Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2012

Så här såg mitt läsår ut 2012.

detrodatradetAntal böcker:
104. Magert för att vara jag.
Antal som får best of-etikett: 15
Årets viktigaste bok: Felicia försvann av Felicia Feldt
Årets näst viktigaste bok: The complete guide to Yin yoga av Bernie Clark.
Årets vackraste: Det röda trädet av Shaun Tan.
Årets trend: Facklitteratur, framför allt inom medicin, psykologi, etc.
Årets besvikelse: Arcadia falls, av Carol Goodman. Som jag inte läste ut.
Årets mest oväntade: Teresa av Avila Kristen mystik från 1500-talet, nä, det såg jag inte i kristallkulan. 😉
Årets käraste återseende: Sidenfabriken av Tash Aw
Årets nya språkområde/land: Sydkorea. (Kyung Sook Shin: Ta hand om min mor)
Årets långkörare: C G Jung. Tog flera, flera veckor att ta sig igenom.
Årets nya favorit: Måste nog säga Elizabeth Hand här, trots att jag bara läst en novellsamling av henne. Det verkar som att jag inte läst så många för mig helt nya författare i år.
Årets poet: Katarina Frostenson.
octaviabutlerÅrets genomläsning: Octavia E Butler – Patternistserien, Kindred och Bloodchild (science fiction) Tätt följd av Tony Hillerman.
Årets mesta läsplats: Sängen.
Årets pågående projekt: Mitt Nobelpristagarprojekt tuffar på med nye Mo Yan. (Plus mer av Herta Müller & Doris Lessing.)
Mitt presidentfru-projekt har däremot haft paus.
Årets citat: The ideas that most interest me tend to be big – Octavia E Butler
Och så slutligen då, årets bästa bok: State of wonder av Ann Patchett

Om någon fler vill svara på min enkät så är det kul, här nedan eller länka från egen blogg går lika bra.
Gott nytt år!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

bloodtiesJPGDet här är den bok som jag inte klarade av att fortsätta läsa, då i månadsskiftet september/oktober. Jag gjorde ett försök till, men efter att ha fått ett nytt litet barnbarn, en gosse, klarade jag inte av den fasansfulla skildringen av när Dolly skakar sin lille son Spencer, sex veckor gammal. Så fullständigt genomhemskt, det bara gick inte att läsa. (Jo, jag kan se att det är väldigt ”bra” skrivet, trovärdigt och inlevelsefullt, men det gör ju bara hela saken värre. Och att Dolly haft en urjävligt uppväxt med en galen mor och sen blir hon våldtagen och sen misshandad av sin far och sen kär i en fullständig egocentriker, Lumsden, som i sin tur har en totalt känslokall mor och ett mähä till far, ja, det orkar jag inte bry mig om. Jag kan inte se något annat än den lille bebisen, sex veckor gammal.
Så där tog läsningen slut.
Men häromdagen tog jag upp den igen. På något vis har dessa människor stannat kvar hos mig. Den totala misären. Och nu pressade jag mig igenom lille Spencers eländiga liv, hur hans enda fysiska kontakt med sin mor är när han lyckas få henne att slå honom. Total misär, sa jag det? En väninna till modern, Tug, flyttar in och försöker bringa lite vanlig vänlighet och ordning, men då har Dolly börjat dricka och har herrbekanta och…, ja det blir så att Tug tror att farföräldrarna måste vara mer normala, de är i alla fall välbeställda. Så Tug tar med sig Spencer till Irland och sagda känslokalla farmor, Violet Farr. Hon är mer än känslokall, hon är nån sorts antisocialt freak, men Spencer får i alla fall lite vänlighet från tjänstefolket. Tills nästa katastrof.
Och nästa, och nästa…
Vid ett tillfälle, en kort period, är Spencer faktiskt lycklig. Där tänkte jag sluta läsa, för att få sluta på plus liksom, och inbilla mig att hans liv tar en annan vändning. Men jag slutade inte tillräckligt snabbt, så det hann hända mer elände. Men allra på slutet, TACK TACK, kommer lite kärleksfullt familjeliv. Puh!

Så nu ångrar jag inte att jag läste den här, men jag vill inte heller rekommendera den till andra. Jag borde ha letat rätt på Jennifer Lashs bok om sin pilgrimsresa istället. Lash var alltså mamma till skådespelarna Fiennes, hon hade sex barn och en man och skrev flera böcker innan hon dog i cancer. Hon verkar ha varit en intressant kvinna, men kanske inte så gladlynt?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

hunger_och_sidenSå bra hon är, så knivskarpt iakttagande, så analytisk, så detaljerat beskrivande. Herta Müller, exildissident från Rumänien, tyskspråkig, Berlinboende, nobelpristagare. Ändå förstår jag naturligtvis inte mycket av hur det egentligen är att leva i en diktatur. I ett samhälle präglat av angiveri, rövslickeri, lögner och hyckleri och falsarier. En hjord kor flygs runt i landet(!) för att ställas ut där Ceaucescu besöker. De lokala korna är för magra.
Men det är ju bara en bisarr detalj i det där fula, grå, skrämmande förtrycket som gör att människor inte ens vågar tänka. När securitate när som helst kan gå in i din lägenhet och rota runt. Stjäla nån liten sak, eller lämna lamporna på, eller plocka ner en tavla från väggen så att du ska veta att de varit där.
När läkare och jurister är så intimt lierade med makten att mer än halva deras löner kommer från underrättelsetjänsten. Dödsattesterna fylls av fantasifulla olyckor, men nog vet man att det var mord. Tortyr. Müller får själv höra under ett (eller flera?) av förhören hon kallas till hur lätt det är att arrangera en dödsolycka.
Mest bisarrt är fortfarande det som jag redan visste, fem barns-politiken. De årliga kontrollerna av kvinnors underliv. Har hon varit gravid? Har hon gjort abort? Kvinnor över 45 och kvinnor som redan fött fem barn kunde få slippa, men annars var det att producera barn som gällde. Kvinnokroppen i statens tjänst. (Jag minns fortfarande tv-reportaget efter Ceaucescus fall, en rumänsk familj där man bytt bort ett barn mot en videospelare. Så fasansfullt materialistiskt, hur var det möjligt? Men sånt kan förstås ske i ett land där människor tvingas skaffa barn de inte vill ha.)

Upptäcker också att denna essäsamling är översatt av Bodil Zalesky, så roligt! Hennes blogg Under pausträdet var en av de allra första jag började läsa. Sen har jag tyvärr tappat bort den, men nu blir jag glad över att bli påmind igen. Mycket bra översättning också. Klar precis i tid till bokmässan 2011, berättar Bodil Zalesky här.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

9146222081
Periodvis var den riktigt bra, det märktes att P D James hade roligt när hon skrev en sorts fortsättning på Elizabeths och Darcys kärlekssaga, det vill säga det äktenskapliga livet på Pemberley. Med två små pojkar.
Men periodvis var den tråkig, då själva mordgåtan kändes påklistrad och ganska dum. Lite passande slöläsning i jul, dock, och jag räknar den inte riktigt som en deckare.
Undrar vad Jane Austen skulle tycka? Bättre än den där Pride and prejudice and zombies, kanske?
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Oskuld-och-arsenik-Dorothy-SayersNär Wimsey blev gammal och till och med änu pratsammare än förr, brukade han säga att minnet av den julen på Duke’s Denver hade hemsökt honom som en mardröm varenda natt de följande tjugo åren. Men det är möjligt att han bättrade på historien i minnet. Däremot råder det inget tvivel om att den var en svår prövning för hans annars goda humör. Det började illa redan vid tebordet, när mrs Freak Dimsworthy med sin höga falsettstämma kvittrade:
”Är det sant, kära lord Peter, att ni försvarar den där förfärliga kvinnan som förgiftar folk?” Frågan hade samma effekt som när man drar korken ur en champagneflaska. Hela sällskapets återhållna nyfikenhet på fallet Vane exploderade i en kaskad av kommentarer.

En stund därefter lyckas änkehertiginnan på sitt vimsiga men kloka sätt ge sin älsklingsson en förevändning att gå därifrån, och han bänkar sig över en whisky i biljardrummet med högvälborne Freddy Arbuthnot som glatt konstaterar:
”Visst är julen bedrövlig? Alla de människor man avskyr mest samlade i vänskapens och den goda viljans tecken och allt det där.”

Det blev x:te gången jag läste om Oskuld och arsenik, men kanske första gången i juletid?
Hoppas ni alla har det bättre än lord Peter! Det har jag. 🙂
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

treforsta
I den årliga traditionen att alla anställda på tidningen delar på de böcker som kommit till kulturen men som inte recenserats brukar jag alltid fynda. I år är inget undantag. Att hitta Sylvia Plaths Ariel, deckardrottningen P D James fortsättning på Jane Austens Stolthet och fördom, och så en roman av min nyliga upptäckt Else-Britt Kjellqvist, det kan bara beskrivas som jack-pot. I andra omgången tog jag Steinar Opstad.
opstad1
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

det_roda_faltetDen som får den här i julklapp och tänker sig att ligga i soffan och läsa samtidigt som man äter julgodis eller en skinksmörgås kan tänka om. Det här är inte en bok som det passar att småäta till.
”Mustigt”, ”frodigt”, ja rentav ”märgfullt” är ord som passar att beskriva Mo Yans språk med, fyllt som det är av blod, tarmar, kiss, skit, spyor och lukter som nästan ångar upp från sidorna. Dramatiskt och ofta brutalt, sånt är livet för människorna i Gaomi nordöstra socken. Farmor med de pyttesmå bundna fötterna, som gifts bort med en spetälsk. Farfar som mördar brudgummen och pissar i brännvinstunnan. Far som blir indragen i de fruktansvärda händelserna vid bakhållet för japanerna vid Svarta vattnets bro. Mor som göms med sin lillebror i brunnen när kriget kommer till byn. Historien berättas i cirklar och med tidshopp fram och tillbaka, en människa som dör på de första 50 sidorna kan återuppstå som pigg tonåring på de nästa 200.
Egentligen är det kanske sorghumen (durran) som har huvudrollen, i sorghumfälten gömmar man sig, älskar, lurar, slåss med hundar och människor. Av sorghumen brygger man brännvin.
Är han bra då? Jo, det tycker jag. Ingen jätteförälskelse, men klart läsvärd. Som Salman Rushdie ungefär.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

opstad2opstad1

Tänk att lite norsk poesi skulle komma till just mig. En liten tunnis från Ellerströms, översättningar till svenska av Marie Lundquist.
Jag faller pladask.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

9100127302Den här lilla fina boken blev en stor överraskning för mig, det är den första bok jag läst som är skriven i vi-form. Det är alltså inte en kvinnas röst, eller flera dokumentära öden, utan ett mycket stort antal kvinnoröster som samlar sig till en sorts kollektiv poetisk kör av individuella stämmor. Den påminner lite om ett körverk för 39 stämmor jag hörde på Ceciliadagen i Linköpings domkyrka. Mäktigt och originellt. Men här är det väldigt många fler än 39, och ändå lyckas Julie Otsuka med alla små detaljer göra detta ”vi” synligt.
Dramatisk är den också. Start- och slutpunkt är på förhand givna: Vi kom över havet börjar på en båt full med japanska kvinnor som är på väg över Stilla havet till Amerika för att gifta sig med män de bara sett på bild. (Gamla bilder ska det visa sig, när männen var yngre och hade mer hår. Och husen, trädgårdarna och bilarna de poserar framför är sällan deras egna.) Nästan alla dessa kvinnor förlorar sedan oskulden samma natt, och sedan börjar slitet. Hårt arbete är vad som väntar de flesta. Levnadsödena både liknar och liknar inte varandra under de cecennier som följer fram till Pearl Harbor, då samtliga deporteras upp i bergen.
En riktig pärla till bok, läs den!
——————————–

Read Full Post »

Det är förresten bedrövligt att det finns så få böcker av Doris Lessing i svensk översättning att köpa. När hon fick nobelpriset så sent som för fem år sen! Och alltid har varit en författare som finner läsare, (alltså säljer).
Jag läste i bokhandelns senaste utgivningskatalog att livslängden för en bok i Sverige blir allt kortare och kortare, det finns exempel på böcker som skickas i retur efter redan ett par månader. Det är ju helt absurt!
Tack och lov för Bokbörsen och alla antikvariat. (Där jag köpte mitt Mara och Dann-exemplar.)
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Mara och DannEtt kärt återseende! Så vidunderligt bra den är, denna bok. En mörk framtidssaga om ett syskonpar som vandrar och vandrar genom ett eroderat landskap fyllt av faror och förföljelse. Farorna består i torka och hunger, fruktansvärda skorpioner, ödlor, och skalbaggar stora som femåriga barn, och, naturligtvis, andra människors illvilja eller helt enkelt lika starka kamp för överlevnad.
Mara och Dann utspelar sig i Ifrik, en världsdel som en gång varit välmående, men som nu hundratals, tusentals? år senare drabbats av svår torka. De två kungliga mahondi-barnen, en nioårig storasyster och en fyra,femårig lillebror, måste fly från sitt trygga hem när de vuxna slåss, och förmanas av en krigare att glömma bort sina namn. Från och med nu är de Mara och Dann.

Första anhalten blir Klippbyn, där den gamla kvinnan Daima tar hand om dem. Först långt senare förstår Mara att Daima var ett minne, en sådan som fått i uppgift att memorera så mycket som möjligt om gamla tiders kunskap och historia. Daima är också mahondi, och illa sedd i byn, som annars består av klippfolk. Däribland den onde Kulik, som snart får ett gott öga till Mara. Här i Klippbyn växer de två barnen upp, men i takt med att torkan brer ut sig blir det allt mer ont om mat och vatten. Dann följer med ett par genomresande och blir borta länge, men kommer sen tillbaka efter sin syster. Och nu börjar vandringen på allvar. Norrut, norrut, norrut. Drömmarna om ett ställe där det är grönt och friskt, där man inte behöver gå törstig, de är svåra att tro på och föreställa sig men driver ändå Mara och Dann att sätta den ena foten framför den andra och gå, gå, gå.
De råkar på hadroner och hennesfolk och alber. De finner floder och kärlek, blir slavar, besöker städer, bor i bordell, fryser och svälter och tvingas många gånger slåss för sin överlevnad. En period är Dann general i en armé medan Mara är fånge och soldat i den andra, fiendearmén. De kommer ifrån varandra, men letar upp varandra igen. Jag önskar att jag kunde skriva att de alltid har varandra, men det är inte sant eftersom Dann är mentalt bräcklig, alltför formad av sina fasansfulla upplevelser, och därför kan förändras till den Mara kallar ”den andra Dann”. Och honom kan man inte lita på, han är kapabel till fruktansvärda svek.

Det här var allstå min andra läsning av Mara och Dann. Jag minns hur glad jag blev när jag först hittade den i ett ställ på Johannelunds lilla bibliotek i Linköping i början av 2000-talet, och hur mycket jag tyckte om den då. Men av själva handlingen mindes jag mest hur mycket Mara hatar den oförstörbara bruna tunikan hon tvingas bära i många år. I något konstigt glatt material, som aldrig skrynklar sig, torkar extremt fort, och bara kräver att man skakar det för att all smuts ska försvinna. Någon tidigare civilisation har tillverkat det, ingen förstår hur. (Under sina vandringar passerar Mara och Dann ruiner och andra spår av gamla civilisationer, däribland vår egen somexisterar just nu, förstår man. Och så minns jag guldmynten, som Daima gömt i ett ljus, och som Mara och Dann tar med sig. Guldmynten som räddar deras liv flera gånger om, men också är nära att bli Danns död. Han gömmer dem innanför sin egen hud, och när de skär upp magen för att ta fram dem… brr.

Det här är en av Doris Lessings bästa böcker. Den behandlar delvis samma teman som Margaret Atwoods Syndaflodens år, men jag tycker mer om Lessings.

När jag bildgooglade efter omslaget hittade jag den här fina recensionen.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

teresaavavilaJag tycker om Teresa av Avilas lite pratiga, ödmjukt och vänligt instruerande stil. Hon har ett mycket levande bildspråk och ett gott syfte: att låta sina läsare, framför allt karmelitsystrarna i klostret, öppna sig för Gud. Teresa är övertygad om att vi alla redan bär Gud inombords, i den inre borgen, så vacker som vore den gjord av glas eller diamant.Genom bön och genom att öppna oss och inte låta oss förledas av Djävulen kan vi gå igenom alla rummen och nå längst in.
Teresa av Avila tar oss gärna vid handen och leder oss läsare genom boningarna. Hon hjälper oss att akta oss för snedsteg och ger praktiska exempel på hur man bör och inte bör göra.
”Jag känner en person” kan hon inleda ett exempel med, och då är det tydligen Teresa själv det handlar om. Exemplen är ofta hämtade från klosterlivet och det kan röra sig om osäkra biktfäder, baktaleri, tävlingar om vem som är frommast och andra saker.
Hon talar sig varm för meditation och att känna sig själv. Behandla andra väl, kärleken till nästan, att inte vara småskuren.
Dilatasti cor meum — hjärtat vidgar sig.
Hon jämför människan med en silkesmask och Jesus med kokongen. Och så berättar hon att om man skulle få nåden att möta Gud så varar mötet högst en halvtimme.
Nu låter hon kanske väl förnumstig på min beskrivning, men det handlar om smärta och ångest också. Hon hade ont rent fysiskt, och grubblade mycket över sin egen ovärdighet. Men mest tycker jag att hennes bok genomsyras av en stark vilja att hjälpa andra. Som sagt, jag gillar Teresa av Avila.
Jag inspirerades att läsa henne via Mitchell Grammaticus i En kärlekshandling.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

psychology-western-religion-g-jung-c-paperback-cover-art
Klar med Jung, äntligen. Intressant, lärorikt och givande, men mycket ansträngande också.
Många är kvällarna när jag läst en, två sidor och sen insett att jag är för trött för att förstå någonting.
Jag har strukit under flitigt och räknar med att gå tillbaka till den senare, men däremot kommer jag inte att skriva mer om den. Den som vill veta mer om det kollektiva undermedvetna, treenigheten och kopplingarna till gammel-egyptisk religion, nattvarden och människooffer, arketyper och mandalor, med mera, med mera måste läsa själv eller gå någon annanstans.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Han är långsam av sig, Jeffrey Eugenides. Vi har fått vänta tio år sedan ”Middlesex”, och dessförinnan hade han bara kommit ut med debuten ”Dödens jungfrur” (som Sofia Coppola gjorde film av). Ändå räknas han som en av de betydande amerikanska författarna. Och nu är ”En kärlekshandling” här, för alla som längtat. I original heter den ”The Marriage Plot”, och är en kärlekstriangel mellan Madeleine Hanna, Leonard Bankshead och Mitchell Grammaticus, som möts på universitetet under tidigt 1980-tal.
Madeleine är från en fin familj, och älskar viktorianska kärleksromaner. Hon börjar läsa engelska, men inser snart till sin förskräckelse hur bakom hon är som ännu inte greppat de nya husgudarna Derrida och Barthes, för att inte tala om hela semiotiken. Hon och alla andra är besatta av att läsa rätt böcker, tycka rätt saker, klä sig i rätt kläder och tejpa upp rätt sorts affischer på studentrumsväggen.
Och så är det kärleken då förstås. Mitchell älskar Madeleine som älskar Leonard som är manodepressiv och mitt under en eländigt depressiv period läggs in på psykiatrisk avdelning.
Madeleine går in för att ta hand om Leonard, medan Mitchell ger sig ut på en lång resa till Europa och Indien, han läser kristna mystiker och brottas med existentiella frågor.
Det är mycket namndroppande i början av ”En kärlekshandling”, alltför många, även för en gammal litteraturvetare som mig, som annars brukar gilla alla referenser till Salinger och Austen. Men när man som läsare tagit sig förbi alla namn blir man rikligt belönad av en berättare i högform. Madeleine, Leonard och Mitchell kommer att leva kvar i mitt minne länge.

Tidigare publicerad här.

TILLÄGG: Michell läser Franny och Zooey av Salinger också. Jesusbönen igen! (Kanske är det här en Vixxtoria-bok?)

Read Full Post »

Bara nån dag efter att jag köpte Mo Yans Det röda fältet läste jag den här intervjun med Herta Müller, som kritiserar honom hårt för att han hyllar diktaturen i Kina.
Jag har stor respekt för Herta Müller, jag tyckte om hennes Hjärtdjur och jag gillar henne som person, hennes mod och hennes kompromisslöshet och hennes skarpa blick för förtryck.
Men hyllar Mo Yan diktaturen? Ska jag skämmas för att jag vill läsa honom?
Eller är det Svenska akademien som ska skämmas, som prisar honom? Jag trodde i min naivititet att Peter Englund var nån sorts garant mot just att ge priset till diktaturkramare. Eller är det så att akademien helt och hållet ska strunta i politiska avväganden, bara gå på l’art pour l’art? Kan man begära av en författare att hon/han måste vara i opposition om man lever i en förtryckarstat?

Här kan man läsa Mo Yans nobelföreläsning. Peter Englund öppnade den inte, han var upptagen av att få sitt femte barn skriver han här. Grattis!

Jag måste skynda mig att läsa ut ett par böcker nu så att jag sen kan sätta tänderna i dels Müllers essäsamling Hunger och siden, dels Yans Det röda fältet. Just nu ligger de på köksbordet, nära varandra. Undrar vad respektive författare skulle tycka om det?
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »