Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 5 september, 2011

Norrmännen har kommit starkt de senaste åren. Efter Per Pettersons underbara ”Jag förbannar tidens flod” (Nordiska rådets pris 2009) och Karl Ove Knausgård mäktiga självbiografi ”Min kamp” har jag undrat var norskorna finns? Finns det någon? Jo, det gör det. Helene Uri heter hon, och introducerades redan 2004 men jag hittar henne först nu, med senaste romanen ”Den rättfärdige”.

Redan på första sidan är jag beredd att lägga ifrån mig boken: Jag orkar inte en incesthistoria till. Orkar. Inte. Men jag läser på och belönas med att inte alls få vad jag förväntade mig.

I inledningen begravs den avskyvärde mannen Karsten Wiig, en pedofil som förgripit sig på sina egna döttrar. En av döttrarna finns på plats i kyrkan, sörjande. Annars är det glest i bänkarna. En mycket gammal man vandrar full av ruelse ut från begravningen, Edvard Frisbakke, den berömde advokaten som fick Karsten Wiig fälld. I spänningsfältet mellan dessa båda män dryftas frågor om skuld, ansvar och rättfärdighet. Men vems är skulden? Och vem är rättfärdig?
Undan för undan får jag veta mer om den lyckliga inledningen på Karsten och Marianne Wiigs äktenskap, och sen, jodå, den lika lyckliga inledningen på Karstens relation med älskarinnan Barbara. Här börjar jag undra: Om Karsten är pedofil, varför har han så många kvinnoaffärer?

När jag som läsare följer Karstens längtan och kärlek till sina döttrar med sina olika personligheter, så fint och detaljrikt beskrivet, då vill jag tro att han är oskyldig. Men hur kan han vara det när den äldsta dottern, Elise med randiga armar, minns övergreppen?
Helene Uri håller mig på halster, jag kan inte veta någonting säkert förrän alldeles i slutet av boken. Att en hel familj och flera liv har slagits i spillror står däremot klart från början.

Omslaget: det är jättefint, men jag förstår inte vad det alls har med historien att göra?
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »