Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 18 oktober, 2011

Om man råkade lyssna på P1 morgon i torsdags och hörde programledaren attackera Ann Heberlein i värsta skjutjärnsstil kan man få för sig att tro att hon skrivit en hämndlysten nyckelroman med sin förre förläggare Svante Weyler i skurk-rollen.
Det har hon inte.

Ann Heberlein har skrivit en filosofisk undersökande bok, där hon vill ta reda på vad ett gott liv är. Hon bedömer sig nu som frisk från sin psykiska sjukdom. Hennes psykiatriker gör samma bedömning. I tid sammanfaller ”Ett gott liv” med vad som hände efter att Ann Heberlein var som värst sjuk och skrev sin förrförra bok, den starkt självbiografiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.
Cirkusen kring den, Heberleins försvinnande (hon fanns i ett hotellrum i Köpenhamn där hon tack och lov till skillnad från Victoria Benedictsson inte tog sitt eget liv), beroendet av Förläggaren, ett par bokmässebesök och massor av föreläsningar – detta upptar ungefär en tredjedel av boken.
Större delen av boken handlar om letandet efter sanningen och lyckan, både i teori (Heberlein är en namndroppare av rang, det är allt från Aristoteles och Nietzsche till Forrest Gump) och praktik (hon hjälper sin man prästen med att ta hand om fattiga och flyktingar).
Här finns en familjehistoria med ”en släkt av mindre dugliga individer”, fastern blev på sin egen mors inrådan tvångssteriliserad.
Här finns en klassresa, här finns konsumtionskritik, här finns kritik av psykvården och så finns det ett eget kapitel som är högintressant för alla oss som var på Psykiatridagarna på Stadsbiblioteket i Linköping i oktober för två år sen och hörde både Heberlein och Anna Odell. I ”Jag vill inte dö?” förklarade den sjuka Ann Heberlein att livet var meningslöst och gör ont. Kärleken finns inte.

I ”Ett gott liv” vaknar hon en morgon på ett annat hotellrum, i Boston, och konstaterar att hon är frisk. Livet har mening. Kärlek, lycka och godhet finns.

Alla olyckliga själar som tog till sig hennes sjukdomshistoria kommer inte att tycka lika mycket om den här. Ann Heberlein konstaterar själv att det är så mycket svårare att tala om det goda. Men man kan ändå försöka.

Min recension av Ett gott liv tidigare publicerad här i Corren.
Den helt bisarra intervjun i P1 morgon hittar man här.
Åsa Moberg recenserar i DN, Kaj Schueler i Svenskan.

Read Full Post »

Belinda Bauer skriver in sig i det fina sällskapet av alla mina brittiska deckarfavoriter, helst vill hon hänga med Denise Mina (underklassperspektivet) och Mo Hayder (när Mo inte är så skräckig). Jag tänker mycket på Mo Hayder och hennes deckare Jack Caffery under läsningen. I de tidiga böckerna, de som översattes till svenska, handlar det ganska mycket om Cafferys längtan och letande efter sin bror, som försvann och troligen blev mördad av en pedofil när de båda var små. Caffery blir besatt, och broderns öde är den största anledningen till att Caffery blir polis.
I Mörk jord är det lille Stephen Lamb som lika besatt gräver och gräver efter sin försvunne, troligen mördade, morbror Billy på Exmoorheden i sydvästra England. Om han bara hittar morbroderns kropp, kommer mormor att sluta stå i fönstret och vänta, mamma att bli lite snällare, och hela Stephens liv bli mycket bättre när han blir hjälte. För nu är Stephens liv eländigt. I skolan är de tuffa killarna i munkhuvor ute efter honom, läraren kommer bara ihåg honom för att han luktar mögel, bästa kompisen tar alltid bästa delen av smörgåsarna, och mamman är som sagt — rätt jävlig. (Ett mycket trovärdigt porträtt, en sån där kvinna som gnälligt väntar på att hennes liv ”ska börja”.) De enda som är snälla är Stephens lillebror Davey och några i raden av farbröder som glider in och ut ur familjens liv.
Stephen Lamb har en talang. Han kan skriva brev. Så han skriver till seriemördaren och pedofilen Arnold Avery för att få veta var han begravt Billy. De inleder en katt-och-råtta-lek, och det är förstås ingen tillfällighet att Stephen heter just Lamb.
Mycket stark och bra debut av Belinda Bauer, och lille Stephen kommer att stanna i mitt hjärta länge. En sån där hjärtskärande liten pojke som jag är så svag för. Jag ser också att Bauer redan kommit med bok nummer två, så bra!

Read Full Post »

Augustnomineringarna

Jag tror inte att jag kände igen en enda bok. Jo, Bengt Ohlssons har jag ju läst en del om. Och den där om Kamprad, den har jag hört talas om. Annars var det väldigt… blankt.
Var är Majgull Axelsson? Monika Fagerholm?
Okej då för att Johanna Nilsson inte är med, hennes bok kom ju alldeles nyss. Men Majgull och Monika… konstigt!
Och detta år när jag verkligen har läst ovanligt mycket svenskt och nytt, sällan har jag haft så här bra koll, och ändå har jag inte läst en enda av de nominerade, oftast alltså inte ens hört talas om dem.

UPPDATERING: Usch vad pinsamt, jag lät blicken bara glida över ungdomsböckerna och missade helt att Cirkeln är nominerad! Den har jag minsann läst. Grattis Sara BE!

Read Full Post »