Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 februari, 2013

tropperFyra syskon och en mor i den knasiga familjen Foxman sitter shiva efter den döde fadern/maken Morton. De sitter på små låga stolar medan en ström av människor kommer förbi och beklagar sorgen. Huvudpersonen Judd har bott i en sunkig källare sedan han kom hem en dag och fann sin fru i säng med sin chef. Nu far han, en storasyster och två bröder tillbaka till föräldrahemmet och sin sörjande mamma, den berömda barnexperten i alltför korta kjolar och bröstimplantat. Alla har sina respektive med utom Judd, men han har å andra sidan varit tillsammans med sin äldste brors fru Alice.
Boken håller ett rasande tempo och det är ett virrvarr av jobbiga relationer som inkluderar: otrohet, sjukdomar, hundattacker, barnlöshet, syskonrivalitet, ett ständigt jagande efter sex, gräl, slagsmål och hänsynslösa kommentarer. Det är sådär hyperneurotiskt och amoraliskt, så att jag lätt skulle kunna få nog och tycka att det bara är jobbigt, men då och då kommer partier som när Judd håller i sin lilla systerdotter och andas in hennes söta babydoft, eller det här:

”Jag skulle nu vilja välkomna Hillary och hennes barn upp till biman för att läsa Kaddish för deras älskade make och far, Morton Foxman.”
Mamma ställer sig upp först och svassar nerför gången i sina stilettklackar som om det var en catwalk hon gick på, och hon vinner uppskattande blickar från de äldre männen, inklusive Peter Applebaum som skamlöst glor på hennes rumpa ända tills hon kommit fram till biman.
”Hon kunde inte ha letat reda på en längre kjol till gudstjänsten?” muttrar Wendy.
Jag och mina syskon följer henne upp till biman, ett bord som har ställts upp längst fram i lokalen. Där räcker kantorn oss varsitt laminerat papper med Kaddishens arameiska ord, skrivna på hebreiska och sedan transkriberade till latinska bokstäver. (…)
”Yit’gadal v’yit’kadash sh’mei raba”, säger vi.
”Amen”, säger församlingen och ställer sig upp.
”B’alma di v’ra khir’utei v’yam’likh mal’khutei…”
Vi läser de uråldriga orden utan någon som helst aning om vad de betyder, och församlingen svarar med fler ord som de inte heller förstår. Vi har samlats denna lördagsförmiddag för att prata rappakalja med varandra och man skulle kunna tro att det i dessa gudlösa tider borde vara en upplevelse tömd på betydelse, men det är det inte. Vi fem kurar ihop oss, axel mot axel över biman läser vi upp orden långsamt och församlingen, dessa gamla vänner och bekanta och främlingar, svarar allihop, och av anledningar jag inte ens skulle kunna börja formulera så känns det som om någonting verkligen händer. Det har ingenting med Gud eller själar att göra, utan bara en stark känsla av välvilja och stöd som strålar ut ur bänkraderna runt oss, och jag kan inte låta bli att bli berörd av det. När vi når den sista raden och det sista ”amen” klingat ut är jag ledsen att det är över. (…) Jag kännert mig inte närmare pappa än jag gjorde tidigare, men för en stund blev jag tröstad, och det var mer än jag hade väntat mig.

Hur han nu så tvärsäkert kan påstå att det inte har med Gud att göra? 😉

Det här är en bok som med rätt skådisar skulle bli en bra film, i stil med The Royal Tenembaums . Boken går på rean.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Read Full Post »