Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 maj, 2013

Det här gick i Corren som ett avsnitt i en sommarserie 2011 som hette Följeslagaren, om ett verk som som följt en genom livet.

kamratfestengamlaJag måste börja med en bekännelse. Den bok som följt mig i decennier, som jag ständigt återkommer till, och som jag älskar mer än alla mina andra böcker; den är egentligen inte min. Jag stal den. Eller: jag ”råkade” få med mig den i en separation, och sen ”glömde” jag att lämna tillbaka den. Jag föredrar att se det som att jag adopterade den, gav den ett mer kärleksfullt hem, och det är helt sant för ingen har kunnat älska denna bok mer än jag. Men det är också sant att den de facto är stöldgods. ”Kamratfesten” av Dorothy L Sayers.

Man kan läsa den som en detektivhistoria, som en kärlekshistoria, och som aka-porr, alltså för de underbara miljöbeskrivningarna från det akademiska livet i Oxford. Jag älskar till exempel översättaren Sonja Bergvalls lilla förord där hon förklarar vad en dekan är, och hur studentlivet på ett kvinnligt college i Oxford fungerar. Kriminal­gåtan är som alltid med Sayers sinnrikt konstruerad och psykologiskt trovärdig. En förstagångsläsare blir överraskad, och vid åttonde, tolfte omläsningen njuter jag av att se ledtrådarna placeras ut så fint.

Det viktigaste temat i ”Kamratfesten” är ändå Harriet Vanes känslor och försök att komma till något beslut. Vad ska hon göra med lord Peter Wimsey och hans ständiga frierier?

Stopp nu här, säger kanske en läsare, lord Peter Wimsey, är inte han den där aristokratiske detektiven med monokel och betjänt? Jo, det är han. Dorothy L Sayers detektiva skapelse, hopsatt av näsa och nerver som han beskrivs någonstans. Sayers skrev ett dussintal böcker med Wimsey i huvudrollen. I fyra av dem förekommer även detektivromanförfattarinnan Harriet Vane. De möts i ”Oskuld och arsenik”, där Harriet står åtalad för mord på sin före detta älskare. I likhet med Dorothy L Sayers själv, hade Harriet i strid med dåtidens konventioner gått med på att leva i synd med sin älskade, bara för att sedan upptäcka att mannen i fråga sett det hela som ett test på hennes kärlek. När Dorothy/Harriet bestod testet kunde mannen tänka sig att belöna henne med ett äktenskap. Detta gjorde Harriet Vane rasande och hon gjorde slut på förhållandet. Samma sak gjorde Dorothy L Sayers. (Men Sayers blev aldrig anklagad för mord.)

Nu avslöjar jag att Harriet Vane klarar sig och blir frikänd, tack vare lord Peters undersökningar. På köpet förälskar han sig i henne, men det är inte ömsesidigt. Harriet är alltför bitter och besviken på manssläktet. Dessutom en beryktad person, opassande för äktenskap.

Så får Harriet en inbjudan till sitt alma mater för en återförenande kamratfest. Hon möter en helt underbar samling av sina gamla lärarinnor, livliga vetenskapare som för långa diskussioner om det mesta. Hon träffar också gamla studiekamrater, och hon stöter på en anonym brevskriverska:

”Harriet gick några minuter fram och tillbaka på gården, alltför uppjagad för att kunna gå in och lägga sig. Plötsligt fick hon syn på en papperslapp, som låg och skräpade på den fina gräsmattan. Hon tog mekaniskt upp den, och eftersom det tycktes stå någonting på den, tog hon den med sig in i Burleigh Building för att se vad det var. Det var ett ark vanligt skrivpapper, och det innehöll ingenting annat än en tafatt, barnslig blyertsteckning. Det var inte alls någon trevlig teckning, inte alls någonting som man kunde vänta sig att hitta på en collegegård. Den var ful och sadistisk. Den föreställde en naken gestalt med överdrivet kvinnliga former som utsatte en person av obestämt kön, klädd i mantel och mössa, för rått och kränkande våld. Den var inte sund, inte normal, det var ett otäckt, smutsigt, sinnesrubbat kludd.”

Harriet Vane tar på sig uppdraget att försöka reda ut var de anonyma breven kommer ifrån. Hon flyttar tillbaka in i college, och längtar efter att bli den svala vetenskaparen med idel hjärna men inget hjärta igen. Men först måste hon få tag i den anonyma, innan någon blir dödad. Och så kommer lord Peter.

”Gaudy night” gavs ut 1935 och kom på svenska som ”Kamratfesten” 1940. På senare år har jag förstått att vi är flera som älskar den. Det är härligt att nördprata (schackspelet – örat – Love in Bloom) men när den nu kommer ut i ny översättning känner jag mig kluven. Å ena sidan vill jag unna alla att gå hand i hand med Harriet Vane i Oxford, men å den andra blir jag svartsjuk. Hon är ju min! Harriet är min, lord Peter är min, och hela Oxford är mitt. Även om boken egentligen inte är det.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

kamratfestenIbland blir längtan så stark. Oemotståndlig. Idag är en sån dag.
Kanske läser jag bara några kapitel. Kanske hela boken. Men just idag är en Harriet-dag. En Oxford-dag.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »