Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Jag blev väldigt förtjust i Bengt Ohlsson på SVT:s Babel i torsdags. Han satt där och tyckte helt självklart att man har rätt att vara bitter efter 40. Det är ju så mycket som går fel hela tiden. (Yes! Tänkte jag då.)
Sen nu ikväll satt Magnus Uggla hos Skavlan och ansåg sig ha rätt att gnälla hela dagarna och bära agg för gamla oförätter i åratal. Dessutom gillar han uppenbarligen att hämnas, han skrev en elak sång när han blev avbokad från just Skavlan. Nu ikväll blev de delvis sams, men nog fick Uggla in en gliring om hur snygg Mikael Persbrandt är (Skavlan är ihop med Maria Bonnevie som tidigare var ihop med Persbrandt).

Jag ser en trend här, och jag välkomnar den. Jag känner att jag har väldigt goda förutsättningar för att bli en riktig gnällkärring. Kan jag dessutom vara lite inne samtidigt; fine by me.

Och en annan sak: den där ytterst originelle norske konstnären Odd Nerdrum var också gäst hos Skavlan. Han tog fasta på vad Maud Olofsson nyss sagt om härskartekniker och anklagade Skavlan för just detta. Och Nerdrum hade rätt, vid båda tillfällena. Underbar tv.

Read Full Post »

Ännu en bok jag aldrig trott skulle förekomma i mitt hem är denna. Jag vet åtskilliga, ungefär alla som någonsin känt mig, som skulle skratta ihjäl sig åt det faktum att jag läser den. Det gick till så att jag började bläddra lite i den och läste om att hans pappa slog honom och mamman. Han slog bara Dolph, som då hette Hans, och sin hustru. Inte de andra barnen.
Jag tänker på likheterna med Patrik Sjöberg, en annan stor, stark, världskänd man som lyckats — men som en gång var en liten försvarslös pojke.
Sådant föder naturligtvis revanschlusta, men det verkar som att Dolph aldrig klådde upp sin pappa trots att han naturligtvis skulle ha kunnat göra det, senare i livet. Sen gillar jag också att han växte upp i trakterna kring Kramfors, Ångermanland, där vi varit och där det är så väldigt fint.
Träningsråden… det finns inte så stora likheter mellan Dolphs och min kropp, och inte vad gäller ambitioner heller. Men ett och annat kan jag nog plocka upp.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag har lyssnat på jag vet inte hur många timmar BBC-dramatisering av Vasily Grossmans Life and Fate denna vecka. Det började med ett program om Grossmans eget öde, hur han skrev denna familjekrönika. Makthavarna i Sovjetunionen gillade inte tankarna om likheterna mellan nazism och kommunism/Stalinism, och hans bok blev inte utgiven under Grossmans levnad.
Sen upptäckte jag att David Tennant gör en av rollerna.
Och sen har jag alltså lyssnat på alltihop. Om en rysk, judisk familjs öden under andra världskriget. Om man inte orkar hela, så prova med Anna’s Letter, det tar bara en kvart och är så gripande och vackert och klokt och sorgligt och hemskt.
————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Om någon för 30 år sen hade sagt till mig att jag skulle vilja läsa en självbiografi av Margaret Thatcher hade jag hånskrattat.
För fem år sen hade jag gapskrattat. Förra veckan hade jag skrynklat ihop ögonbrynen och tyckt att det var värt att tänka på, och idag klickar jag hem den från Amazon. The Downing Street years.
Amazon, förresten. Den enda sajten just nu där saker och ting blir bättre. De har nu en omvandlare till svensk valuta, det är inget krångel med min banks säkerhetsföreskrifter längre, och så gillar jag att man kan välja att handla begagnat.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Alan Bennetts Drottningen vänder blad är charmig och så typisk brittisk i sin lätthet och obesvärade beläsenhet. Många namn droppas här, och jag blir förstås förtjust över att det är Nancy Mitfords In Pursuit of Love som väcker drottningens läshunger. Annars är det inget omvälvande, men en fin skildring av hur läsning förändrar en människa. Hur nya frågor ställs, hur fokus flutttas och nya tankar dyker upp. Fint också hur drottningen går från att tycka att alla böcker är ungefär likvärdiga, en del bara tråkigare än andra, till att börja anteckna ooch skriva ner vad hon tycker, samtala med dem.
Samtalen med författarna går dock mycket sämre, en misslyckad soaré är roligt skildrad. Allt som allt trevligt sällskap på morgonpilatesen, och en påminnelse om att jag glömt läsa Nancy Mitfords uppföljning Love in a cold climate. (Glömt och glömt förresten, jag blev ju arg på henne, men det är glömt nu.)
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Katarina Frostenson

*

… och Shaun Tan.

Nyanser. Koncentration.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Det är Malmö och det är februari och det är grått och kallt. Deprimerade, sorgsna människor, de må vara poliser, hemlösa eller kriminella. En bombman och mördare, som har obehagliga likheter med norske Breivik.
Men framför allt är det Malmö. En sorts dynamisk cancersvulst, pulserande, ständigt i rörelse. Korta stunder av stillhet, lugn, tidigt på morgnarna. Det är ofta mycket tidigt på morgonen hos Kristian Lundberg, sådär vid fyrahugget. Jag känner igen den känslan, jag har haft ett par perioder i mitt liv där jag varit tvungen att stiga upp före fyra på morgnarna, och den känslan och den tiden i en stads rytm liknar ingen annan.
Grindväktaren står på deckarhyllan, men den hade nästan lika gärna kunnat stå på poesihyllan. Eller så kunde Kristian Lundberg ha haft en egen liten gränsöverskridande hylla däremellan. För det är samma språk, samma bilder, samma stämningar som jag känner igen från Yarden och från diktsviterna. Det är egentligen samma sak han skriver om hela tiden. Malmö.
Att vara människa i Malmö. Att misslyckas i Malmö. Att vara lite lycklig ibland i Malmö. Årstider, månader, klockslag i Malmö. Det går inte att föreställa sig Kristian Lundberg utan Malmö. Eller Malmö utan Kristian Lundberg? De borde ställa ut honom på nåt torg, på en bänk bredvid a-lagarna. Där kunde han läsa sina dikter högt för människorna som jäktar förbi, gärna i kalla, blåsiga februari.
Lite tröst.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Oj vad den håller. En klassiker. Jag inser att vissa scener, händelser, har jag burit med mig utan att komma ihåg varifrån. Som när Eva sitter i trädet och betraktar sitt gamla folk. Annat talar till mig på ett nytt sätt: äktenskapsskildringen, att leva länge i samma relation. Kvinnogemenskapen, glädjen i att inleda en vänskap med en annan kvinna. Även lyckan i ett litet barn går rätt in, trots att det var förra gången jag läste den som jag faktiskt hade ett litet barn. (Eller läste jag den innan jag blev mor? Kanske.)
Marianne Fredriksson känns så otroligt klok och levnadsvis. Hon har ett fantastiskt poetiskt språk, och Marie Richardsson förvaltar det väl. Om Marianne Fredriksson hade skrivit hela Bibeln så hade jag läst den från pärm till pärm. Tänk att det alltid är så, jag fascineras av de starka berättelserna, urmyterna, men jag föredrar att få dem genom någon annans gestaltning och ord.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Hon är inte så lätt, Joanna Russ, i vad som betraktas som hennes stora verk: Honmänniskan. Det är inte så mycket handling, eller kanske är det det att handlingen är så rapsodisk och kastas om och hit och dit, människor byter plats och världar och allting glider.
Ett intelligent raseri, feministisk filosofi, och den humor jag upptäckte förra, första, gången jag läste Joanna Russ, även om det tar längre tid innan jag känner igen den. Kanske för att hon är argare?
Jag tycker mest om partierna som utspelar sig på Annorstans, en helt kvinnlig planet, och hon som kommer därifrån, Janet. Bufflig och rakt på sak, en riktig butch-flata. Jag har lite svårt för umgängesnormerna i nutiden (1970-tal) och gillar inte den kvinnan, Jeannine så värst även om hon tar sig på slutet. Joanna, är det Joanna Russ själv? På slutet kommer också en fjärde kvinna, Jael, in. Men egentligen ska de väl vara samma kvinna, med olika förutsättningar och formad av sina respektive tider, platser och planeter.
Först alldeles på slutet känner jag att jag verkligen börjar fatta och ta till mig boken. Då klickar filosofin och humorn på ett fantastiskt sätt, sådär så att jag får lust att börja stryka under och anteckna i marginalerna och rita små glada gubbar och utropstecken. Nu efteråt misstänker jag att hela Honmänniskan egentligen är lysande och att det bara var jag som inte begrep det.

BBC radio 4 har kört ett par program om just sf-temat med helt kvinnliga världar här, Cat women of the moon. Uppdatering: i det andra programmet handlar det om reproduktion, vi hör både Ursula le Guin och Nicola Griffith och en man som jag missade namnet på men som hade en rolig kommentar om att ”Oh, I’ve done male pregnancy”.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Forough Farrokhzad

Å andra sidan gjorde Kulturradion ett program om den iranska poeten Forough Farrokhzad, här. Fascinerande, och med många likheter med Sylvia Plaths öde och efterföljande kult. Olyckligt äktenskap, stark sexualitet, vallfärder till graven.
Men Forough Farrokhzad var så mycket mer kontroversiell under sin levnad, jag hoppas verkligen att den vackra bilden av hur hon använde alla stenar som kastades mot henne som byggstenar för sin konst är sann.
I radioprogrammet kan man höra henne själv läsa sina dikter också. Det kommer igång efter sådär en tolv minuter, först handlar det om annat. En av hennes dikter har jag publicerat här.
Uppdatering: hennes till svenska översatta Mitt hjärta sörjer gården kostar bara 37 kronor nu, ser jag här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Knappt har jag hämtat mig (det tog drygt 20 år) från påståendet om att Bo Vilhelm Olsson bara fantiserade ihop Mio, Jum-Jum, och Landet i fjärran förrän nästa slag kommer. Jenny Teleman analyserar den andra stora favoriten Nils Karlsson Pyssling i Kulturradion och påstår att Bertil OCKSÅ bara hittat på Nisse.
Näe!!
Varför åh varför klickade jag på den länken?
Jag vill ha barndomens illusioner tillbaka.
——————————————-

Read Full Post »

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o’er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
In such a jocund company:
I gazed—and gazed—but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.

William Wordsworth

Denna dikt är så härligt glad och hoppfull, jag ler varje gång jag läser den. Min favoritdikt! Helst ska man läsa högt, prova själv.
Jag har försökt memorera den men lyckas aldrig riktigt.

Read Full Post »

Det är lite svårt att få syn på henne, Stanley Ann Durham. Jag tycker inte att Janny Scott kommer särskilt nära i sin biografi A singular woman. Problemet är förmodligen att det inte finns så många direkta källor, varken skriftliga eller mänskliga. Nåt enstaka brev är bevarat, där hon verkar ganska matter-of-fact. Och vad gäller människor… Stanley Anns föräldrar var ganska rastlösa naturer som flyttade ofta och dottern var ständigt Den nya tjejen och rotade sig inte.
När föräldrarna plötsligt bestämde sig för att flytta till Hawaii var Stanley Ann i tonåren. Hawaii var den nyaste delstaten, och mycket annorlunda jämfört med det homogena Kansas. Här fanns folk av alla de slag, flest hawaiianer, många asiater, vita var inte alls någon majoritet. Ett mångkulturellt center var under uppbyggnad och lockade till sig studenter från bland annat Afrika, däribland Barack Obama senior från Kenya. Han var 24 och Stanley Ann var 17 när de träffades. Hon blev gravid utan att veta att han redan hade fru och barn i hemlandet. Sen gifte de sig ändå, hon jobbade i Seattle och han tillbaka i Kenya. Äktenskapet verkar ha fungerat bäst när de bodde på olika håll. När de försökte leva ihop, och Obama senior slängde en mattallrik i väggen insåg Stanley Ann att det inte var vad hon ville ha. Så hon bröt upp.
Jag tänker att det måste vara en tuff ung kvinna som orkar med allt, att få barn väldigt ung och fostra det själv, att möta alla fördomar inför ett barn med mörk hy (det var fortfarande olagligt i många stater att gifta sig över rasbarriären), och så att hela tiden fortsätta studera. Det var Anns egen mor, Madelyn, som alltid talat om hur viktig utbildning och egen inkomst är för en kvinna.
Tillbaka på Hawaii och universitetet träffar Ann en ny man, Lolo Soetoro, och gifter om sig med honom. Och så bär det iväg till Indonesien. Stanley Ann har minsann ärvt sina föräldrars rastlöshet och äventyrslusta. De får en dotter, Maya, och Ann fortsätter att arbeta på ambassaden i Jakarta, och som lärare. Hon inser att sonen Barry är mycket intelligent, och stiger upp extra tidigt på morgnarna för att undervisa honom.
Det är mycket lokalfärg i Janny Scotts bok, jag får en fin bild av Indonesien och hur det såg ut och fungerade. Familjen anlände dit kort tid efter en fruktansvärd massaker, det var mycket långt från småstadsliv i Kansas. Men Stanley Ann Dunham Soetoro var som sagt en tuff kvinna. Och en spännande kvinna, jag hoppas att Janny Scott kommer lite närmare senare i boken, kanske när det börjar handla mer om hennes arbete som antropolog?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

… Flickan från ingenstans kan man läsa om här om man har lust.
Förstår inte alls varför så många tyckte om den? De första 50, 80 sidorna var lysande, men sen föll det ju totalt.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Jag har skrivit lite om den första här och om den andra här.
I Svenskan finns en intervju med Brenda Berkman, brandsoldat som kämpade vid World Trade Center men som inte syntes på tv-bilderna. Det allmänt använda ordet firefighter byttes ut mot fireman, berättar hon. Brendas berättelse om den dagen för tio år sen finns med i Women at Ground zero — Stories of Courage and Compassion.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »