Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 1 oktober, 2011


Alltså, tecknat bilden som är på tröjan (som är en fin varm brun färg).
Jag tycker mig se Marcel Proust, Virginia Woolf, och James Joyce. Eller? Woolf är jag säker på — näsan! — men de andra… trodde ett tag att den med hatten var Gertrude Stein, det passar med yttrandet eller hur? — men ansiktet pryds av en ganska rejäl mustasch, så det är nog en man i alla fall.

Det kommer att bli lite tyst här på bloggen framöver, de närmsta dagarna kommer jag att sakna internetuppkoppling och sen vet jag inte riktigt hur det blir. Om det mot förmodan skulle finnas en enda männsika därute som INTE har något bra att läsa så rekommenderar jag Gå din väg men stanna, av Johanna Nilsson.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Som så många andra har jag blivit helt betagen av Katniss Everdeen, hjältinnan i Hungerspelen. Det handlar förstås framför allt om hur Suzanne Collins gestaltar henne; tuff, trulig, hård på ytan men med ett bultande, värkande hjärta därinnanför. Benhårt lojal mot dem hon älskar, vilket inte är så många eftersom hon inte gillar andra människor så värst.

Men det handlar också en hel del om Katniss likheter med Modesty Blaise. Att befinna sig i fruktansvärda underlägen, men lyckas vända det som ser ut som nackdelar till fördelar och till slut vinna. Pilbågen. Den stenhårda fokuseringen, och en överlevnadsinstinkt som går utanpå allt annat. Och visst har pakten/relationen med Peeta inne på arenan till första Hungerspelen stora likheter med Modestys och Willies relation? Inte den romantiska kärleken, men den andra. Och lojaliteten framför allt.

Därför tyckte jag bättre om den sista delen i trilogin, Revolt, än vad de flesta andra verkar ha gjort. Hela den där grejen med att Peeta blivit hjärntvättad till att hata och frukta Katniss påminner om Modesty-äventyret där Willie blivit hjärntvättad bortom sans och vett, och sitter fången på en konstig, glashal bergsformation. Modesty träffar krumelurgubben Gus som har två örnar, som hjälper henne upp. Sen luras Willie att tro att Modesty är svårt skadad, och börjar den infernaliska klättringen nerför med henne på ryggen. Demonerna bränns ut ur hans hjärna, för instinkten att rädda Modestys liv går djupare än allt annat.
Ungefär så känner jag för Peeta och det faktum att han slängs in att kämpa sida vid sida med deras lilla grupp där på slutet.

Två andra favoriter: Rue och Cinna.

(Det finns ett annat MB-äventyr också där det är Modesty som programmerats till att reflexmässigt döda Willie. Men hon missar, eftersom han tilltalar henne med det speciella smeknamnet ”prinsessan”.)

Read Full Post »