är allt så fult?” Mamman börjar gråta. Exakt hur lite familjen har att glädjas åt blir smärtsamt tydligt när en holländsk familj kommer på besök.

Många saker pratar man aldrig om. Tjernobyl fanns inte och var hur som helst inte farligt. Homosexualitet finns inte, mannen som stod och grät på farfars begravning var bara en chaufför. Dödliga sjukdomar finns inte heller i socialistiska länder, så mormor kan inte ha cancer. Alla turkiska skolkamrater som plötsligt en dag tvingas byta till bulgariska namn i vad som döpts till Pånyttfödelsen. Små och stora lögner som knaprar på livsväven. Kapka läser fantasy och drömmer sig bort.Denna första halva av ”Gata utan namn” är trots misären ändå lättläst tack vare Kassabovas galghumor och drastiska språk. Ja, det var eländigt. Ja, man måste skratta åt det.

I den andra halvan gör hon en rundresa i Bulgarien 17 år senare. Här blir det mycket reseskildring och historiska anekdoter från århundraden bakåt. Kyrkor och muséer, reliker och ruiner. Städer som Sandaski där Spartacus föddes, och pyttelilla Melnik. Balkanbergen, Rodopibergen, Rosendalen. Gränser mot Grekland och Turkiet (här dog fler östtyskar än vid alla andra gränser sammantaget, skriver Kassabova). Nutiden har sina egna problem. Trafficking är ett. Dottern till kvinnan som tar hand om Kapkas gammelfaster klarade sig med nöd och näppe.
Denna andra del är inte lika lätt att ta sig igenom men ändå intressant om en rik och ofta brutal historia.

Först publicerad här.Kan beställas här.

Read Full Post »

geraldslek
Började på den här för några veckor sen, tyckte att det var lite dålig fart på den, och nu har jag uppenbarligen glömt bort den rätt länge. Tydligt tecken på att det är lika bra att lägga ner.
(Handlingen: en SM-session spårar ur och nu ligger huvudpersonen med handklovar i sängen och hör hur en lösspringande hund slafsar i sig hennes döde make.)

Read Full Post »

Nnedi_books
Tidigare i veckan lyssnade jag på ett radioprogram om science fiction och fick där höra talas om Nnedi Okorafor som är en amerikansk författare med nigerianska rötter. Jag förstår att hon inte kan vara en ny Octavia E Butler, jag vill inte driva upp såna förväntningar hos mig själv, men ändå kunde jag liksom inte släppa hennes namn. Hon är bara den andra svarta science fiction-författarinnan jag hört talas om, och jag hoppas att käraste Octavia nickar gillande från sin himmel åt att hon finns. Hon längtade ju efter fler.
Anyway, jag gick in och beställde Okorafors bok på SF-bokhandeln. Och sen, av bara farten, tre gamla Ngaio Marsh-böcker på Bokbörsen. Bara för att båda har namn på N som är konstiga och svåra att komma ihåg. Så arbetar min hjärna. 🙂
Ngaio_Marsh,_ca_1905Ngaio Marsh är en nyzeeländsk deckarförfattare med en bildad detektiv gift med en konstnär, Roderick och Troy Alleyn. Hon debuterade på 1930-talet, under Golden age-tiden, och känns besläktad med både Dorothy L Sayers och Agatha Christie.
NnediOkorafors hemsida. Ngaio Marshs hem.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »