Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

Årets reaköp är hittills mycket blygsamt. Summa tre e-böcker.
* Den nya Isabel av Katherine Mansfield
* Babylons gator av Carina Burman, som jag länge känt att jag verkligen vill läsa något av, och
* Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt, som jag pinsamt nog ännu inte läst en bok av. Däremot seriealbum, Hondjuret, som jag gillade.

En konstig grej: När jag först kollade igenom böckerna fick jag för mig att Den nya Isabel skulle kosta 7 kronor. Senare när jag köpte den kostade den 10. Mycket billigt och fint, förstås, men jag blir lur på om adlibris höjde priset där på några timmar i förrgår? Sniket, isåfall.
Bokmoster har också tipsat om Isabel, och enligt hennes inlägg kostade den 7 kronor.

Read Full Post »

patricia_highsmith
Patricia Highsmith, 1921–1995.
Bloggat om här, här och här.
Jag tycker ännu bättre om bilden här under, så absolut icke insmickrande. Inte tillstymmelsen till något kvinnligt litet försonande leende, det lätta vickandet på huvudet, den uppmuntrande blicken… Nä!
Highsmith_on_After_Dark

Read Full Post »

sontag
Susan Sontag, 1933–2004
Bloggat om här , här och här.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

dorothy_l_sayers_are_women_humanDorothy L Sayers håller ett brinnande försvarstal för alla kvinnors rätt att var en egen individ, en enskild kvinna, med sina egna tankar, önskningar, talanger och förutsättningar; det må handla om bruket av långbyxor eller vilket yrke som passar en bäst. Med skärpa och logik lotsar hon den mest motsträvige genom de enkla argumenten och exemplen så att det står fullkomligt klart hur urbota dumt det är att klumpa ihop ”kvinnor” till en egen grupp som förväntas tycka och tänka likadant.

Feminist ansåg hon sig inte vara. Men som förebild är hon lysande. En hel del av resonemangen och kommentarerna kring universitsutbildning känns igen från Kamratfesten.

Dorothy L Sayers beskriver också hur en manlig läsare förundrat frågade hur det kom sig att hon kunde skriva dialog mellan män på ett så trovärdigt sätt? Hade hon kanske vuxit upp med bröder och haft många män i sin närhet?
På detta svarade DLS lugnt att hon varit enda barnet och knappt talat med en man förrän hon var 25 år gammal. Hon bara skrev sin dialog som att två människor talade med varandra. Läsaren tystnade förvånat. Men:
One of these days it may quite likely occur to him that women, as well as men, when left to themselves, talk very much like human beings also.

Den här tunna vackra boken innehåller två essäer, varav den första är ett tal som Dorothy L Sayers höll till en kvinnoförening 1938.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

NPG x3370,Sylvia Townsend Warner,by Howard Coster
För att kompensera att jag inte orkar läsa Sarah Waters säkert briljanta, välskrivna och intressanta förord om Sylvia Townsend Warner som negligerad lesbisk ikonförfattare bjuder jag här på en bild. En väldigt stilig och själfylld bild, om ni frågar mig. På Sylvia.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Lolly-Willowes-Virago-ModernJag tror att min första läsning av Sylvia Townsend Warner har varit lite orättvis. Den har ägt rum lite här och lite där, oftast på kvällarna när jag varit trött, och handlingen i sig har varit för stillastående och långsam för att riktigt fånga mitt intresse. Jag misstänker att jag skulle ha tyckt mycket mer om den här ifall jag varit piggare och mer koncentrerad i min läsning. För det är England, och det är mellankrigstid, och det är det där smakfulla lätt ironiska språket som jag älskar.

Laura Willowes växer upp och lämnar aldrig föräldrahemmet förrän hennes far dör, då hon är runt 30. Då flyttar Laura istället hem till sin bror och hans familj, där hon blir aunt Lolly. Hon gör sig nyttig och är ganska uttråkad, till hon en dag i de sena fyrtioåren bestämmer sig för att flytta till den lilla byn Great Mop. Till stor förskräckelse för familjen.
Här gör romanen en u-sväng från det stillsamt realistiska till det fantastiska, men jag vill inte spoila så… 😉

Lolly Willowes är en själssyster till miss Climpson, tycker jag. De där ”överflödiga” halvgamla kvinnorna som aldrig gifte sig, och som inte uppskattas för eller får ge uttryck för sin fulla potential. De tillhör en samhällsklass och en tid när kvinnorna inte ska yrkesarbeta, och det skapar frustration.

(Miss Climpson = lord Peter Wimseys betrodda medarbetare i till exempel Oskuld och arsenik, där hon medelst spiritistiskt bedrägeri och sin stora kännedom om pensionatsliv lyckas få tag i ett avgörande testamente.)

Och solen har sin gång har också läst Lolly Willowes, och flera andra av Townsend Warner.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

hysterosEn kvinna väntar barn. Det händer hela tiden, varje minut finns det miljontals kvinnor som väntar barn. Men den här kvinnan, som är ”hon” i Helena Granströms korta roman, är så uppfylld av detta med att bära en annan människa i sig att hon nästan försvinner själv. Gränserna för det egna jaget tänjs och bänds inifrån, och den enda som förstår och bejakar detta är titanen Kronos hustru Rhea med sina egna fruktansvärda erfarenheter av en kannibalistisk make.

Kvinnan som väntar barn är märkligt passiv, kanske på väg in i en depression? Mannen som väntar samma barn är mycket tyst. Oförstående, utestängd.

Det låter sorgligt, och det är sorgligt, och ett tag tänker jag fördomsfullt att det måste vara något allvarligt fel med vår tid när en kvinna får sådan panik av att inte kunna kontrollera precis allting. Men jag förförs och njuter av det poetiska och komprimerade språket, hur Granström mejslar fram orden och laddar dem med bilder och känslor. Nog minns jag också hur magen styvnade, och hur lätt det var att gråta.

Och sen tänker jag att Helena Granström är mycket modig, som vågar undersöka de här känslorna av invasion, av jagupplösning och rädsla och inte minst den starka, betvingande köttsliga lusten. Det har hänt mycket sedan Moa Martinson gjorde skandal med Sallys förlossning i ”Kvinnor och äppelträd”.

Först publicerad här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

tropperFyra syskon och en mor i den knasiga familjen Foxman sitter shiva efter den döde fadern/maken Morton. De sitter på små låga stolar medan en ström av människor kommer förbi och beklagar sorgen. Huvudpersonen Judd har bott i en sunkig källare sedan han kom hem en dag och fann sin fru i säng med sin chef. Nu far han, en storasyster och två bröder tillbaka till föräldrahemmet och sin sörjande mamma, den berömda barnexperten i alltför korta kjolar och bröstimplantat. Alla har sina respektive med utom Judd, men han har å andra sidan varit tillsammans med sin äldste brors fru Alice.
Boken håller ett rasande tempo och det är ett virrvarr av jobbiga relationer som inkluderar: otrohet, sjukdomar, hundattacker, barnlöshet, syskonrivalitet, ett ständigt jagande efter sex, gräl, slagsmål och hänsynslösa kommentarer. Det är sådär hyperneurotiskt och amoraliskt, så att jag lätt skulle kunna få nog och tycka att det bara är jobbigt, men då och då kommer partier som när Judd håller i sin lilla systerdotter och andas in hennes söta babydoft, eller det här:

”Jag skulle nu vilja välkomna Hillary och hennes barn upp till biman för att läsa Kaddish för deras älskade make och far, Morton Foxman.”
Mamma ställer sig upp först och svassar nerför gången i sina stilettklackar som om det var en catwalk hon gick på, och hon vinner uppskattande blickar från de äldre männen, inklusive Peter Applebaum som skamlöst glor på hennes rumpa ända tills hon kommit fram till biman.
”Hon kunde inte ha letat reda på en längre kjol till gudstjänsten?” muttrar Wendy.
Jag och mina syskon följer henne upp till biman, ett bord som har ställts upp längst fram i lokalen. Där räcker kantorn oss varsitt laminerat papper med Kaddishens arameiska ord, skrivna på hebreiska och sedan transkriberade till latinska bokstäver. (…)
”Yit’gadal v’yit’kadash sh’mei raba”, säger vi.
”Amen”, säger församlingen och ställer sig upp.
”B’alma di v’ra khir’utei v’yam’likh mal’khutei…”
Vi läser de uråldriga orden utan någon som helst aning om vad de betyder, och församlingen svarar med fler ord som de inte heller förstår. Vi har samlats denna lördagsförmiddag för att prata rappakalja med varandra och man skulle kunna tro att det i dessa gudlösa tider borde vara en upplevelse tömd på betydelse, men det är det inte. Vi fem kurar ihop oss, axel mot axel över biman läser vi upp orden långsamt och församlingen, dessa gamla vänner och bekanta och främlingar, svarar allihop, och av anledningar jag inte ens skulle kunna börja formulera så känns det som om någonting verkligen händer. Det har ingenting med Gud eller själar att göra, utan bara en stark känsla av välvilja och stöd som strålar ut ur bänkraderna runt oss, och jag kan inte låta bli att bli berörd av det. När vi når den sista raden och det sista ”amen” klingat ut är jag ledsen att det är över. (…) Jag kännert mig inte närmare pappa än jag gjorde tidigare, men för en stund blev jag tröstad, och det var mer än jag hade väntat mig.

Hur han nu så tvärsäkert kan påstå att det inte har med Gud att göra? 😉

Det här är en bok som med rätt skådisar skulle bli en bra film, i stil med The Royal Tenembaums . Boken går på rean.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

berattelser-fran-yttre-fororten

borttappad

Borttappad är en enda historia, om en borttappad sak som jaget hittar och tar hem. I Berättelser från yttre förorten är det många historier, den ena mer fascinerande och fantasieggande än den andra. En yttepytteliten utbytesstudent, en droppande grodman, en strandad sjöko och en liten pojke med våldsamt grälande föräldrar, hur morfar och mormor fann sina ringar, familjen som hittar sin innergård, en vadslagning bröder emellan om vad som händer där stadskartan slutar…
Vart alla misslyckade dikter tar vägen? Bilderna, illustrationerna är så detaljrika och laddade med känslor att jag måste gå tillbaka och betrakta dem igen och igen. Och upptäcker nya saker.
Men även om jag kanske framför allt tänker på Shaun Tan som konstnär, så står texten inte långt efter. Smaka på den här inledningen:
”Det är lustigt att nu när varje hushåll har sin egen interkontinentala ballistiska missil så funderar man knappt på dem längre.”
Det är så bra att jag är beredd att utnämna Shaun Tan till det senaste årets stora upptäckt. Vilken tur att han fick Alma-priset, annars hade jag aldrig upptäckt honom.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

dod-i-skuggaDen 22 juli 2011 dör en åttaårig pojke, Sander, i en fallolycka i sitt hem. Inger Johanne Vik är gammal ungdomskamrat med mamman, och därför på plats i det välbärgade hemmet.Händelsen överskuggas av det ofattbara som händer samma dag på Utøya, och det blir en tafatt nybakad polis som får hand om utredningen av Sanders död. Var det verkligen en olycka? Eller var det något annat?

Signalerna om att det inte stod rätt till i den lilla familjen kommer allt tydligare, men bortförklaringarna blir också starkare i samma takt. Även hos den Holtska hjältinnan Inger Johanne, som vi lärt känna i flera böcker.

Det borde ha blivit så bra, och jag gillar verkligen den här intrigen i teorin, men det blir ingen riktig nerv i historien. Anne Holt känns trött och ganska pliktskyldig. Exakt hur trött hon faktiskt är får jag veta först i slutet, när den verkliga överraskningen kommer. Men då är det så dags.

Read Full Post »

Smyger mig till att se på Fråga kultureliten på lunchen, och efter första avsnittet måste jag säga att jag blir mer och mer förtjust i Lars Gustafsson. Vilken underfundig och kunnig man!
Även Sven-David Sandström imponerar på mig. Dessutom inser jag nu att jag hört honom i ett radioprogram (Den andra världen?) som jag tyckte så mycket om. Fast jag hade fått för mig att han var yngre.
Nu inser jag att jag verkligen längtar efter fler äldre röster, människor som har levat länge, tänkt känt upplevt dragit slutsatser. Som kan dra paralleller genom decennierna och knyta ihop tankegångar.
Dessutom är de i regel mer bildade.

Read Full Post »

Rikard den tredjes gamla skelett har grävts upp i Leicester. Och jag läser Dick Harrissons essä i Svenskan, där han också — hurra! — nämner den fina gamla En gammal skandal av Josephine Tey. Där ligger hennes detektiv på sjukhus och har enormt tråkigt, tills han får några gamla porträttbilder att sysselsätta sig med. Ett av porträtten föreställer Rikard III.
Jag letar och letar efter En gammal skandal, men finner den inte. Inte heller min andra favorit-Tey, Oskulden bedrar, som jag läste om sommaren 2010.. De kommer väl fram vad det lider, men just nu känns det retfullt.
En tredje Tey, också bra, men den har jag bara läst kanske tre, fyra gånger, är Den misstänkte, bloggad om här.
Josephine Tey förekommer också som detektiv i fiktiv gestalt hos Nicola Upson. Läst och bloggat om här.

Read Full Post »

fagerholmlolaDet är flickornas värld hon utforskar Monika Fagerholm. Den magiska och vilda världen, med alla dessa egensinniga, fantasifulla, godhjärtade och elaka flickor, som lever sina liv i den lilla staden Flatnäs på finska sydkusten. Ganska nära havet, och när det pratas om havet i boken hör jag Monika Fagerholms röst säga just ”haavett” på sitt karaktäristiska sätt, precis som hon gjorde i de underbara radioprogrammen i somras.
Det finns ingen som liknar Monika Fagerholm i sitt sprängfyllda bubblande poetiska språk. Det vindlar och hoppar och bucklar ihop sig och slingrar fram likt bäckar, och ibland älvar, genom ett landskap, det Fagerholmska landskapet. Det finns inga gränser, hon spränger alla gränser. Historien berättas framifrån och bakifrån och från sidan. Alla som läst ”Den amerikanska flickan” och ”Glitterscenen” vet vad jag menar. Och vi känner igen den här småstadskänslan som Fagerholm är så skicklig på att utforska. Den självklara uppdelningen i de utvalda och de som inte räknas, det fina folket, konstnärliga eller rika, och de som gör konkurs och de som har det dåligt ställt från början till slut. Eller som en romanfigur säger: Skiljelinjen går mellan dem som tar det för självklart att just för dem finns och ska finnas plats i rymliga lägenheter med bästa läge. Och dem som får ta vad som står till buds och hålla till godo med det.
Det handlar om tvillingbröder, tvillingsjälar, kusiner lika som bär. Flickor som ägnar sig åt maktspel, dominans, underliga lojaliteter med bisarra undertoner. Som Anita Bäck, ”19 år och fucked up”, i sin rullstol högst uppe i Kvarnen. Hon utnyttjar och utnyttjas, samlar på andra människors hemligheter och drillar småungar till en Skelettarmé. Anita hade passat i ”Twin Peaks”.
Hennes lillasyster Ca Bäck springer boken igenom som ett jagat djur. Hon drömmer om en Jules & Jim-tillvaro med kusinerna Henrik och Flemming Pettersson, men det spricker när Flemming hittas mördad. Misstankarna är starka mot Ca, men hon skyddas till viss del av sin älskare, kommunpampen, och även av en polisman.
”Flickor, flickor, dessa flickor överallt.”
Jana Marton, Minnie Backlund, Anna Svanberg. Lila i den lila hatten, Missne med sin sjuka hamster.
Egentligen är jag inte mest intresserad av att få veta vem mördaren är. För mig är den starkaste scenen den när Anna Svanberg och Ca Bäck utmanar varandra i hopptornet; klättrar högre och högre medan de ömsom avskyr varandra, ömsom försöker närma sig och bli vänner. Två egensinniga flickor i halsbrytande manövrar. Fullständigt livsfarliga.

Andra som recenserat Fagerholm: Svenska Yle, Svenskan, UNT.

————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

jag-smyger-forbi-en-yxaIgår hörde jag Beate Grimsrud läsa ur sina böcker och tala om sitt författarskap, på Psykiatridagen I Linköping. Det var en upplevelse! Hon började på norska men gick sen över till svenska. Mycket bra, jag vill läsa Grimsrud nu bums. Hon sålde tyvärr slut på En dåre fri innan jag kom fram i kön, men jag köpte den tidiga Jag smyger förbi en yxa, som jag varit rädd för på grund av titeln, och så Julaftnar jag levt, platser jag sovit på och syrran, som är jättefin med silvriga stjärnbilder på. Hon fick sälja bra, det tog nog slut tror jag. Även om det inte på långa vägar var lika mycket folk som hösten 2009, när de lyckats få dit både Anna Odell och Ann Heberlein som var högaktuella just då. (Då var jag där privat, nu var jag i jobbet, det gör en viss skillnad.)

I fredags såg jag då Anna Wahlgren på Skavlan. HERREGUD. Många känslor, många tankar, men det kommer nog inte att bli någon text om det eftersom det passar så mycket bättre att samtala med vänner om. Men jag konstaterar att det alltså gått ett år sedan Felicia Feldt satt där och berättade om sin bok (recenserad här). Sedan dess har mycket hänt i mitt liv, det mesta har varit negativt; destruktivt, livshotande. Ett jävla år helt enkelt. Men jag inser redan att när jag om 25-30 år tänker tillbaka, så kommer jag ändå att komma ihåg just Felicia försvann-läsningen som väldigt betydelsefull.

Och så Monika. Monika Fagerholm. Som jag sträckläser just nu, för att jag min i- klantat mig och varit så övertygad om att recensionsdatum var 13 februari. Så DUMT. Nu måste jag ha skygglappar, hålla för öronen och sjunga lalalala för att undvika alla andra recensioner.
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »