Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

Sweet-tooth-mdnNja. Inte var det här riktigt vad jag hoppades på. Jag trodde lite för mycket på jämförelsen med Le Carré, och där är McEwan inte.
Det som är bra är alla härliga referenser och analyser och åsikter om litteratur, jag skrattar glatt åt huvudpersonens åsikt att Jaqueline Susann är bättre än Jane Austen. (Nej, jag håller inte med. :-)) Och allt namedroppande av författare aktiva på 1970-talet är också kul, här rör sig McEwan på mammas gata.
Jag gillar också att huvudpersonen är lite tafflig och slumpartad, en tjej som mer eller mindre råkar börja jobba på MI5. Och så tycker jag mycket om beskrivningarna av dåtidens England: förlamande strejker, oljekris, politisk oförmåga, införandet av tredagarsvecka (!) för att spara energi, alltihop helt absurt och en nyttig påminnelse av vad som gjorde att Margaret Thatcher sen sågs som en frälsare.
Men, nu kommer menet. Det är ju ingen riktig spionhistoria. Den är aldrig farlig och det blir aldrig spännande. Jag gissar att McEwan inte rör sig lika hemmastatt i agentvärlden som i förlagsvärlden. Synd, för med mer drama hade detta blivit en älsklingsbok.

Read Full Post »

9789137138343Emylia Hall har skrivit en lovordad debut som ges ut i flera länder. Som så många av de allra bästa, mest berörande berättelserna, så handlar ”Sommarboken” om förlust.

Alla vi som utsatt våra barn för skilsmässor eller själva växt upp som skilsmässobarn känner igen den starka längtan efter den förälder som inte är närvarande. I det här fallet är det Beth, nu en vuxen kvinna med ett tillknäppt känsloliv, som drabbas med full kraft av alla minnen när den nötta Sommarboken kommer i paket med ungerska frimärken på.

Mot sin vilja börjar hon bläddra, och möts av en tioårig, elvaårig, tolvårig version av sig själv. På den tiden hette hon Erzsi. Uttalas på ungerskt vis. Flickan Erzsi drabbas av den stora katastrofen, när mamma Marika under en semesterresa till hemlandet Ungern abrupt lämnar familjen och stannar kvar. Erzsi får åka hem ensam med sin stele och mycket hämmade engelske far.

Erzsi lever för sina sommarveckor hos mamma Marika. Marika med sina knasiga infall, sin impulsivitet, sin konstnärliga ådra. En mamma som lever i nuet, en flicka som längtar hela året. Flickan förstår inte varför de inte kan vara tillsammans hela tiden; de har det ju så bra?

I Ungern är tillvaron fylld av färg, lukt och smak. Det är rosa himlar, blått hav, gula fält och skjortor, röda tavlor och broderade blusar. En isbit som smälter på tungan. Stark paprika i stora kastruller, glass som rinner ner över handen. Allt är intensivt och levande i Ungern, och Erzsi känner sig som en vildare, modigare flicka. En flicka som vågar bada i tjärnen med grannpojken Tamás, och några år senare kyssa honom.

Jag tycker mycket om Emylia Halls sätt att måla med orden, att skapa bilder fyllda av liv. Kärlekshistorien som utvecklar sig i långsam takt. Även den stillsamma småtråkiga tillvaron i Devon, England, mejslas fram i relief och känns ganska tilltalande i läsningen fram mot den stora brytningen som jag vet ska komma. För all Erzsis längtan och kärlek har för länge sen förbytts i Beths avståndstagande och förnekande. Hon är helt och hållet engelsk nu. Inte det minsta ungersk. Eller?

Först publicerad här.

