Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 september, 2012

Bengt Ohlsson: Margot

Den starkaste bilden av Margot Wallström ger Bengt Ohlsson när han jämför henne med en magnet: ”Något händer när Margot kommer in i rummet. Det är som när en magnet rör sig över ett lager järnfilspån. Alla ser på henne med något hungrigt i blicken.”
När hon lämnar rummet är de andra politikerna på mötet hänförda. Margot är en stjärna.
”Margot” är något mycket ovanligt i svensk bokutgivning: en hyllad skönlitterär författare som skriver om – och med – en nu levande och i allra högsta grad verksam politiker. Och det blir väldigt bra.

Jag läser boken i två, tre sittningar. Jag följer med till New York och FN-högkvarteret, där Margit Wallström sedan mars 2010 är generalsekreterarens särskilda representant för att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld. Alltså våldtäkt som vapen. Ett fruktansvärt tungt jobb, som Margot Wallström verkar vara exakt rätt person för. Hon är bra på det diplomatiska spelet, alla dessa formella möten med sina underliggande känslor och maktkamper, det är spännande läsning. Jag tillhör inte dem som undrat över varför Margot Wallström inte kommit hem och tagit över ledningen av landet, varför ska hon göra det när hennes jobb ute i världen är så viktigt och roligt? Bengt Ohlsson förmedlar ivern, den där viljan att få något gjort. Hur hon kan locka fram det bästa ur sina medarbetare.
Och så följer jag med till Kåge, i Västerbotten, där Margot berättar öppenhjärtigt hur hon och syskonen fick plocka lingon varje år när de var små. Hur pappa längtade efter frihet, hur mamma uppmuntrade dem till att se det vackra hos varje människa.
Hon berättar om grannar och vänner och folk från bygden, det blir levande och personligt. Men vänta nu, berättar hon inte lite för mycket? Eller om det är Bengt Ohlsson som skriver för mycket. Det känns i alla fall onödigt elakt mot grannfarbrorn, om han läser denna bok, att få syn på gammalt skvaller om sin fru.

Berättelsen fortsätter på de två spåren: New York med sitt glitter och sina skyskrapor, gula taxibilar och trafikljus där man kan stöta på en och annan internationell åklagare och göra upp om möten. Kåge med sitt gnistrande snötäcke, de kvarvarande syskonen och syskonbarnen, Ica och bensinmacken. Margots första minne är från när hon åkte i en sparklåda. Och insprängt i korta stycken finns en fullständigt vidrig rapport från en massaker i Guinea. Ibland måste jag hoppa över de avsnitten.
Halvvägs in i boken vaknar jag upp och undrar: Men vars är egentligen Margot? Jag inser att jag vet mer om hennes medarbetare Shree och Tonderai, brorsan Simon, syskonbarnet Linda, ja till och med tant Hulda som kände sig så ensam på nätterna att hon betalade barn för att sova över, än vad jag vet om Margot själv. Men så kommer berättelsen om barnet som dog, Jonas. Och Margot blir mer av en människa. Jag får veta om hennes rädsla för ensamhet, hennes behov av bekräftelse. Ändå är hon på något vis undanglidande, lite för bra.

Man får som läsare fylla i en del saker själv. Att Wallström tog jobbet i New York utan att rådgöra med familjen först, och att de sen inte följde med, ja, jag fattar läget. Och av alla viktiga människor i Margots liv är det maken Håkan som Bengt Ohlsson träffar allra sist. En gedigen man, en man att lita på – men i periferin.
Efter konflikten med Göran Persson i valrörelsen 1998 for Margot Wallström till Sri Lanka för att slicka såren. Maken blir sjuk, sonen är olycklig. När Anna Lindh blir utrikesminister ser hon till att den gamla vännen blir Sveriges nya EU-kommissionär. Ämbetet sammanfaller med att EU blir allt viktigare, och Wallström gör bra ifrån sig inom miljöfrågorna. Hon är en resurs för Sverige, hon skänker glans. Man kan undra vad som hade hänt om Anna Lindh blivit partiledare, hade Sverige känts mer lockande för Wallström då? Men så blev det inte.
Här kommer en sån där alltför öppenhjärtig kommentar igen, när Margot funderar över om inte Anna Lindh skulle ha lämnat maken Bosse om Lindh blivit partiledare. Han hade problem, han var inte att räkna med. Varför säger Margot så? Varför är hon så rak och öppenhjärtig när det handlar om andra människor, men inte om sina egna relationer? Eller har hon berättat massor av saker som Ohlsson aldrig skriver?
Sådant funderar jag på efter läsningen av ”Margot”.
Först publicerad här.

Read Full Post »