Jag blir själaglad över att få träffa Stephen Lamb igen, i Belinda Bauers nya. Och att hans liv verkar ha blivit bättre. Han har ett jobb, som tidningsbud, och så har han sparat ihop till en skateboard och viktigast: han verkar ha fått fler vänner. Han är bara med ett par korta stunder, nu som 16-åring, men det är så skönt. Förlåt för att jag ett tag trodde att du var mördaren, Stephen.
Skuggsida är välskriven, tät, och jag bryr mig om människorna, framför allt den lite småtafflige bypolisen Jonas och hans MS-sjuka fru. Men för mig blir den inte samma bladvändare och hjärtekrossare som den förra, Mörk jord. Och slutet…? Nja, jag vet inte om jag köper det faktiskt. Jag tror att jag känner mig lite snopen, samtidigt som det förklarar ett par saker jag var lite kritiskt till under läsningen. Kanske är jag bara för stel i mitt tänkande.
Bokomaten var mycket mer förtjust, och för Fru E var slutet det allra bästa. Alkb har också läst, liksom Violens baksida.
snowflakes in rain 
Och jag tänker bara: så snyggt omslag!!! Inte särskilt sugen på att läsa den, men ändå. 😉
Ja, riktigt fint! Förmedlar stämningen bra också.
[…] skriva så mycket om denna bok utan att spoila hej vilt, men jag tycker mycket om den. Bättre än Skuggsida, men inte riktigt lika bra som Mörk jord. Och du som är sugen att prova Belinda Bauer: läs dem i […]