Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Dåligt av cdon

16 januari gjorde jag min beställning.
Fortfarande, idag den den 31:a januari, har jag inte hört ett ljud, än mindre sett nåt paket.

Read Full Post »

Bästsäljare min födelsevecka

New York Times bästsäljare-lista en januarivecka i mitten av sextitalet.

HERZOG Saul Bellow
THE RECTOR OF JUSTIN Louis Auchincloss
THE MAN Irving Wallace
THIS ROUGH MAGIC Mary Stewart
CANDY Terry Southern and Mason Hoffenberg
YOU ONLY LIVE TWICE Ian Fleming
THE HORSE KNOWS THE WAY John O’Hara
ARMEGEDDON Leon Uris
THE SPY WHO CAME IN FROM THE COLD John le Carré
FUNERAL IN BERLIN Len Deighton

Non-Fiction
MARKINGS Dag Hammarskjöld
REMINISCENCES Douglas MacArthur
THE ITALIANS Luigi Barzini
THE FOUNDING FATHER Richard J. Whalen
MY AUTOBIOGRAPHY Charles Chaplin
THE KENNEDY WIT Bill Adler
THE KENNEDY YEARS Harold Faber
THE WORDS Jean-Paul Sartre
SIXPENCE IN HER SHOE Phyllis McGinley
LIFE WITH PICASSO Francoise Gilot and Carlton Lake

Väldigt mansdominerat. Den enda jag läst är Spionen som kom in från kylan, men den har jag läst två, tre gånger. Håller än.

HÄR kan man kolla sin egen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Henrietta Lacks är en av de mest betydelsefulla människorna som levt på jorden — någonsin. Utan henne hade miljontals människor dött i polio och andra sjukdomar. Ändå visste jag ingenting om henne förrän det förra året började pratas om Rebecca Skloots biografi. Nu finns den på svenska: ”Den odödliga Henrietta Lacks”, och det är hisnande läsning. Det är på samma gång en enskild människas biografi, en biografi över hennes odödliga celler, och en spännande resa när Rebecca Skloot ger sig ut på jakt efter Henrietta Lacks familj och släktingar, för att ta reda på vem hon egentligen var. Det är amerikansk historia, medicinsk historia, och ett försök till värdig upprättelse för de efterlevande.

Så vem var hon då, denna Henrietta? Till det yttre en söt svart kvinna, omvittnat generös, som tyckte om att dansa och var väldigt noga med att måla naglarna på både fingrar och tår. Hon växte upp i Virginia, gifte sig med sin kusin, och fick en rad barn varav den äldsta dottern Elsie var efterbliven och hamnade på mentalsjukhus. Så började cancern växa inuti Henrietta. Familjen bodde då i Baltimore. Hon söker sig till John Hopkins-sjukhuset i januari 1951 och kommer in på den färgade avdelningen, där en läkare utan hennes vetskap tar ett cellprov. Prognosen för Henrietta Lacks ser till en början ganska hyfsad ut, men cancern växer alltmer aggressivt och på hösten samma år dör hon.

George och Margaret Gey hade länge försökt odla maligna celler utanför människokroppen, men misslyckats gång på gång. Men Henrietta Lacks cancerceller, döpta till HeLa, levde vidare. De delade sig och växte och växte i all oändlighet. Hundratals, tusentals, miljontals. ”Kan jag få några?” undrar några av Geys forskarvänner. ”Ja”, svarar Gey och provrören skickas till Texas, Indien, Amsterdam… En hel industri kring HeLa-celler byggs upp, och flera forskningsfält växer. Poliovaccinet skapas. Forskare får Nobelpris. Och cellerna bara förökar sig och förökar sig. De har varit på månen också.

De vetenskapshistoriska delarna i denna bok är extremt intressanta och många gånger upprörande. De medicinska experimenten är ofta människoföraktande och cyniska. De utförs på människor som inte kan säga ifrån och i regel inte ens vet om vad som händer. (Hur många skulle förresten svara ”ja” på frågan: ”Får jag injicera cancerceller i dig?”) Men Rebecca Skloot skriver inte indignerat. Hon bara redogör för fakta. Om hon står på någons sida så är det Deborahs, Henriettas dotter som bara var ett år gammal när hennes mamma dog. Hennes liv blev hårt och sjukdomstyngt, och när hon 1973 får veta att mammans celler lever vidare blev det en stor chock som hon aldrig hämtade sig ifrån.