Read Full Post »

snostormenI Vladimir Sorokins Snöstormen är en distriktsläkare, Platon Iljitj, på väg till en stad där en epidemi av boliviansk svartsot härjar. Eller är det zombier som attackerar? Platon Iljitjs uppdrag är i vart fall att vaccinera människorna som ännu är osmittade, och det är bråttom. Men han får stora problem att ta sig fram genom den bistra ryska vintern.Vid ett skjutshåll ger hästarna upp, och läkaren lejer istället Harkel, som är en man i besittning av en självgångare. Självgångaren drivs av 50 småhästar som springer inuti den, och på så vis färdas Platon Iljitj och Harkel genom den väldiga snöstorm som brakar fram med till synes outsinlig kraft. Försöker färdas i alla fall. Det blir ständiga missöden på vägen; de far vilse, råkar ut för jättar, en illasinnad mjölnare, knarklangande vitaminder och allehanda missöden som kan drabba en resenär i en okänd skog utan sikt.
Vladimir Sorokin är en av de mest lästa nutida ryska författarna, prisbelönt men kontroversiell och förbjuden under Sovjettiden. En postmodernistisk författare som ändå förvaltar den ryska berättartraditionen. Jag blir inte riktigt klok på ”Snöstormen”, kanske ska den läsas som en allegori över Ryssland under Putin eller den mänskliga tillvaron eller kapitalismens framfart eller något annat som jag inte förstår. Men det gör inget, för jag gillar den ändå. Vodkapluntorna. De hysteriska känslorna som kommer fram i ilska eller gapskratt eller tårar – inga finkänsligheter här inte. Resonemangen om vad godhet är, människans öde, blinkningarna till Tolstoj och Dostojevskij. Det absurda i hela tillvaron. Jag gillar fårskinnspälsarna och rävskinnsmössorna och att Harkel självklart helst ligger och sover ovanpå den stora ryska ugnen. För det är där värmen finns.
Susanne Sterner
Vladimir Sorokin är född 1955 i Moskva. Han har skrivit flera internationellt uppmärksammade romaner, genombrottet i både Ryssland och Europa kom med romanen ”Blått fett”, på svenska 2001, som ledde till upprörda diskussioner i Ryssland.
(Först publicerad i Corren)

Read Full Post »

gatsbysmileDirekt efter filmen kände jag mig överväldigad men/och glad. Det var en sådan färgexplosion, så överdådigt, så mycket extra allt som Baz Luhrmann kan åstadkomma — och det är mycket! Festerna är enorma. Inhyrda dansare och showartister, champagne och martini och whisky i floder, fantastiska festutstyrslar som gränsar till, och ibland glider över i, maskeraddräkter. Sminkningar för att blända på 20 meters håll. Glitter och glamour i ett överflöd som gör en alldeles matt. HUR orkar de festa sådär? HUR kan de dricka såna mängder?
Som inbiten älskare av brittisk mellankrigstid är det ju inte svårt att utsträcka käleken över Atlanten. The Golden Jazz Age. Mumma.
Kanske kan jag sakna en liten aning vemod. Kanske kan jag tycka att Leonardo di Caprio spelar över lite i scenen där han övertalat Nick att bjuda hem Daisy på te. Men det är verkligen anteckningar i marginalen, för annars slukar jag detta med hull och hår. Och vad bra Carey Mulligan är! Hennes Daisy är så mycket mer sympatisk än Mia Farrows, som jag tycker är rätt så obehaglig och frånstötande. Fast kanske borde Daisy vara mindre sympatisk från början, mer självisk, för att hennes svek ska passa bättre med karaktären?
gatsbydaisy

Mitt första möte med Carey Mulligan var i Never Let Me Go, en film som gick in i själen på mig för några veckor sen.
Mitt första möte med Gatsby gick också rätt in i själen. Det var ganska sent, 2004 står det i boken. Det var ett tillfälle när jag skulle läsa nån rolig 5-poängare vid Linköpings universitet, jag köpte de böcker som stod på kurslistan och så fick jag syn på The Great Gatsby och högg den också. Nån gång skulle den ju läsas. Och just då var jag inspirerad av Azar Nafisis Reading Lolita in Tehran, där Gatsby är en av de förbjudna böckerna de läser i den hemliga gruppen.
Sen var det väldigt lång kö till en fotoautomat för att få sin obligatoriska studentlegitimation och bli registrerad, och under den långa väntan i en trist korridor med en massa andra svettiga och griniga människor en varm sensommardag började jag läsa lite bara för att ha nåt att göra. Och fastnade direkt. Alla irritationsmoment krympte till obetydligheter och jag var där, i trädgården till Gatsbys hus på Long Island.

gatsbyogon
Jag älskar den stora skylten med optikerreklam, blir glad varje gång den kommer i bild trots att det är så smutsigt och hemskt runt om. Bra Luhrmann! Tack för att du lät göra den precis som allra första bokomslaget.
Jag har tidigare skrivit om F Scott Fitzgeralds Tender is the night här, och om Zelda Fitgeralds Save Me the Waltz här.
Jag vill också rekommendera JJ Moehringers memoar The Tender Bar, där de diskuterar Gatsby och har den som en referens till sina liv. Baren ligger i Manhasset där Gatsby utspelar sig.
Och så har jag en GATSBY-samling med referenser.
Men var är min Gatsby-tröja?
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

status-inbyggda
I den fina inbyggda hyllan försöker jag ha ett smakfullt vackert urval av favoriter. W Somerset Maugham, Dorothy L Sayers, Rosamond Lehmann (brittisk mellankrigstid alla tre) plus Carol Shields, Octavia E Butler, Ann Patchett och andra darlings som jag tycker om att titta på. All lyrik finns också här (inte så mycket, ett halvt hyllplan bara.) Plus såna som känns lockande att läsa snart. Jag brukar försöka hålla denna hylla städad. Ibland lyckas jag.
status-blyton
På ett hyllplan och lite till har jag samlat Doris Lessing, min älskling. Enid Blyton och Astrid Lindgren får bo ihop. Serier som A song of ice and fire (Game of thrones) och Modesty Blaise försöker jag hålla ihop. Daphne du Marier likaså. Men det blir mer och mer förvirrat.
status-selma
Här är ett hyllplan, drygt, dedikerat till biografier och självbiografier. Selma Lagerlöf (röda skinnband) är sambo med Patricia Briggs och Charlaine Harris. Ganska knäppt, men på ett sätt inte. Sen är det totalt kaos tills vi kommer till Joyce Carol Oates, som jag försöker samla ihop bredvid Sherman Alexie. Syns tyvärr inte på bilden eftersom det planet är för långt ner.
status-leguin
I den här har Ursula K leGuin fått sitt eget hyllplan dit hon bjudit in Nicola Griffith, James Tiptree jr och Joanna Russ. Mitt mest organiska hyllplan, känns det som. Överst utanför bild finns Curtis Sittenfeld och Mo Hayder. Längst ner systrarna Mitford och Harry Potter. Egentligen borde väl Mitfords få bo med Maugham och Lehmann, men nja…
Just nu har jag ingen ambition att försöka få bättre ordning, jag ägnar hellre en kvart här och där till att leta efter den bok som naturligtvis står i bakomlagret längst ner.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Sista-testamentet_pocketSista testamentet är en bok som man kan öppna nästan var som helst och läsa några meningar och det betyder något. Jag blir gripen och rörd och måste pausa för att blinka bort tårarna, ideligen. Det är en så enormt stark berättelse, om den magre vite killen som flyttar in i det skabbiga Bronx och spelar tv-spel i en sunkig lägenhet fylld av pizzakartonger, tills han får jobb på ett bygge och där råkar ut för en fruktansvärd olycka. Ett fönster ramlar från hög höjd, rakt på honom. In i honom. Stora vassa bitar i hela kroppen, ett hål i skallen så att hjärnan syns. Han borde inte leva. Men han lever ändå.

Han dör inte på bygget och han dör inte
i ambulansen och han dör inte
på operationsbordet där han ligger i timmar medan kirurgerna syr ihop honom. Rättelse: han dör flera gånger, men lever ändå. Och till och med i sitt medvetslösa tillstånd påverkar han människor: ett lugn och en frid och en allomfattande kärlek strömmar ut från honom.
Det här med kärleken har i allra högst grad en fysisk sida. När Ben, som han heter, kommer ut från sjukhuset är det med hjälp av sin blick, sina händer, sin mun och sin penis som han helar och läker alla trasiga, smärtfyllda, arga och rädda människor, kvinnor som män, som han möter.
Farliga saker. Farligt för samhällsordningen.

Vi känner igen det. James Frey låter historien om Ben Zion Avrohom berättas i form av vittnesbörd och evangelium från Mariaangeles, Esther, Ruth, Jeremiah, Matthew, John… namn som vi också känner. Här är de hemlösa, narkomaner, prostituerade — de lägsta av de lägsta. Och budskapet är käleksbudskapet. Det är så vackert så ja, jag vill gråta så många gånger. Samtidigt är Frey oerhört religionskritisk. Bluff och båg alltihop, säger Ben, som i sina samtal med Gud får kunskaper som ingen annan människa kan nå. Alla religiösa skrifter, alla språk som någonsin talats, allt kan han. Vad Gud egentligen är, det förstår han. Inte alls någon dömande Gud, inga förmaningar, inga regler. Bara detta enda: Älska.
—————————
Sista testamentet sågas av Kyrkans tidning och HD, medan Titti på Hellre barfota än boklös är lika drabbad som jag. Eli läser och skriver har också läst.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag hörde ett så fantasieggande radioprogram, om författaren Bruno Schultz och språk, poesi, och verklighet. Han ansåg att dagens splittrade värld kunde helas med poesi. I orden fanns en helig kraft som människan hade glömt bort, skriver de på Sveriges radios hemsida.
Så jag beställde hem Kanelbutikerna/Sanatoriet Timglaset till läsplattan och siktade in mig på en riktig högtidsstund. Men nä.

”Den svagsinta flickan Tluja” har sin säng vid sophögen där flugorna sitter på henne men ”plötsligt börjar hela detta trasbylte att röra på sig, som om en kull nyfödda råttor hade börjat rumstera i det.” Några rader senare dreglar ogräset av sitt blänkande gift ”och kretinen slår hes av sitt skrik i vilda konvulsioner sitt köttiga sköte med rasande häftighet mot en syrenstubbe, som knakar tyst under trycket av denna otyglade lusta, eggad av hela denna fattigmanskör till pervers, hednisk fruktbarhet.”
I kaptitel 2 beskrivs faster Agata som ett stycke kött. ”Detta kött liksom svämmade över gränserna för hennes person, hölls bara löst samman i en individuell forms fjättrar, och var trots dessa fjättrar mångfaldigas, redo att upplösas, förgrena sig till en familj. Det var en nästan självfertil fruktbarhet, en kvinnlighet fri från alla hämningar och sjukligt frodig.”

Sexualskräck och kvinnohat, nej tack.
Av den läsningen blir det inget. Bye bye Bruno.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Apropå schackpjäserna i Kamratfesten, de vackra som Harriet tittat på i dagar och till slut ger lord Peter tillåtelse att köpa till henne. Och som den anonyma brevskriverskan sen slår sönder. (Alla minns dem? Bra, jag tänkte väl det.)
mindmakerI Mind of the Maker berättar DLS om hur hon tog in dessa schackpjäser, eller kanske gåvan som var huvudsaken, som ett led i att relationen Harriet-Peter kunde börja förändras och öppnas upp. Från den pressande tacksamheten i att LPW räddat HV:s liv, till att hon kan komma över sin stolthet. (”Jag får lust att bitas”, som studentskan C formulerar samma känsla.)
Sen var det en läsare som sa till en förvånad Sayers:
I realised, the moment they were mentioned, that those chessmen were doomed.
Sayers fortsätter:
Nothing, when one comes to think of it, could be more obvious from the point of view of plot-structure. I can only affirm (without much hope of being believed) that it was by no means obvious to me. The chessmen were, at first, connected with the characterdevelopment, and with that only. But when the plot demanded their destruction, there they were ready. Though I did at that moment realize that this incident clamped the two parts of the story together in a satisfactory and useful manner, it was not until my reader pointed it out to me that I understood the incident to have been, in actual fact, predestined — that is, that plot and character, each running true to its nature, had inevitably united to bring the thing about.

Det där med att vara trogen sin natur går djupt hos Sayers. En annan person sa till henne:
”I am sure Lord Peter will end up as a convinced Christian.”
”From what I know of him, nothing is more unlikely.”
”But as a Christian yourself, you must want him to be one.”
”He would be horribly embarassed by any such suggestion.”
”But he’s far too intelligent, and far too nice, not to be a Christian.”
”My dear lady, Peter is not the Ideal Man; he is an eighteenth-century Whig gentleman, born a little out of his time, and doubtful whether any claim to possess a soul is not a rather vulgar piece of presumption.”
”I am disappointed.”
”I’m afraid I can’t help that.”

Jag plockar nu russin ur Mind of the Maker, som egentligen främst är en mycket lärd och seriös beskrivning av kopplingar mellan den kristna tron och skapandet, och en författares skapande (treenigheten Idea, Energy, Power).
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Det här gick i Corren som ett avsnitt i en sommarserie 2011 som hette Följeslagaren, om ett verk som som följt en genom livet.

kamratfestengamlaJag måste börja med en bekännelse. Den bok som följt mig i decennier, som jag ständigt återkommer till, och som jag älskar mer än alla mina andra böcker; den är egentligen inte min. Jag stal den. Eller: jag ”råkade” få med mig den i en separation, och sen ”glömde” jag att lämna tillbaka den. Jag föredrar att se det som att jag adopterade den, gav den ett mer kärleksfullt hem, och det är helt sant för ingen har kunnat älska denna bok mer än jag. Men det är också sant att den de facto är stöldgods. ”Kamratfesten” av Dorothy L Sayers.

Man kan läsa den som en detektivhistoria, som en kärlekshistoria, och som aka-porr, alltså för de underbara miljöbeskrivningarna från det akademiska livet i Oxford. Jag älskar till exempel översättaren Sonja Bergvalls lilla förord där hon förklarar vad en dekan är, och hur studentlivet på ett kvinnligt college i Oxford fungerar. Kriminal­gåtan är som alltid med Sayers sinnrikt konstruerad och psykologiskt trovärdig. En förstagångsläsare blir överraskad, och vid åttonde, tolfte omläsningen njuter jag av att se ledtrådarna placeras ut så fint.

Det viktigaste temat i ”Kamratfesten” är ändå Harriet Vanes känslor och försök att komma till något beslut. Vad ska hon göra med lord Peter Wimsey och hans ständiga frierier?

Stopp nu här, säger kanske en läsare, lord Peter Wimsey, är inte han den där aristokratiske detektiven med monokel och betjänt? Jo, det är han. Dorothy L Sayers detektiva skapelse, hopsatt av näsa och nerver som han beskrivs någonstans. Sayers skrev ett dussintal böcker med Wimsey i huvudrollen. I fyra av dem förekommer även detektivromanförfattarinnan Harriet Vane. De möts i ”Oskuld och arsenik”, där Harriet står åtalad för mord på sin före detta älskare. I likhet med Dorothy L Sayers själv, hade Harriet i strid med dåtidens konventioner gått med på att leva i synd med sin älskade, bara för att sedan upptäcka att mannen i fråga sett det hela som ett test på hennes kärlek. När Dorothy/Harriet bestod testet kunde mannen tänka sig att belöna henne med ett äktenskap. Detta gjorde Harriet Vane rasande och hon gjorde slut på förhållandet. Samma sak gjorde Dorothy L Sayers. (Men Sayers blev aldrig anklagad för mord.)

Nu avslöjar jag att Harriet Vane klarar sig och blir frikänd, tack vare lord Peters undersökningar. På köpet förälskar han sig i henne, men det är inte ömsesidigt. Harriet är alltför bitter och besviken på manssläktet. Dessutom en beryktad person, opassande för äktenskap.

Så får Harriet en inbjudan till sitt alma mater för en återförenande kamratfest. Hon möter en helt underbar samling av sina gamla lärarinnor, livliga vetenskapare som för långa diskussioner om det mesta. Hon träffar också gamla studiekamrater, och hon stöter på en anonym brevskriverska:

”Harriet gick några minuter fram och tillbaka på gården, alltför uppjagad för att kunna gå in och lägga sig. Plötsligt fick hon syn på en papperslapp, som låg och skräpade på den fina gräsmattan. Hon tog mekaniskt upp den, och eftersom det tycktes stå någonting på den, tog hon den med sig in i Burleigh Building för att se vad det var. Det var ett ark vanligt skrivpapper, och det innehöll ingenting annat än en tafatt, barnslig blyertsteckning. Det var inte alls någon trevlig teckning, inte alls någonting som man kunde vänta sig att hitta på en collegegård. Den var ful och sadistisk. Den föreställde en naken gestalt med överdrivet kvinnliga former som utsatte en person av obestämt kön, klädd i mantel och mössa, för rått och kränkande våld. Den var inte sund, inte normal, det var ett otäckt, smutsigt, sinnesrubbat kludd.”

Harriet Vane tar på sig uppdraget att försöka reda ut var de anonyma breven kommer ifrån. Hon flyttar tillbaka in i college, och längtar efter att bli den svala vetenskaparen med idel hjärna men inget hjärta igen. Men först måste hon få tag i den anonyma, innan någon blir dödad. Och så kommer lord Peter.

”Gaudy night” gavs ut 1935 och kom på svenska som ”Kamratfesten” 1940. På senare år har jag förstått att vi är flera som älskar den. Det är härligt att nördprata (schackspelet – örat – Love in Bloom) men när den nu kommer ut i ny översättning känner jag mig kluven. Å ena sidan vill jag unna alla att gå hand i hand med Harriet Vane i Oxford, men å den andra blir jag svartsjuk. Hon är ju min! Harriet är min, lord Peter är min, och hela Oxford är mitt. Även om boken egentligen inte är det.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

kamratfestenIbland blir längtan så stark. Oemotståndlig. Idag är en sån dag.
Kanske läser jag bara några kapitel. Kanske hela boken. Men just idag är en Harriet-dag. En Oxford-dag.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

lilakop
Återigen har det visat sig svårt för mig att motstå de lila butikerna. Nu finns de ju dessutom överallt på Centralstationen…
Att James Freys Sista testamentet redan hunnit komma på pocket visar hur seg jag är på att hänga med. Efter musikalen Jesus Christ Superstar kvällen innan (med en lysande Judas!) kändes valet givet. Gillian Flynn är lika given. Den här Ian McEwan tog jag för att det vore roligt med en smart elegant spionhistoria, vilket jag hoppas att den är. Och så precis när jag skulle gå till kassan såg jag att finaste Barbara Kingsolver kommit med nytt!
Både Flynn och Kingsolver var med på långa listan för Women’s prize for fiction. På den korta är bara Kingsolver kvar. Detta pris hette tidigare Orange prize.
Som svensk känns det rätt bra att priset bytt namn, jag kunde aldrig lära mig om man skriver orangt pris, oranget pris, det orangea priset eller bara orange hela tiden.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

kingnostalgi
Svågern har sparat alla sina Stephen King. Jag lånade tre häromveckan, i ett akut sug efter mångordiga amerikanska berättelser målade med bred pensel. (Utlöst av Oates.) Drakens ögon minns jag som en tragisk saga, Vinterverk har jag hunnit läsa (om) och tycker mycket om båda berättelserna: Fyra pojkar som traskar genom dag och natt och olika fasor för att kunna se ett lik av en pojke i deras egen ålder, och en berättarklubb för herrar där den bärande historien handlar om en ogift blivande mor som lär sig profylax. Geralds lek känner jag inte alls igen, det kan vara en ny bekantskap fast den är gammal. Hade ju en fall out med Stephen, som jag reparerade först många år senare.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Först förstår jag inte att alla de mörkblå tavlorna nere i hallen på Millesgården ska föreställa den impressionistiska utställningen. Den måste vara någon annanstans?
Sen blir jag besviken: Massor av hav, skepp och vågor. Inte ett enda porträtt. Människorna, när de finns, är pyttesmå och saknar anletsdrag. Ramarna är å andra sidan oftast väldigt breda, ibland tar de upp större yta än själva målningen.
(Dessutom oroar jag mig för att sonen med flickvän ska tycka att det är urtråkigt och aldrig vilja se på konst mer i hela sina liv.)
Men så småningom vinner verken på mig. Den initiala besvikelsen går över, och jag börjar se. På djupet se.
eugene-boudin-maree-basse-soleil-couchant-
Två nya favoriter har jag fått: Eugène Boudin (ovan) och Alfred Stevens.
Däremot fäste jag mig inte särskilt vid verket av min annars käre Renoir, och den lilla Moneten var verkligen liten. Synd, för motivet var dramatiskt.
Och det var bara män. Inte en enda kvinna. Jag hade hoppats på Mary Cassatt.

Så promenerade vi runt i den fantastiska skulpturparken; fascinerades och njöt. Mätt på intryck satt jag sen ute vid Susannadammen medan de andra gick igenom bostadshuset och ateljén.

Read Full Post »

krien_danielaO så bra detta är.
Jag vet att jag borde känna motstånd, kanske rentav äckel, mot att 16-åriga Maria inleder en passionerad kärlekshistoria med 40-årige suputen Henner, men det hjälps inte. Daniela Krien skriver på ett så självlysande språk och trovärdigt sätt att jag smälter.

Tyskarna har en ju dramatisk samtidshistoria att ösa ur. ”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” utspelar sig sommaren 1990, alltså de sista månaderna innan återföreningen. Platsen är DDR, ett land som ska upphöra att existera. Alla vet att allt kommer att förändras, de vet bara inte hur. Vilka som kommer att klara sig.

I denna ödesmättade tid har Maria flyttat in hos sin pojkvän Johannes på hans familjs bondgård. Där lever tre generationer, minus en farbror som för 30 år sen flydde till väst men som snart väntas hem på besök. Farmor Frieda är nervös och förväntansfull. Alla arbetar hårt och Maria försöker göra sig nyttig även om hon helst bara vill läsa ”Bröderna Karamazov”. Jag älskar hur Daniela Krien låter Karamazov-läsningen glida in som ännu en nivå i berättelsen, hur Maria och hennes älskare diskuterar de olika karaktärerna. Bok i bok.
För Maria inleder alltså en relation med den enstörige Henner i granngården. Hon kämpar med sin lögn, ”den fräna doften av lögn”, och hon skäms fruktansvärt. De smyger sig till hemliga möten då Maria låtsas besöka sin mamma.
Mamman är ett kapitel för sig; övergiven av sin man som vill gifta om sig med en tonårig ryska tvingas hon ändå bo kvar hos svärföräldrarna. Något stöd för sin vilsna dotter är hon inte, och pappan förstås inte heller. Jag förstår precis varför Maria flyttar in i en annan familj – hon vill få vara barn. Och samtidigt bli kvinna. Och helst slippa vara en ”zonengabi”, ”Gabriella från zonen”, som västtyskarna kallade kvinnor från öst.

”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” är fylld av ett kraftfullt bildspråk, mänskliga relationer, östtysk historia och personporträtt som stannar kvar hos mig. Otroligt vad mycket hon rymmer på bara dryga 170 sidor, Daniela Krien. Vårens starkaste debut.

Först publicerad i Corren. Per Holmer har översatt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

lenanyman
Det blev så att jag började på Annika Perssons biografi över Lena Nyman igår. Och det blev så att jag avslutade den idag. Så då förstår ni.
Boken bygger på Nymans egna dagboksanteckningar, brev, lappar, tidningsurklipp, bilder och dokument. Sjutton kassar, skänkta till Musik- och teaterbiblioteket. Lena Nyman hade tänkt sig att skriva sina egna memoarer, men det blev aldrig så. Inte ens när hon fick två månaders fängelse för rattfylla. Alkoholen var ständigt närvarande i hennes liv och det är uppenbart hur den förstörde för henne. Hur hon förstörde för sig själv.
Jag blir också förbannad och tänker att kunde hon inte ha fått mer hjälp? Hon var anställd av Dramaten i många år, där har de ju riklig erfarenhet av människor som dricker och knarkar för mycket, borde de inte ha nån sorts arbetsgivaransvar att hjälpa? Kanske är det annorlunda nu. Men då var det bara party party och se mellan fingrarna och blunda.

Lena Nyman växte upp i en etta i Stockholm med sin mamma Margit och bror Bosse. Pappa Lennart var otrogen och lämnade så småningom familjen. Margit grät i flera år, enligt Lena. Hon ville aldrig någonsin bli som sin mamma: ful och fel och ledsen. Lena var pappas flicka, där var det fritt och roligt. Nog kände hon skuld gentemot mamman, som alltid ställde upp, medan pappan tvärtom ville låna pengar och bli bjuden på restaurang och sprit, men det var så det var.

Som vanligt är jag mest intresserad av skildringar av yrkeslivet, och jag tycker att Annika Persson skildrar det väldigt bra. Så mycket som hände de första åren när hon slog igenom! Från skandalfilmen 491 (1964) och ännu större skandalfilmen Jag är nyfiken – en film i gult (1967, köerna ringlade långa i USA, Jackie Kennedy slog till en man med sin handväska), via Tolvskillingsoperan på Dramaten 1969 och Vildanden (1972) och till Glaset i örat på Berns 1973, bara på ett decennium var hon med och gjorde så mycket. Började sjunga också.(Fast Lena gick teaterskola och dansskola redan som barn. Vid åtta års ålder spelade hon humla i Lilla studions uppvisning och madame Butterflys son på Kungliga operan. Hon hade haft filmroller och varit tv-värdinna också.)

Jag hade fått för mig att Lena Nyman inte fick den uppskattning hon förtjänade där i början, men det var fel. Teaterrecensenterna tar flera gånger till ordet ”geni”. Och Nyman själv ville att det skulle vara svårt, hon ville ha utmaningar och växa som skådespelare. Och som människa, hon läste mycket särskilt som ung och diskuterade med filosoferna. Dessutom Doris Lessing, Sagan om ringen och Harry Potter. 🙂

Lena Nyman började redan som tonåring äta tabletter för att gå ner i vikt. Här beskrivs en riktigt cynisk historia, där Vilgot Sjöman som hon ser upp till och är kär i låter Lena tro att hon kan få en roll som en anemisk ung kvinna om hon bantar ner sig. Inte fick hon rollen. Däremot recenserades hennes kropp väldigt elakt efter Nyfiken-blå, och det kom hon aldrig över. Läs hennes lysande och rasande svarsinlägg som publicerades i Expressen här.
Tabletterna blev fler, alkoholen rann, och männen passerade revy i en lika stadig ström. Alla föll för Lena. Så lätt det måste ha varit att bara ta för sig. Men så många lyckliga kärlekshistorier hade hon inte. Hennes livskamrat hette Kaxe och var en hund som två av hennes elever gav henne, som en sorts försök att förmå Lena Nyman att sluta dricka så mycket. Då hade hon förflyttat sig till privatteatrarna och var ibland full på scen.

Pluspoäng till Persson för att hon tar upp Lena Nymans väninnerelationer också. Viveka Seldahl, Marie Göranzon, eleven Pia Johansson.

Enda gången jag såg Lena Nyman live var i hennes allra sista pjäs, Katarina den stora av Kristina Lugn. Det har jag skrivit om här. Efter den tillbringade hon sina sista fem år på sjukhem.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »