Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 1 maj, 2013

lenanyman
Det blev så att jag började på Annika Perssons biografi över Lena Nyman igår. Och det blev så att jag avslutade den idag. Så då förstår ni.
Boken bygger på Nymans egna dagboksanteckningar, brev, lappar, tidningsurklipp, bilder och dokument. Sjutton kassar, skänkta till Musik- och teaterbiblioteket. Lena Nyman hade tänkt sig att skriva sina egna memoarer, men det blev aldrig så. Inte ens när hon fick två månaders fängelse för rattfylla. Alkoholen var ständigt närvarande i hennes liv och det är uppenbart hur den förstörde för henne. Hur hon förstörde för sig själv.
Jag blir också förbannad och tänker att kunde hon inte ha fått mer hjälp? Hon var anställd av Dramaten i många år, där har de ju riklig erfarenhet av människor som dricker och knarkar för mycket, borde de inte ha nån sorts arbetsgivaransvar att hjälpa? Kanske är det annorlunda nu. Men då var det bara party party och se mellan fingrarna och blunda.

Lena Nyman växte upp i en etta i Stockholm med sin mamma Margit och bror Bosse. Pappa Lennart var otrogen och lämnade så småningom familjen. Margit grät i flera år, enligt Lena. Hon ville aldrig någonsin bli som sin mamma: ful och fel och ledsen. Lena var pappas flicka, där var det fritt och roligt. Nog kände hon skuld gentemot mamman, som alltid ställde upp, medan pappan tvärtom ville låna pengar och bli bjuden på restaurang och sprit, men det var så det var.

Som vanligt är jag mest intresserad av skildringar av yrkeslivet, och jag tycker att Annika Persson skildrar det väldigt bra. Så mycket som hände de första åren när hon slog igenom! Från skandalfilmen 491 (1964) och ännu större skandalfilmen Jag är nyfiken – en film i gult (1967, köerna ringlade långa i USA, Jackie Kennedy slog till en man med sin handväska), via Tolvskillingsoperan på Dramaten 1969 och Vildanden (1972) och till Glaset i örat på Berns 1973, bara på ett decennium var hon med och gjorde så mycket. Började sjunga också.(Fast Lena gick teaterskola och dansskola redan som barn. Vid åtta års ålder spelade hon humla i Lilla studions uppvisning och madame Butterflys son på Kungliga operan. Hon hade haft filmroller och varit tv-värdinna också.)

Jag hade fått för mig att Lena Nyman inte fick den uppskattning hon förtjänade där i början, men det var fel. Teaterrecensenterna tar flera gånger till ordet ”geni”. Och Nyman själv ville att det skulle vara svårt, hon ville ha utmaningar och växa som skådespelare. Och som människa, hon läste mycket särskilt som ung och diskuterade med filosoferna. Dessutom Doris Lessing, Sagan om ringen och Harry Potter. 🙂

Lena Nyman började redan som tonåring äta tabletter för att gå ner i vikt. Här beskrivs en riktigt cynisk historia, där Vilgot Sjöman som hon ser upp till och är kär i låter Lena tro att hon kan få en roll som en anemisk ung kvinna om hon bantar ner sig. Inte fick hon rollen. Däremot recenserades hennes kropp väldigt elakt efter Nyfiken-blå, och det kom hon aldrig över. Läs hennes lysande och rasande svarsinlägg som publicerades i Expressen här.
Tabletterna blev fler, alkoholen rann, och männen passerade revy i en lika stadig ström. Alla föll för Lena. Så lätt det måste ha varit att bara ta för sig. Men så många lyckliga kärlekshistorier hade hon inte. Hennes livskamrat hette Kaxe och var en hund som två av hennes elever gav henne, som en sorts försök att förmå Lena Nyman att sluta dricka så mycket. Då hade hon förflyttat sig till privatteatrarna och var ibland full på scen.

Pluspoäng till Persson för att hon tar upp Lena Nymans väninnerelationer också. Viveka Seldahl, Marie Göranzon, eleven Pia Johansson.

Enda gången jag såg Lena Nyman live var i hennes allra sista pjäs, Katarina den stora av Kristina Lugn. Det har jag skrivit om här. Efter den tillbringade hon sina sista fem år på sjukhem.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »