Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

Det här måste vara mitt vackraste och litterärt mest högstående inköp på flera år. (Utan att ha läst dem, men med namn som Ann Patchett, Rosamond Lehmann, Amy Tan — henne får man inte glömma bort! –, Tash Aw med fantastiska debuten Sidenfabriken, så måste ju Olaf Stapledon och Sylvia Townsend Warner vara skräpdåliga för att kunna sänka medelvärdet till en låg nivå. Jung räknas inte in, han har en egen kategori. (Hade velat läsa honom på svenska, misstänker att han kan vara för svår på engelska, men vad göra när standardverk inte finns i handeln?)

Read Full Post »

Den kändes så lovande, med ovanlig miljö: Ett gruppboende för multihandikappade ungdomar brinner ner, flera dör, en kille med Downs syndrom döms för dådet. Och jag är förtjust i det isländska, förläst på Arnaldur Indridason och sådär. Dessutom minns jag att jag varit nyfiken på Yrsa Sigurdardottir förut, och till och med gett bort en bok av henne till min dotter. Och, inte minst, det bara vimlar av superlativer i blurbarna från The Times, The Guardian, och andra brittiska tidningar. Och om folk från landet som frambringat Dorothy L Sayers, Ruth Rendell, Mo Hayder, Josephine Tey, Denise Mina, Margaret Yorke, P D James… (jag kan fortsätta!) tycker att nåt utrikiskt är bra, så borde det ju vara det, eller hur?
Men nä. Det här är en vanlig dussindeckare med en advokat som släpar runt på sin boyfriend hela utredningen för att han ska slippa hänga med hennes föräldrar som flyttat in. Dialogen är väldigt mångordig, varenda tanke förklaras flera gånger om och jag kommer att tänka på det gamla fina rådet: Förklara inte — visa. Gestaltning, helt enkelt.
Så jag pausar Eldnatt och ångrar att jag inte började på nyaste Belinda Bauer istället. Å andra sidan är helgen inte slut än…

TILLÄGG: Jag råkade publicera det här för tidigt, tog bort det, och publicerar nu igen. Ifall du får en déja vu-känsla så är dte därför.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Tack, ni som googlat på Nina Björk

När det här inlägget blev lite småpoppis och dök upp under ”Mest lästa” så läste jag diskussionen igen och blev alldeles varm av kloka kvinnor som Jenny B och Lovisa. De har för alltid förändrat min syn på Nina Björk.
(Så pass att jag nog inte riktigt pallar den nya boken, jag förstår precis läget när jag läser DN och GP.)

Read Full Post »

Tillbaka på Exmoorheden, i den lilla byn Shipcott, som är Belinda Bauers mörka, förvridna litterära bit av universum. Barn av båda könen och i olika åldrar försvinner. Kvar lämnas lappar med varianter på: ”Du älskar henne inte”. Förtvivlade föräldrar rannsakar sig själva, nedstämda poliser — Reynolds med ny hårtransplantation, kärlekskranka Elizabeth Rice — står handfallna. Sjukskrivne polismannen Jonas Holly lyckas genom att skrämma skiten ur sin psykolog bli friskförklarad och börjar jobba igen, till (min favorit!) Steven Lambs stora fasa. Steven är övertygad om att Holly är en mördare.
Men han har angenämare saker att tänka på också, Steven. Kärleken.

Det är omöjligt att skriva så mycket om denna bok utan att spoila hej vilt, men jag tycker mycket om den. Bättre än Skuggsida, men inte riktigt lika bra som Mörk jord. Och du som är sugen på att prova Belinda Bauer: läs dem i ordning! Mycket viktigt.

Tillägg: Plus till Belinda för både Enid Blyton-referens (vädret) och Philip K Dick-dito (i Hollys bokhylla).
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

http://www.bokus.com/bok/9789174991116/ni-alskar-dem-inte/

Read Full Post »

I dessa grå tider kan jag förresten tipsa om att Jenny Diskis debutroman handlar om en kvinna, Rachel, som inleder ett sado-masochistiskt förhållande. Jag minns boken som intressant och ganska bra, men långt ifrån de höjder Diski når i sina reseskildringar/memoarböcker. Den är vansinnigt ful och jag fann den på nån second hand för några år sen. Min husgud Doris Lessing blurbar den, men när jag köpte den så visste jag inte att hon och Diski hade en förhistoria. Även Lisa Alther blurbar.
På insidesfliken ser Jenny Diski ut så här. 🙂

Read Full Post »

Kvinnor gillar att läsa om sex. Usch! Och många kvinnor gillar att läsa om BDSM-sex. Fy!
Sällan har jag läst en bok som så många haft åsikter om, varav de flesta bedyrar att de inte läst ”Femtio nyanser av honom” eller inte heller tänker göra det. Själv var jag helt inställd på att jag skulle ge upp efter 50 sidor för att den skulle vara illa skriven och tjatig, men där hade jag fel. Språket är helt okej för en lättare genre, bra jobb för att vara en så snabb översättning. Dessutom har de inte sex förrän efter sidan 120 nånstans, och minst dit måste man ju läsa.
”Femtio nyanser av honom” började som fan fiction till ”Twilight”. E L James tog helt enkelt karaktärerna Bella (oskulden) och Edward (vampyren) och byggde vidare på dem. I den här varianten heter de Anastasia Steele, litteraturstuderande som trots sitt namn är blyg och oerfaren, och Christian Grey, miljardär som enligt egen utsaga är svårt störd. Han är dominant, mycket sexig och har ett specialinrett rum för sexuella nöjen på sitt eget vis. Anastasia faller pladask för Christian, och sen handlar boken om huruvida hon ska skriva på ett kontrakt för deras relation, där hon går med på att vara undergiven Christian.
E L James alster har gjort succé och sålt över 35 miljoner exemplar, och Norstedts har varit snabba med den svenska översättningen. Försäljningen av bondageprylar har gått upp i USA. Om det säljs fler grå slipsar vet jag inte, men kanske har några låtit sig inspireras av allt man kan göra med en sån?
Jag förstår inte riktigt den hetsiga debatten om denna bok, det är ju ändå bara några timmars lättsmält underhållning. Helt frivilligt att läsa.

Tidigare publicerad här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

I min ficka


Det är rejäla fickor på min höstjacka/kappa. Bra!
Hon som kikar upp spelar Miss Jean Brodie i en filmatisering av Muriel Sparks korta roman.

Read Full Post »

Bengt Ohlsson: Margot

Den starkaste bilden av Margot Wallström ger Bengt Ohlsson när han jämför henne med en magnet: ”Något händer när Margot kommer in i rummet. Det är som när en magnet rör sig över ett lager järnfilspån. Alla ser på henne med något hungrigt i blicken.”
När hon lämnar rummet är de andra politikerna på mötet hänförda. Margot är en stjärna.
”Margot” är något mycket ovanligt i svensk bokutgivning: en hyllad skönlitterär författare som skriver om – och med – en nu levande och i allra högsta grad verksam politiker. Och det blir väldigt bra.

Jag läser boken i två, tre sittningar. Jag följer med till New York och FN-högkvarteret, där Margit Wallström sedan mars 2010 är generalsekreterarens särskilda representant för att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld. Alltså våldtäkt som vapen. Ett fruktansvärt tungt jobb, som Margot Wallström verkar vara exakt rätt person för. Hon är bra på det diplomatiska spelet, alla dessa formella möten med sina underliggande känslor och maktkamper, det är spännande läsning. Jag tillhör inte dem som undrat över varför Margot Wallström inte kommit hem och tagit över ledningen av landet, varför ska hon göra det när hennes jobb ute i världen är så viktigt och roligt? Bengt Ohlsson förmedlar ivern, den där viljan att få något gjort. Hur hon kan locka fram det bästa ur sina medarbetare.
Och så följer jag med till Kåge, i Västerbotten, där Margot berättar öppenhjärtigt hur hon och syskonen fick plocka lingon varje år när de var små. Hur pappa längtade efter frihet, hur mamma uppmuntrade dem till att se det vackra hos varje människa.
Hon berättar om grannar och vänner och folk från bygden, det blir levande och personligt. Men vänta nu, berättar hon inte lite för mycket? Eller om det är Bengt Ohlsson som skriver för mycket. Det känns i alla fall onödigt elakt mot grannfarbrorn, om han läser denna bok, att få syn på gammalt skvaller om sin fru.

Berättelsen fortsätter på de två spåren: New York med sitt glitter och sina skyskrapor, gula taxibilar och trafikljus där man kan stöta på en och annan internationell åklagare och göra upp om möten. Kåge med sitt gnistrande snötäcke, de kvarvarande syskonen och syskonbarnen, Ica och bensinmacken. Margots första minne är från när hon åkte i en sparklåda. Och insprängt i korta stycken finns en fullständigt vidrig rapport från en massaker i Guinea. Ibland måste jag hoppa över de avsnitten.
Halvvägs in i boken vaknar jag upp och undrar: Men vars är egentligen Margot? Jag inser att jag vet mer om hennes medarbetare Shree och Tonderai, brorsan Simon, syskonbarnet Linda, ja till och med tant Hulda som kände sig så ensam på nätterna att hon betalade barn för att sova över, än vad jag vet om Margot själv. Men så kommer berättelsen om barnet som dog, Jonas. Och Margot blir mer av en människa. Jag får veta om hennes rädsla för ensamhet, hennes behov av bekräftelse. Ändå är hon på något vis undanglidande, lite för bra.

Man får som läsare fylla i en del saker själv. Att Wallström tog jobbet i New York utan att rådgöra med familjen först, och att de sen inte följde med, ja, jag fattar läget. Och av alla viktiga människor i Margots liv är det maken Håkan som Bengt Ohlsson träffar allra sist. En gedigen man, en man att lita på – men i periferin.
Efter konflikten med Göran Persson i valrörelsen 1998 for Margot Wallström till Sri Lanka för att slicka såren. Maken blir sjuk, sonen är olycklig. När Anna Lindh blir utrikesminister ser hon till att den gamla vännen blir Sveriges nya EU-kommissionär. Ämbetet sammanfaller med att EU blir allt viktigare, och Wallström gör bra ifrån sig inom miljöfrågorna. Hon är en resurs för Sverige, hon skänker glans. Man kan undra vad som hade hänt om Anna Lindh blivit partiledare, hade Sverige känts mer lockande för Wallström då? Men så blev det inte.
Här kommer en sån där alltför öppenhjärtig kommentar igen, när Margot funderar över om inte Anna Lindh skulle ha lämnat maken Bosse om Lindh blivit partiledare. Han hade problem, han var inte att räkna med. Varför säger Margot så? Varför är hon så rak och öppenhjärtig när det handlar om andra människor, men inte om sina egna relationer? Eller har hon berättat massor av saker som Ohlsson aldrig skriver?
Sådant funderar jag på efter läsningen av ”Margot”.
Först publicerad här.

Read Full Post »


Just när jag börjar tycka att Written on the body är en ganska tradig uppräkning av gamla flickvänner och att jag nog bör begränsa min Winterson-läsning till hennes självbiografiska alster, så lyfter det. Blir magnetiskt, hypnotiskt, vackert. Den hyllning till Kärleken som blurbarna vittnar om.
Huvudpersonen är förhållandevis osynlig, jag vet inte vem hon är. Det är väl en hon ändå? Även om det aldrig sägs rakt ut. Men hennes känslor är mycket levande och starka.
Och omslaget är närmast prerafaelitiskt. Boken har legat till sig i snart tre år.

UPPDATERING: Jeanette tycker precis som jag att Tolstoj har fel i det där lyckliga/olyckliga familjer-citatet i Anna Karenina. Tack, Jeanette!
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

50 nyanser

Jaha, så kom den hit också. Har mot bättre vetande sagt ett svagt ”ja” till att skriva något recensionsliknande om denna bok, eller detta fenomen, eller hur och vad det nu ska kallas.

UPPDATERING: Det blev väldigt infekterat här, säkert mitt eget fel, men eftersom jag bestämmer i det här lilla hörnet så plockar jag helt sonika bort det jag inte vill ha kvar.

Read Full Post »

Det finns numera två författare jag alltid vill ha något oläst av i bokhyllan. Något att plocka fram när inget annat smakar, eller när tillvaron känns grå, eller när jag vill ha några underbara timmar, eller, ja ni vet. När man vill ha en särskild stämning att kliva in i.
Min första är Rosamond Lehmann.
Min andra är Ann Patchett.
I detta nu finns inget oläst i hyllan, MEN båda är på väg hem till mig. 🙂

UPPDATERING:
Octavia E Butler har varit en sådan författare de senaste åren. Men henne har jag läst allt av nu, utom den bok hon själv inte verkar ha varit nöjd med.

Read Full Post »

Förlåt, Modernista

Jag tänkte mig inte för. Nu hittade jag papper med recensionsdatum, och inser att jag var väldigt för snabbt. Yrsa Sigurdardottir-inlägget är därför bortplockat, för att återuppstå den 25 september.

ps Kul att ni ger ut Jean Rhys Sargassohavet igen, på pocket.

Read Full Post »

Jeanette Winterson är en författare som med lätthet fyller varenda åhörarplats på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. En avsevärd procentandel av publiken är homosexuell – där har hon både kult- och ikonstatus sedan debuten med ”Det finns annan frukt än apelsiner”. Välförtjänt.

Jag hörde henne på just Kulturhuset hösten 2009, och det var också då hon berättade vad hennes adoptivmor sade då Jeanette förklarat att hennes kärlek till andra kvinnor gjorde henne lycklig. ”Why be happy when you could be normal?” undrade modern, utan ett uns av ironi.

Vi som känner denna fanatiskt religiösa och ofta elaka mor från ”Apelsiner”, blir inte särskilt förvånade.

Denna replik har gett namn till Wintersons senaste bok, självbiografisk och självutlämnande som få. Allra först blir jag lite besviken, när Winterson avslöjar att Apelsiner bara var delvis sann. Hon hittade på, inte det värsta, utan istället en vänlig människa som var snäll mot den lilla Jeanette. I verkligheten fanns det ingen sådan vänlig själ. Jeanette var helt utlämnad till en mor — genomgående kallad Mrs Winterson — som inte drog sig för att slänga ner henne i kolkällaren eller ut i vinterkylan (vi pratar norra England). Där fick hon sitta i timtal, ofta hela natten. Som hämnd drack Jeanette upp både flaskorna mjölk när mjölkbudet kom.

Mrs Winterson var förstås inte mentalt frisk. Dessutom levde hon i bergfast tro på att Domedagen var nära. Mr Winterson var i princip osynlig.

Böcker var förbjudna hemma, men lilla Jeanette tar sin tillflykt till det kommunala biblioteket där hon läser sig igenom Engelsk litteratur A–Z. Vilken tur att Jane Austen kom där i början!

Jeanette älskar orden. Hon älskar bildspråk, som i den gamla bibeln och hos Shakespeare. Hon köper pocketböcker för alla sina pengar och gömmer dem under sängen, som undan för undan höjer sig allt högre upp från golvet. Tills Mrs Winterson upptäcker dem och anordnar bokbål på gården. Men Jeanette visste att orden skulle leda henne någon annanstans.

Hittills formar sig ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” till en vildsint, poetiskt rasande stridsappell FÖR LIVET och en hyllning till alla som strävar efter lycka. Det är rätt att söka lyckan, det är den viktigaste strävan vi har, menar Winterson. Som försöker och försöker. Hon blir publicerad, hon får en karriär, hon har kärleksrelationer. Hon lär sig fort att det inte är okej att slå sina flickvänner, något som hon först trodde var helt normalt, uppvuxen med våld som hon är. Hon kanske tror att hon är klar med adoptionsbiten, att hon aldrig kommer att få veta vem hennes riktiga mamma är och att det får vara så. Men så trillar hon ner i hålet, och hela boken förändras och vrider sig inåt..

Sällan har jag läst en så stark skildring av det svartaste svarta, av Depressionen som vill sluka dig med hull och hår. Jeanette Winterson vaknar på nätterna sjöblöt av svett och ropar på Mamma. Hon bråkar med den del av sig själv hon kallar Varelsen. Hon försöker ta livet av sig. Varelsen älskar självmord.

Till slut börjar hon istället en komplicerad process för att få veta vilka hennes adoptivföräldrar var. Sökandet efter mamma. Det är slitsamt, det är förtvivlat, men hon måste. Måste för att kunna bli lycklig.

Fotnot: 13 september kommer Jeanette Winterson till Sverige och författarscenen igen.

BONUSINFO:

* Boken är dedikerad till ”mina tre mammor”: Mrs Winterson, Ruth Rendell, Ann S. (Japp, deckarförfattaren Ruth Rendell.)

* Under sin depression bor JW tidvis hos sin vän Sylvia i den berömda bokhandeln Shakespeare and Company i Paris.

* Hennes nya kärlek är psykoanalytikern Susie Orbach, känd för boken ”Fetma är en kvinnofråga”

Tidigare publicerad här.

Read Full Post »

Det är roligt med Mikael Niemi för han hittar ständigt på nya saker och kastar sig mellan genrerna. Inget är honom främmande, han skriver dramatik, science fiction, ungdomsromaner, poesi och nu kommer han med Fallvatten som är en äkta katastrofroman.
Den har allt som en sådan ska ha: det filmiska berättandet, ögonblicksbilderna, familjekonflikten som prompt ska lösas just nu, de elaka skitarna och de oskyldiga offren. I bakgrunden/grundorsaken är förstår den mänskliga girigheten, som här har resulterat i ett alltför klent dammbygge där man av ekonomiska skäl samlar enorma massor av Luleälvens vatten. En evigt regnig sommar på det, och så går det som det går. En syndaflod av bibliska proportioner (och här finns minsann Kvinnan, Mannen och Ormen också). Jag blir tvungen att plocka fram min gamla atlas och följa förloppet från Suorva och Stora Lulevattnet via Porjus och ända ner till kusten.
Vissa människor växer i farans stund och förmår att försöka hjälpa andra. Andra har nog med att rädda sitt eget skinn, och åtyer andra visar sig vara renodlade psykopater. Spännande är det hela tiden och Niemis drastiska, märgfulla språk känns igen. Humorn också, han låter sin egen ”Populärmusik från Vittula” dränkas i vågorna. Jag hoppas att Niemi startar en ny trend med den här boken, och att fler vågar sig på att skriva spänning som inte är deckare.

(Tidigare publicerad i Corren)

Read Full Post »

Vad välja?


Efter underbara State of wonder — vad ska jag läsa?

Read Full Post »

Older Posts »