Rebecca Skloot har researchat i många år, hon har läst kopiösa mängder material, hon har blivit utsatt för ilska och hot och ibland våld. Hon har grävt sig bakåt och framåt i historien. Resultatet är en gripande, detaljrik, informativ och mycket rörande bok.
(Först publicerad i Corren.)

Read Full Post »


Richard Yates, Margaret Atwood, och ja, Knausgården är så där liten. Men på drygt 900 sidor, det ska vara hela boken inuti. Jättekonstigt format, man läser på tvärsan med supertunna blad á la psalmbok.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Läser om Lord Peters smekmånad för X:te gången, nu i den fina nyöversatta boxen med de fyra Vane-romanerna. Och si: ett efterord av Anna-Karin Palm där hon berättar att mr Puffett fanns på riktigt. Dorothy L Sayers hade en sotare hemma med alla dessa färgglada tröjor i lager på lager, och när hon berättade det för en vän sa hon att Dorothy borde ta med honom i en bok. Så det gjorde hon.
Eller, Lord Peters smekmånad började sitt liv som en pjäs, får jag också veta. Intressant. Det känns mycket logiskt eftersom nästan allt utspelar sig i själva huset, Talboys, och bygger på dialog.
Annars kan jag inte se så stora skillnader i själva översättningen, utom att det känns som att det är mycket mer franska. (Som jag inte orkar staka mig igenom.)
Däremot i nyöversättningen av Kamratfesten hittade jag fler partier som jag lurats på i decennier, eftersom den förra översättningen struntat i att ta med dem. Till exempel ett långt samtal som Harriet för med en olyckligt gift gammal studiekamrat.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »


Det finns alltid en anledning att titta på den här! Idag firar vi att Bokomaten bakat banofeepaj.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Så här blev beställningen

Arcadia Falls Carol Goodman
Generation Loss Elizabeth Hand
The drowning tree Carol Goodman
Saffron And Brimstone Elizabeth Hand
Telling Tales Ann Cleeves
The Crow Trap Ann Cleeves
The Sweetness at the Bottom of the Pie Alan Bradley (jag vågar mig på en ljudbok här)
The Sick Rose Erin Kelly – tänk att hon redan skrivit en ny!

Cdon får mina pengar denna gång. Lite dyrt kanske, men jag fyller ju faktiskt år ganska snart. Och har inte beställt några böcker sedan i november, och då var det nästan bara julklappar. Och alla vet ju att det är extra viktigt att ha rejält med bra olästa böcker hemma just i januari, för tänk om man skulle bli insnöad en månad och inte kunna ta sig ut?

UPPDATERING: Cdon behagade inte skicka en endaste bok. Efter att ha väntat i veckor och mejlat dem så gav jag upp och avbeställde.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

”I walk along the edge of the lake because, I Tell myself, it’s a beatiful night. Today’s snow shower has left only a faint white gloss on the ground and a clear moonlit sky. It is cold, near freezing, I think. The moonlight lies on the water like a premonition of ice. It will be many weeks before the lake freezes, but tonight I sense something stirring in the lake. Mark Toller once explained to me how a lake freezes. He said that when the surface water grows colder it also becomes denser, so it sinks to the bottom. When the warmer water rises to the top, it’s chilled by the colder air temperature and sinks. The water circulates like this for weeks — a process called overturn — until the moment when the lake is all one temperature and then the surface begins to freeze. Matt said that if uou could be at the lake on that night, the night of first ice, you could see ice crystals forming. I imagine the lake now like a giant mixing machine, stirring old things to the surface.”

Det är sjön som är huvudperson i Carol Goodmans bok. Hela tiden återvänder berättaren Jane Hudson till sjön. Hon simmar i den, hon åker skridskor på den, hon har offrat i den och hon har räddat sin bästa vän från att drunkna i den. Den lockar och drar, och den skrämmer. Det finns en legend om tre döda systrar som bildat tre klippor som sticker upp ur sjön, att de drar skolans flickor till sig. Självmörderskor, olyckliga. Jane har själv fasansfulla minnen från sjön. Och hemligheter.

Det här är en sån där underbar, stämningsfull och skrämmande bok, precis i stil med de andras som tipsades om här. Jane Hudson är en socialt knepig flicka, som på något vis lyckas bli vän med de två märkliga syskonen Toller, Lucy och Matt. De är några pinnhål över henne i samhällsklass, de är extremt bundna till varandra, intelligenta, fantasifulla, gränslösa. Vansinnigt spännande för Jane, som gör allt för att få vara med. De pluggar latin tillsammans, och på flickskolan Heart Lake får Lucy och Jane en mycket karismatisk lärare, Helen Chambers. Sen börjar det spåra ur…
Vad som egentligen hände under de där skolåren får en fortsättning när Jane Hudson återvänder till Heart Lake som lärare i, just det, latin. Flickorna i hennes klass är lika problemfyllda som hon själv var, men ser lite annorlunda ut: de färgar håret rosa och grönt, är piercade och har ärriga armar. Skolpsykologen fruktar att en självmordsepidemi ska bryta ut. Så börjar sidor ur Janes sedan länge försvunna, tonårigt lätt överspända, dagbok från skoltiden dyka upp.

Min läsning av The lake of dead languages blir förstärkt av att vi har en liten sjö här alldeles nära, som också är i färd med att frysa. Jag kan förstå Janes besatthet. Jag tänker också på Umeälven, och på isvägen i Luleå.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

För några år sen stod jag nere i källaren på Myrorna och tittade på böcker. En bit bort stod ett ungt par. Tjejen hittade ”Barnaboken”, kanske funderade hon på att köpa den, men då säger killen: ”Anna Wahlgren, hon är hemsk, hennes barn hatar henne”. Jag blev arg och tänkte att det är så jädra typiskt med dessa människor som alla andra som inte känner dem tycker sig ha rätt att snacka skit om. Nu idag undrar jag istället om han kanske kände dottern Felicia?

”Barnaboken” kom 1983, då jag väntade mitt första barn. Jag var 18 år och hade ingen aning om nånting, utom att jag i alla fall inte skulle göra som mina egna föräldrar. Och ”Barnaboken” är en underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet. Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag annars saknade, en som man kunde härma eller låta bli, en stark röst att förhålla sig till. En viktig sak är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning.
Och nu läser jag ”Felicia försvann” och allting bara rasar.

Felica Feldts bok är en skräckskildring av hur det är att växa upp i ett alkoholisthem, med våld, självmordshot och sexuell gränslöshet som även drabbar barnen. Ljuden, lukterna, män som onanerar framför dem, män som kryper ner i flickornas sängar. Anna Wahlgren blir rasande och släpar ut dem ur rummet, men nästa morgon sitter de där vid frukostbordet som om ingenting hänt.
Spriten och vinet flödar i det Wahlgrenska hemmet, men maten är det illa ställt med. En period läggs barnen in på lasarett och får äta upp sig. Och så dessa ständiga flyttar: 19 adresser på 18 år.
Felicia Feldt skriver in sig i den långa raden av fruktansvärda barndomsskildringar, men hennes bok blir också något mer. Till skillnad från i Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Kristian Lundbergs minnen i ”Yarden”, listan kan göras lång, så är mamman i ”Felicia försvann” redan en rikskänd person. En människa som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Flera händelser som jag minns som exempel från ”Barnaboken”; här kommer den andra sidan av saken. Som när Felicia stulit dockor och Anna Wahlgren tvingar henne att kasta dem. Det avslutas med en örfil. Om den stod det förstås inget i ”Barnaboken”.

Det är djupt sorgligt och smärtsamt att läsa ”Felica försvann”, men det är ingen tung bok rent stilistiskt. Den är sammansatt av ögonblicksbilder: minnen, insikter, som hoppar i tid. Felicia är fem år, Felicia är 39 år, Felicia är av och på i sin relation med sin mamma. Att vara av, att bryta med mamma, innebär också att bli utesluten ur flocken. Felicia blir inte bjuden på familjeträffar och födelsedagsfester hos sina syskon längre. Hon ska tigas ihjäl.
Felicia kämpar med depressioner, misslyckanden, sorger och dåliga relationer. Ändå låter hon sig inte tystas. Inte längre. Kanske är inte allt i denna bok sant, (kan Anna Wahlgren verkligen ha legat med Felicias man? Eller visat upp sin egen mans penis för barnen och berömt hur hård den var?), men kanske är det ändå sant. Det är Felicias sanning.
Det allra viktigaste Felicia Feldt gör är när hon hävdar sin rätt att inte försonas. Det enda som duger för att försonas med mamman är att svälja alla sina egna känslor och bara gå med på den andras verklighetsbeskrivning. Att inlemma sig under den stora matriarken. Att låtsas att det som är helt sjukt är helt normalt. Så nej, Felicia, du behöver inte försonas med din mamma. Du gör helt rätt som låter bli.

(Publicerad i Corren, här)
Tidigare texter om Anna Wahlgren här och här
Lyran gör en fin genomgång av olika recensenters läsning av denna bok och Bokmania har ett annorlunda utgångsläge.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Sträckläste Felicia försvann igår och har nu skrivit en lång och personlig recension och skickat in den till Åsa, kulturchefen.
Det gör ont när hjältar faller. Väldigt ont.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Rödbetskaka a lá Dawn French

Härom dagen kom en väninna över och hade med sig en rödbetskaka. Receptet kommer från Dawn French roliga bok En liten smula underbar, som hon nyss läst och som jag skrivit om här. Mormodern i den familjen bakar alltid sina gästers favoritkakor, och det här är mamman i familjen, Mos favorit.
Den var lite udda men god, kan jag berätta. 😉

I somras nån gång fick jag för mig att jag skulle ha ett mattema här på bloggen, men jag kom aldrig till skott. Men nu känns det som att jag börjat lite grann, så det blir nog tema mat snart.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

När de som ger ut boken förstår att man kommer att sakna den direkt, och tipsar om andra. Detta är från Erin Kellys The Poison Tree, som jag tycker väldigt mycket om. Och nu läser jag Carol Goodmans The Lake of Dead Languages, och tycker väldigt mycket om den med.
Kan också rekommendera: Hollinghurst (även filmatiserad), Tartt, French och Vine (som är Ruth Rendell under pseudonym.) Och att se Brideshead revisited, förstås.

Read Full Post »


Vi har sett Big Love, serien om en polygamifamilj med en man, tre fruar och sju, åtta barn. Det är en knepig serie på så vis att det inte finns någon att identifiera sig med. Människornas livsval, beslut, tankesätt ligger så oerhört långt ifrån mig själv att mina försök att förstå någon (i början Barb, den äldsta hustrun, men det funkade inte länge. Sen äldsta dottern, Sarah, som försöker bryta sig lös, men det funkade inte heller så länge.). Samtidigt blir det så oerhört intressant med människor som agerar utifrån så udda premisser, att få en inblick i något så annorlunda. Som en kompis sa: ”Jag betraktar Big love som science fiction”.
Och även om man inte begriper sig på dem, så börjar man ju ändå gilla vissa karaktärer. Som Farmodern i familjen, lysande spelad av Grace Zabriskie (Laura Palmers mamma) i vad som kan vara tv-historiens sämsta äktenskap någonsin.

Men nu har de förstört alltihop. Några klåpare till manusförfattare och regissörer har av nån obegriplig anledning plockats in, och börjat förändra serien enligt samma gamla trista formulär 1A som alla andra dussinserier där folk blir kära till höger och vänster och det skrivs in en massa malplacerad action som inte alls behövs. Vi gapskrattade åt den rena lyteskomiken i en fritagningsscen som (förstår man) skulle föreställa dramatisk och spännande.
Men värst är att det nya manuset inte tar nån som helst hänsyn till karaktärerna. De handlar helt på tvärs mot sin personlighet och saknar all trovärdighet.
Det är så tråkigt.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

”För många nycklar för många dörrar.
Porten som alltid, fönsterna, rullgardinerna.
Allting sker i andra rum. Och ändå är det
bara jag som bor i huset ingen vet ens var
det finns var finns mitt hus ligger det på
klippan vid havet det var där som horison-
ten, fanns det en gång en horisont och mitt
blod som dränkte horisonten vår tystnad
som dränkte mitt blod din puls mot mina
läppar morgonen då du stannade den morgonen.”

Ur Blodförmörkelse av Rut Hillarp, utgiven 1951. Hennes debutroman.

Rut Hillarp är ett sånt där namn som smugit förbi i periferin för mig, jag har haft en lite oklar bild av modernistisk poet och stilig kvinna, lite mystisk kanske. Passionerad. Tragisk. På nåt vis besläktad släkt med Edth Södergran, brinnande.
I höstas blev Hillarp aktuell, när vännen och eleven Birgitta Holm gav ut dels hennes dagböcker i urval, dels en biografi. Jag blev nyfiken på dagboken och lånade hem den, men de första sidorna avskräckte. Hon trånade efter en man som hon var tillsammans med, de hade flyttat isär men bodde vägg i vägg och genom denna vägg hörde hon hur han låg med andra kvinnor medan Rut låg och grät i kudden, galen av svartsjuka.

Så lyssnade jag på detta radioprogram, och kände att jag förstod Rut Hillarp bättre, att hennes sexualitet var lika viktig, viktigare? än hennes skrivande/skapande, att det fanns något här som jag ville ta reda på. Så det blev nya tag med dagboken. Och insikten att det där som jag blev galen på i början, hennes masochism och lidande, för henne var mycket mer och större än så. Hon VILLE lida. Hon var inte bara masochist i sitt sexliv (och det var inte alltid hon fick utlopp där heller, trots väldigt många försök), hon ville inte bara ha fysisk smärta, hon ville vara i total själslig och kroppslig underkastelse.

Samtidigt var hon en glad och stimulerande, mycket uppskattad lärare på en flickskola. Hela sitt yrkesverksamma liv jobbade hon som gymnasielärare.
Jag har inte läst hennes poesi, men medan jag läser i dagboken om hur hon skriver på sin debutroman Blodförmörkelse kommer jag plötsligt på: Jag har ju den! En liten grågul, solskadad sak som jag köpte på loppis för 20 kronor för några år sen. Så jag läser Blodförmörkelse och förundras. Att hon vågar vara så utlämnande. Den har ett lite högstämt språk, och jag hade nog inte förstått så mycket av den om jag inte fått veta saker i dagboken, men jag tycker om den. Vissa meningar är bara helt fantastiska.
Vi satt i min soffa och talade om allt som föll oss in, som om vi hade suttit där i tusen år och låtit våra röster mogna som milda frukter.

Blodförmörkelse är försedd med en liten brasklapp på baksidan. ”Karaktärer och situationer kan måhända tyckas så extrema att de saknar allmängiltighet (…)”. Hade detta varit idag så hade Rut Hillarp fått sparken från sin lärartjänst rakt av, men på den tiden kunde man skriva avancerad erotik och undervisa ungdomar utan att någon blev hysterisk, verkar det. Rut Hillarp påminner mig en hel del om Anaïs Nin, det där febriga. Jag vet att jag har en annan roman av henne, Sindhia, nedpackad nånstans. Den ska läsas. Och sen ska jag leta rätt på poesin. Det ska inte vara mitt fel om betydelsefulla kvinnliga författare blir bortglömda.

Mer om böckerna och Rut Hillarps liv finns att läsa i Svenskan, GP, DN och — kanske mest intressant — i Sydsvenskan (Eva Ström)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Katarina Frostenson har skrivit en dikt där hon undrar över vad som händer med den skvätt vatten som blir över efter att hon bryggt sitt te. Hon häller den i vasken, skvätt efter skvätt, dag efter dag. Men var tar den vägen? Alla dessa skvättar, bildar de en flod någonstans?
Den bilden tänker jag ofta på.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »