Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Arthur Schnitzler: Drömberättelse (surrealism)
(Delar av Yrsa Sigurdardottir: Eldnatt)
Bengt Ohlsson: Margot (biografi)
Jeanette Winterson: Written on the body
E L James: Femtio nyanser av honom
Muriel Spark: The prime of miss Jean Brodie
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte
Charlaine Harris: Shakespeare’s christmas (deckare)
Patricia Briggs: Fair game (urban fantasy)
Bodil Jönsson: Tid för det meningsfulla (fakta)
Susanna Alakoski: Oktober i fattig-Sverige (memoar/debattbok)
Alan Hollinghurst: Främlingens barn (best of 2012)
Camilla Henemark med Carina Nunstedt: Adjö det ljuva livet (självbiografi/intervjubok)
Ursula K Le Guin: Changing planes (science fiction, best of 2012)
Else-Britt Kjellqvist: Skammens väg till kärlek (best of 2012)

Jennifer Lash: Blood ties (drygt halva)

14.

Read Full Post »


Dessa tre gymnastiserar min hjärna och mitt känsloliv just nu. Boken om Skammens väg till kärlek kommer sig av att Susanna Alakoski citerade Else-Britt Kjellqvist i sin nya bok, och de citaten var av sån kaliber att min Måste läsa NU-drift väcktes. Mycket bra bok, om skam och hur den påverkar livet. Saklig, osentimental, precis på kornet i många av sina iakttagelser och det blir många aha-upplevelser under läsningen. Alla är inte särskilt roliga, kan jag säga också. Men viktiga. En bok som kan förändra ens liv.
Som grädde på moset möter jag sen just Else-Britt Kjellqvists ansikte på omslaget till senaste numret av litteraturtidskriften Horisont. Där talar hon om litteratur och kristendom. Mycket klok och spännande människa, psykoanalytiker och poet.

Att läsa Jung bör man ju ha gjort, och jag borde ha gjort det tidigare. Helst medan man lätt kunde ha köpt på svenska. Men men.

Den tredje är en fantasieggande bok som jag fick tips om efter att ha berättat att jag kan börja gråta framför tavlor. Och då finns det såklart nån som skrivit en hel bok om folk som gråter framför tavlor. Jag tycker att det är helt normalt, förstås, och i den här novellsamlingen av Ursula K Le Guin var det en som berättade att hon känner igen tonartshöjningar/sänkningar* endast genom att hon börjar gråta av musiken.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Surprise! Jag blev mest fascinerad av porträttet av Camilla Henemarks mormor Aina och deras relation. Min krönika (alltså inte någon recension) hittas här.

Read Full Post »

Under en oktobermånad skriver Susanna Alakoski dagbok varje dag. ”… för att jag lever. För att jag är en av de få som kan.” Det är så många som är döda. Som försvunnit in i psykisk sjukdom eller ut på gatorna. Som inte kan vittna, och då måste den som kan faktiskt göra det. Alakoski skriver sin dagbok från olika platser: På tågen till och från författarbesök, uppläsningar, frågestunder i Malmö, Stockholm, på Hinseberg och Kumla. Medan hon promenerar, då hon messar till sig själv. Under en vecka i barndomens Ystad där hon numera har en skrivarlägenhet, i ett av de fina husen hon aldrig besökte som barn.
Susanna Alakoski skriver i dialog med Herta Mûller (Hjärtdjur), med Kristian Lundberg (Yarden), med Clarice Lispector (Stjärnans ögonblick).
Dagboken handlar om fattigdom. Om hur det var att vara Susanna Alakoski som barn och tonåring och leva i fattigdom. Att ha fula kläder, ett fult hem, att inte åka på semester eller kunna ta hem kompisar. Att lära sig hitta bortglömda saker, och ta vara på sådant som andra kastat. Att alltid välja gratisalternativ som ”skogspromenad” på friluftsdagarna, varken badhus eller klättring var att tänka på. Den handlar om hemlöshet, alla hemlösa som Alakoski ser omkring sig och blir besatt av. För hon är en sån som SER. Som alla som upplevt fattigdom ser varandra, känner igen varandra.

På golvet alla journalerna från socialtjänsten och S:t Lars sjukhus och polisen.

PROMEMORIA POLISEN YSTAD 74.05.22 (FAMILJEN ALAKOSKI)
Onsdagen den 22 maj 1974 klockan 19.15 anmälde en dotter (Susanna) till familjen Alakoski att det var slagsmål mellan far och mor. Dottern var mycket uppriven och grät.

Till en början är jag som läsare säker på att Alakoski är på väg mot en biografi. Hon försöker få syn på sin tonårstid. Hon försöker närma sig sin mamma, men det är svårt. Mamman som arbetade och slet på olika låglönejobb. Som lade in artiklar i böckerna, blev glad över att få en upphittad fisk som räckte till mat i två dagar. Mamman som drack, mamman som blev slagen.
”Det är så mycket man förstår så långt efteråt” konstaterar Alakoski och för så kloka resonemang om hur fattigdomen gör att relationer slits sönder och ofta leder till psykiska sjukdomar..
När Susanna är fjorton år flyttar hon hemifrån, ”frivilligt”. Till en pojkvän, sen en fosterfamilj, sen ett försök att ha en egen lägenhet. Hon klarar inte hyran på den och kastas ut. Hon slutar skolan, bor än här än där. Hon gör abort, hon börjar jobba, hon stjäl hem mat och får beröm av pappa. Hon klarar sig med nöd och näppe från en framtid inom porrbranschen. Sen börjar hon plugga på Komvux och utbildar sig till socionom. Det här är stark läsning, läsning som jag älskar. Jag hade velat ha mer, mycket mer av det biografiska! Varför har hon ingen kontakt med systern? Hur lyckades brodern sluta knarka?

Istället formar sig Oktober i fattig-Sverige mer och mer till en stridsskrift, och jag känner igen stora stycken som Alakoski tidigare publicerat i sina krönikor. Det är bra, stundtals lysande, och många läsare kommer att tycka att det är just vad som behövs just precis nu och här i detta land: En riktigt arg debattbok som står på de svagaste av de svagas sida. Men jag hade ändå önskat mig mer om mormorn, farmorn, släkternas öden i Finland, och Susanna Alakoskis tankar kring mammans död och sorgen efter henne. En sorg som ledde till panikångest och sedan sjukskrivning och så småningom — debutboken ”Svinalängorna”.

Först publicerad i Corren.

I Sydsvenskan finns en bra intervju.

Read Full Post »

Även om jag inte, som människorna i Ursula K Le Guins novellsamling, hittar nån sorts reva i tiden och rummet som gör att besök på andra planeter blir möjliga medan man väntar på flygplatser, utan bara tar nattåget upp till Luleå, så njuter jag för fulla muggar av Le Guins halsbrytande fantasi och låtsas-antropologi.
Och i Luleå väntar mitt nyaste barnbarn, en liten gosse. 🙂

Read Full Post »

Kärt besvär

Just när jag bestämt mig för att Susanna Alakoskis nya får bli den sista boken jag recenserar på ett tag, så kommer GB med BÅDE Alan Hollinghursts Främlingens barn och Jeffrey Eugenides En kärlekshandling. Det går ju inte att säga nej till någon av dem.

Read Full Post »

Fysikprofessorn Bodil Jönsson har skrivit en kort bok, men den ska läsas långsamt, lite i taget, medan man låter tankarna vandra och funderar på vilken bäring orden har på just ens eget liv. Det är en bok som blir till i mötet med sin läsare.
Bodil Jönsson blandar egna tankar och erfarenheter med citat från Tranströmer och Ekelöf och forskning om åldrande och äldre. Den senare visar exempelvis att människor mellan 74 och 100 år är allt mer reflekterande och intresserade av den inre världen med tankar och funderingar, medan de ofta tappar intresset för ytliga sociala kontakter och materiella ting. Visst låter det som en beskrivning på klokskap?
Bodil Jönsson talar om årsringarna, som inte bara träd utan även människor bär inom sig. Alla dessa åldrar vi varit i, och vad vi lärt oss av dem. Hur sådant som hände för decennier sedan plötsligt kan bli viktigt igen och pocka på uppmärksamhet. Hur bra en gammal människa är på att se sammanhang, och på att förena tankar och känslor. Det är en stimulerande och hoppfull bok, för även jag har tidigare gått på det där slentriantänkandet om gammal = sjuk och ynklig. Men så är det inte alls. Gamla är friskare än nånsin och har gott om tid att ägna sig åt meningsfulla saker, hävdar Jönsson, som också lanserar konkreta politiska förslag för att ta tillvara all denna kraft.

Bodil Jönsson bloggar på bodiljonsson.se/blog

Read Full Post »


Men inte är det nån bok för barn. Eller?
Jag tror man måste ha fyllt 40 för att våga läsa den.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag läser just nu en roman om familjemedlemmar som aldrig når varandra, aldrig kan älska reservationslöst, barn som växer upp skyddslösa. Den är mycket bra, men jag pallar inte hela tiden med så ledsamma saker så jag måste sticka emellan med lite lättsmältare lektyr. Och då blir det gärna Charlaine Harris.
I tredje boken far Lily Bard under stor vånda till sin lilla hemstad Bartley för att vara med på förberedelserna inför systerns bröllop. Hennes pojkvän, privatdetektiven Jack, är också i Bartley för att leta efter en kidnappad flicka. Hon kan vara en av tre, däribland dottern till den man Lilys syster ska gifta sig med…
Boken är full av absurda kast mellan att hitta två blodiga ihjälklubbade människor och — tjohej — öppna presenter och hålla ”rehearsal dinner”. (Kan man säga ”övningsmiddag”? Finns begreppet alls på svenska? Jag har aldrig förstått det där, varför har man en låtsasmiddag egentligen, och tänk om den skulle bli mer lyckad än den riktiga?)
I varje fall så gillar jag Lily Bard. På baksidesetiketten står det Urban fantasy men det är det inte alls. Jag vet inte varför jag är så svag för Harris, men jag äger pinsamt många böcker av henne och fler lär det bli. Jag har tidigare skrivit om Shakespeare-serien här och här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »