Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2013

babyjaneSofi Oksanen: Baby Jane
Carina Burman: Babylons gator (läsplatta)
Virginia Woolf: Kvinnor (essäer)
Beate Grimsrud: Jag smyger förbi en yxa
Joanna Russ: And chaos died (sf)
Jenny Åkervall: Jag tjänar inte
Ylva Eggehorn: Förvandlingen (novell)
Ursula K Le Guin: Berättelsen är världens språk
Rabindranath Tagore: Fruktplockning (Nobelpristagare)
Tana French: Brottsplats Faithful place (deckare)
Pija Lindenbaum: Plats
Elizabeth Hand: Generation Loss
Karin Alvtegen: Fjärilseffekten
Giles Blunt: Fader död (deckare)
Shaun Tan: Det röda trädet (omläsning, best of alla år)
Charlaine Harris: An ice cold grave
Sara BE, Mats Strandberg mfl: Berättelser från Engelsfors
Silvia Avallone: Stål (radioföljetongen)
Dorothy L Sayers: Mind of the Maker
Daniela Krien: Någon gång ska vi berätta allt för varandra (best of 2013)
Joyce Carol Oates: Lilla himlafågel

21.

Read Full Post »

lillahimla
Finaste JCO har varit min bästa kompis i helgen, och jag är så himla glad att jag började läsa den här. Jag kände Mulvaney-vibbarna direkt, far-dotter-relationen, den lilla småstaden, en kvinna utsatt för grovt våld, en man och en familj i sönderfall. En klassisk Oates. En sån där genuin svart historia om besatthet och skuld och längtan efter försoning som hon är mästare på.
Jo, jag vet att Joyce Carol Oates själv berättat att Det var vi som var Mulvaneys handlar om kärleken till en katt; Muffin. Men för mig handlar den om så mycket mer än så. Och det gör Lilla himlafågel också. Jag tycker inte lika mycket om Krista Diehl som om Marianne Mulvaney, och Eddy Diehl kommer ju inte i närheten av pappan i familjen Mulvaney, därtill är han alldeles för självisk, men åh, vad Lilla himlafågel är bra. Inköpt förra bokrean.
Nu ska jag läsa ut den.

JCO herself har tyvärr haft det jävligt i helgen. Inbrott, läser jag på hennes twitter. Stackars!

Uppdatering: Det är förstås två familjer som går under. Kruller, med sonen Aaron, och Diehl, med dottern Krista. Dessa två har en stark dragning till varandra, som är omöjlig därför att båda deras fäder är misstänkta för mordet på Aarons mor Zoe.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

engelsfors_ram… kom den här fina hem till mig. TACK!
Snyggt tecknad och en bra påminnelse om vad som hänt, jag får lust att läsa om böckerna för jag inser att jag glömt en del.

Read Full Post »

jesuschrist
Det tog bara ett drygt år, men med hela två veckor till godo innan den slutar spelas så har jag nu bokat biljetter till Jesus Christ Superstar. Hurra!
Får äldste sonen med flickvän som sällskap, det blir roligt.

Read Full Post »

swimmingstal
Vi kom att diskutera översättningen av titeln på Silvia Avallones bok Acciaio, ett par andra Radio-följetongs-lyssnare och jag.

På svenska heter den Stål. På engelska Swimming to Elba. De olika titlarna ger helt olika associationer, och de förstärks när man ser omslagen. Den engelska skulle kunna vara vilken bok som helst, två tjejer, en strand, en blå himmel. Chicklit eller barndomsskildring, kärlekshistoria eller vad som helst. Den svenska fångar både det kroppsliga, somriga badandet i bikini, men också det hårda, skitiga, med betongen och fabriksställningar. Det svenska är klart bättre och sannare gentemot romanen, tycker jag.
Men lite intressant är det också att färgerna är så lika! Samma blåfärg på himlarna, samma färg på betongmuren som på stranden.
acciaioPå originalomslaget ser man själva stålverket, men bara en av tjejerna. Är det Anna eller Francesca? Det ser sorgligt ensamt ut, jag tycker att de ska vara med på omslaget båda två.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Dorothy L Sayers citerar William Blake (de tre första verserna i The Tyger) i sin Mind of the Maker. Men jag kan bara tänka på The Mentalist som vi följer slaviskt, där denna dikt spelar stor roll för Red John. Och en annan person har citerat densamma, kan han vara… ? Detta hade vi en livlig diskussion om häromdagen, min yngste son och jag.
The_Tyger_BM_a_1794
Tyger! Tyger! burning bright
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Could frame thy fearful symmetry?

In what distant deeps or skies
Burnt the fire of thine eyes?
On what wings dare he aspire?
What the hand dare sieze the fire?

And what shoulder, & what art.
Could twist the sinews of thy heart?
And when thy heart began to beat,
What dread hand? & what dread feet?

What the hammer? what the chain?
In what furnace was thy brain?
What the anvil? what dread grasp
Dare its deadly terrors clasp?

When the stars threw down their spears,
And watered heaven with their tears,
Did he smile his work to see?
Did he who made the Lamb make thee?

Tyger! Tyger! burning bright
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Dare frame thy fearful symmetry?

1794

Mentalist
The Mentalist handlar om den forne bedragaren Patrick Janes jakt på Red John som mördade Janes fru och dotter. Jane är nu konsult åt en grupp poliser under ledning av Theresa Lisbon, där han använder sina förmågor som är manipulativa, psykologiska, uppmärksamma, men på intet vis paranormala. ”There is no such thing as a psychic.”
Beroendeframkallande serie som gjord för spekulationer och konspirationsteorier, där en av behållningarna är samspelet mellan Jane och Lisbon. (Jag är ju en sucker för starka relationer mellan ljushåriga män och mörkhåriga kvinnor. Helst när de inte hoppar i säng med varandra.)
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

bluntJag blir väldigt förtjust i FBI-agenten
Irv Mendelsohn, som dyker upp i Giles Blunts Fader död. (Som jag annars har en del invändningar emot.)
Mendelsohn syns först som en potentiell misstänkt på sidan 227, ute på vintersjön
vid mordplatsen:

Där ute stod en knubbig man i lång, mörk rock och betraktade sjöns snötäckta yta, Han stod omkring tio meter från stranden med händerna nedkörda i fickorna och med hopkurade axlar, trots att det var en relativt varm dag. På huvudet hade han en pälsmössa av rysk modell.
”Ser för harmlös ut”, sa Cardinal.
”Ser ut som en jävla folkkommissarie. Tror du att han inser att sjöns is inte precis är den säkraste platsen att …”
Det var som att McLeod genom att nämna möjligheten fick olyckan att inträffa. Isen gav vika under mannen och han föll framåt. I ett försök att återvinna balansen tippade han bakåt. När kroppstyngden flyttade till den bakre foten trampade även den genom isen. Nu var bara hans axlar och huvud synliga.

Cardinal och McLeod drar upp den knubbige mannen, och får sig ett gott skratt när de får klart för sig att han kommer från FBI.
Men Mendelsohn spottar upp sig efter den pinsamma inledningen, visar sig ha ett knasigt sinne för humor, talar med eftertryckliga betoningar och är allmänt livlig, men har också den goda smaken att hålla käften ute på spaningsuppdrag.

Det dyker upp en annan viktig biperson i John Cardinals liv, och nån av dem är förstås skum, gissar jag. Hoppas bara att det inte är Mendelsohn!

Det var det inte. Tyvärr gick det illa för honom ändå, han fick bara vara med
i 40 sidor.
”Det var likt honom, att gå och bli mördad när han skulle skita.”
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

paskduk

En krock mellan en bil och ett tåg. Elva döda. Som titeln slår fast handlar ”Fjärilseffekten” om alla de där små handlingarna och besluten som leder fram till större handlingar och ibland kanske katastrofer.

Här är människorna tre som turas om att ha ordet: Bodil, 55 år, som får veta att hon lider av en obotlig dödlig sjukdom och har ungefär ett år kvar att leva. Hennes dotter Victoria, karriäristen som gör allt rätt och alltid presterar, men som inte får till det här med kärleken. Och så Andreas, arkitekt och tvåbarnsfar med en inrutad vardag som plötsligt kommer i vägen för en brutal rånare.

När Karin Alvtegen var på Bokens dag i Linköping hösten 2010 berättade hon om hur hon fullständigt tröttnat på våld och mord, bestämde sig för att sluta skriva deckare och istället satsa på en vanlig roman. Jag tyckte om ”En sannolik historia” och känner mig välvilligt inställd till ”Fjärilseffekten” också, för jag tycker att Alvtegen är så klok och bra på att skildra mänskliga relationer. Samspelet – eller oftare bristen på samspelet – mellan människor som borde stå varandra nära. Allt det där som finns i mellanrummen och hindrar, rädslorna och vanföreställningarna som gör att livet går på kryckor. Att man inte når fram, inte talar på riktigt med varandra eller vågar visa vem man är.

Hos Alvtegen finns de språkliga älsklingarna, meningar som: ”Jag tycks aldrig ha hittat hem i någon av de roller jag förväntades spela”, ”Ofta rör de vid varandra helt i onödan”, ”när kan man kräva av en skadad människa att bli en trygg och ansvarstagande förälder” och ”Ingen känsla fick stryka förbi utan att levas ut till fullo”. Meningar som innehåller öppningar till insikt. De flesta tillhör Bodils barndomshistoria, och det är också henne jag tycker mest om. Andreas berör mig också, hans ångest över att inte vara den trygga starka pappan inför sina barn, hans sätt att maniskt leta information och konspirationsteorier på internet och glömma att duscha och byta kläder. Victoria däremot intresserar mig inte alls. Inte heller skildringen av Bodils äktenskap, jag vill bara ropa: ”Men skilj dig då!”

Slutbetyget för ”Fjärilseffekten” blir därför inte så högt som jag hoppades. Men Alvtegen är fortfarande läsvärd.

Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

Cassandra Neary var ett underligt, olycksdrabbat barn, som växte upp till en underlig, drabbad kvinna. Hon överlevde bilolyckan som dödade hennes mor, låg där stilla och stirrade tyst upp i taket när hjälpen kom. generation-loss
Som tonåring får Cass en kamera av sin far. Plötsligt är hon fotograf. Hon flyttar till New York och lever det konstnärliga, drogfyllda livet kring punkscenen. Hon får en fotobok utgiven, Dead girls. Ja, hon är morbid. Och inte särkilt trevlig. Men alla kan ju inte vara snälla och trevliga, nån måste vara alldeles åt h-e uppfuckad också, och det är Cass. Och när hon slutat vara lovande konstnär och bara är en fattig narkoman på 40+ som ständigt lägger krokben för sig själv, när hennes stora kärlek Christine dör i 9/11 och Cass som det ultimata tecknet på misslyckande jobbar på bokhandeln Strand (mitt drömjobb!), ja då sträcker en bekant ut en hjälpande hand och erbjuder henne ett frilansjobb: intervjua den mytomspunna fotografen Aphrodite.

Cas Neary ger sig ut på en roadtrip till Maine. Ett ogästvänligt, kargt, blåsigt Maine, där man ser med misstänksamhet på främlingar. Särskilt eftersom traktens ungdomar har en tendens att försvinna spårlöst… Rymmer de eller blir de bortförda? Lilla gothtjejen Mackenzie längtar i alla fall bort från hålan där hennes pappa driver hotell. Kan Cass bli hennes biljett till New York?
Men först ska Cass ut på ön Paswegas Island, där Aphrodite grundade ett konstnärskollektiv på 1970-talet. Nu är det bara sorgliga rester kvar, knarket och spriten tog de flesta. Toby med båten Northern Star finns kvar, i ett isolerat hus bor Denny, Aphrodites hatade exman, och hennes son Gryffin råkar vara på besök hos sin alkoholiserade mor.
Jag älskar detaljerna i den här boken. Att Susan Sontag ska ha skrivit en essä om denna fotograf. Att Cass ska ha träffat Robert Mapplethorpe. Att hon spelar Patti Smith. Alla fotografer som namedroppas; Diane Arbus, Cindy Sherman, Sally Mann.
Jag älskar även miljöerna. Vädrets krafter, regnet, utsattheten. Blåsten och isoleriongen, att det är på en ö… som The Shining och Shutter Island på samma gång.
Men starkast intryck gör Blicken. Hur Cassandra ser på världen. Ljuset. Mörkret. Nyanserna. ”Bleak is beautiful.” Hur besatt hon är av Bilden. Mänsklighet, moral, allt är underordnat bilden. Även döden.
Elizabeth Hand är ofta bisarr, grotesk, makaber. Och Cass Neary med sitt pillerknaprande och Jack Daniels-pimplande och sina stålskodda cowboyboots är ingen människa som man gärna vill ha i sitt liv. Ändå fängslas jag. Och jag får för mig att chansen finns att jag får träffa Cass Neary igen? Kanske stannar hon och får ihop det med Suze i kafét? Men vad händer då ifall en annan viss person får veta vad Cass inte gjorde…?
220px-Martes_pennanti
Och så har jag lärt mig vad en fiskmård är. Ganska läskigt djur. Och vad Generation loss egentligen betyder. Tyvärr verkar det som att jag plockat bort kategorin ”noir” och just nu känns det väldigt synd, för mer noir än så här blir det inte.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

tjuga
För en tjuga styck fann jag dessa böcker i en stor låda på bokhandeln jag egentligen slutat handla på för att personalen är så… ointresserad.

Sherman Alexie är en underbar författare som är oförskämt okänd, det är obegripligt. Han fick en hit med Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian men annars har jag bara sett denna novellsamling, Rödskinn, på svenska. Den har jag redan, men jag köpte alltså en till för att kunna ge bort.
Corliss från en av novellerna i Rödskinn finns ständigt med mig. ”Hon hade aldrig mött en mänsklig varelse som var intressantare än en bra bok.”
Jag har bloggat om andra böcker av Sherman Alexie: Flight, War dances och The Lone ranger and Tonto fistfight in heaven. Alexie finns på twitter också.

Anna-Karin Palm har jag inte läst på 20 år så det kan väl vara dags, och Helene Uri är en norska som jag läste en bok av häromåret, Den rättfärdige.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

jagtjaOj, så många människor! tänker jag när jag läst början på Jenny Åkervalls debut och konfrontererats med massor av folk i Rosenbads korridorer, på den stora fina villafesten, och på huvudpersonens jobb på den psykiatriska mottagningen. Nästan alla är trötta, bekymrade och utarbetade, och som läsare vet jag inte riktigt vilka jag ska engagera mig i. Därför tar det ett tag innan berättelsen riktigt kommer igång.

Bäst är partierna om den dödströtta psykiatrikern Anna Sager när hon är på jobbet och möter alla sjuka, svaga, hjälpbehövande människor. Jag tycker om att läsa om människor som arbetar på vanliga jobb. Här märks det att Jenny Åkervall gjort sin research. Och hur det går till i maktens korridorer, där den andre huvudpersonen Esme Oktan sitter som pressekreterare, det vet författaren mycket väl eftersom hon tidigare arbetat som talskrivare åt både Göran Persson och Mona Sahlin. Men om det finns några kända människor här som Åkervall skriver om så känner jag inte igen dem. (Förutom den manlige moderate statsministern och den kvinnliga oppositionsledaren, förstås.)

Tyvärr är det så att research, faktakännedom och ett rappt språk inte räcker för att skriva en god roman. Det måste till något med än den troget redovisande journalistprosan som återger allt om varför hon eller han gick hit eller dit, sa ditt och datt, köpte en kaffe med den eller den smaken. Det måste ske någon form av karaktärsutveckling på djupet, inte bara i det obligatoriska trista äktenskapet reducerat till logistik och med otrohetsfantasier. ”Jag tjänar inte” är skriven som en nutida deckare utan att vara en deckare, och som roman är den helt enkelt för grund.

Read Full Post »

paskduk
Karin Alvtegens nya går fint ihop med påskduken.

Read Full Post »

platsJag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av författaren till barnens favorit ”Else-Marie och småpapporna” när hon nu tar klivet in i vuxenlitteraturen. Men det var nog ändå inte det här. Inte sedan jag för en halv livstid sen läste Sartres ”Äcklet” har jag läst något så fyllt av avsmak som Pija Lindenbaums romandebut ”Plats.”
En kvinna som lever i ett trist och stumt äktenskap börjar mer och mer äcklas av mänsklig samvaro. Av mänskliga kroppar. ”Hudveck, flagor och avdunstningar” får henne att vilja dra sig undan de andra halvnakna kvinnorna i omklädningsrummet. Fettvalkar, åderbråck, avmagrade skinkor… hon står inte ut! På natten drömmer hon om metervis av tandtråd som fastnat mellan tänderna och dras upp ända ifrån magen. Då och då stjäl hon sig till ett sexuellt möte med en kollega på personaltoaletten. Glädjelösa samlag. Allting i hennes liv är glädjelöst och fyllt av avsmak. På sin väg in i psykosen (för det är det väl?) flyttar hon hemifrån och köper en hundvalp. Nu är det bara hon och Hunden.
Att Pija Lindenbaum kan koppla ett språkligt strypgrepp på mig och tvinga mig att följa med på den här upplösta helvetesfärden nerför och utför, det är skickligt gjort. Men så här ful vill jag inte att världen ska vara. Det är lurigt också eftersom ”Plats” är en grön liten fin bok, på bara 130 sidor. Pärmarna går att smeka, de känns som en strävhårig hund. Omslaget är gjort av Lotta Kühlhorn som är rasande begåvad. Jag sätter mig och bildgooglar hennes bokomslag för att få bort den dåliga smaken i munnen.
Först publicerad i Corren kultur.
Svd skriver intressant om ”denna återkommande kvinna i litteraturen”.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Liebster!

liebsterblogaward
Jag har fått Liebster Blog Award av Helena på Dark places, så glad jag blir!

Vad ville du bli när du var liten?

Jag minns inte att jag ville något särskilt. Tror att jag mest ville läsa böcker. Kanske ville jag nåt med att skriva också, men är inte säker på det.

Vad är du idag?
Journalist. För tillfället skrivande, men så har det inte alltid varit. (Småfuskar lite med tv också.)

Vart vill du helst resa?
Just nu: Norrut. Längst upp i Norrbotten eller Lappland. Möta våren i en stuga nånstans. Kargt, otillgängligt.

Var ser du dig själv om fem år?
Västerbotten eller Norrbotten eller Östergötland.

Rött eller vitt?
Rött. Jag utgår från att frågan gäller vin?

Sommar eller vinter?
Jag gillar växlingarna. Sommaren är klart lättsammare än vintern, men jag skulle ledas ihjäl om det aldrig blev höst. Hösten är min favorit.

Skog eller hav?
Hav.

Vad gör dig ledsen?
När människor är elaka. När jag själv sårat någon.

Vad är det bästa du vet?
Blöjbarn i pyjamas! (Som är släkt med mig.)

Tyvärr måste jag bekänna att jag är USEL på att hinna läsa alla fina bloggar därute, och har väldigt dålig koll på alla nya som tillkommit sen jag var som mest aktiv för ett par år sen. Och jag upptäcker då och då att nån av mina gamlingar helt lagt av.
Men en som lagt av och sen återuppstått är Lena på Jag är jag, så henne vill jag ge en award.
Min andra award går till Jenny B på Kulturdelen som skriver om teater, film, konst och musik så att jag vill se alltihop.
Min tredje award går till Fru E, som hängt med länge och tack och lov inte lagt av. Bred och härlig smak!
Egentligen vill jag ge till alla som knogar på och får ur sig ett inlägg då och då med ibland väldigt långa mellanrum. Tack för att ni finns.

Read Full Post »

477px-Margaret_Atwood_Eden_Mills_Writers_Festival_2006Novellen Voices Lost in Snow, vald ur The New Yorkers arkiv. En kanadick känner igen en annan kanadick. Hur då? Jo, på att små flickor i nunnornas skola måste ha förkläden av gummi när de badar.
Jag läste Mavis Gallant när hon introducerades på svenska 2011, bloggat om här.

Read Full Post »

Older Posts »