Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

I have always possessed a kind of knapsack, if nothing more than a piece of cloth or skin tied in a knot. My sack, worthy comapanion, produces, when opened, a world defined by its contents — fluxion, unique, beloved.

This uncommon bundle has always been my comfort, my happy burden. Yet I have found it unwise to attach myself to the souvenirs within. For as soon as I focus on a certain object I misplace it or it just disappears.

I had a ruby. Imperfect, beatiful like a faceted blood. It came from India where they wash up on the shore. Thousands of them — the beads of sorrow. Little droplets that somehow became gems gathered by beggars who trade them for rice. Whenever I stared into its depths I felt overcome, for caught within my little gem was more misery and hope than one could fathom.

Ur Woolgathering/Patti Smith

Read Full Post »

Det bästa med att läsa Denise Mina är klassperspektivet. Hur hon ständigt berättar om detta med att komma från fattigdom och arbetslöshet i människofientliga bostadsområden där den vanligaste myndighetspersonen på besök är antingen socialarbetare eller polis. Alla Minas hjältinnor kommer från den miljön, och Alex Morrow är inget undantag. Nu har hon dock lämnat de skabbigare delarna av Glasgow, och är i full färd med att göra karriär inom poliskåren.
Alex Morrow jonglerar inte bara med fallet, sin gangster till bror, kontorspolitiken (där alla äter alla) och sin ungdomsväninna som dyker upp som misstänkt, hon är också gravid — med tvillingar. När allt annat känns fördjävligt kan en liten hälspark mot revbenen locka fram ett leende på Alex läppar.
Själva mordet är brutalt. Två otäcka tonårskillar från en internatskola bryter sig in hos Sarah Erroll och när polisen för sent kommer till platsen är hennes ansikte söndersparkat. Som läsare vet vi redan från början vilka som var där, men boken håller spänningen uppe ändå.
Det här är andra boken med Alex Morrow, och jag tycker att hon utvecklas. Än är hon kanske inte i klass med vare sig Maureen i Garnet Hill-trilogin eller Paddy Meehan, men hon är på väg.
Så här tyckte jag om första Morrowboken.

Ola Larsmo skriver bra i DN om kvinnohat, medan Johanna Mo i Svenskan fokuserar på vreden.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag har lyssnat på Stefan Einhorns inläsning av sin egen bok, Konsten att vara snäll. Ibland bara en liten stund, men ofta har jag fastnat och lyssnat på en hel cd i taget. (Det är sex cd:ar.) Vissa partier har jag lyssnat på flera gånger.
Ibland känns det som att Einhorm formulerar självklarheter, det är nog ofrånkomligt, men ännu oftare faller hans ord in i mitt medvetande och slår ut som vackra näckrosor… nej, jag skojar, och jag har inte blivit helt flummig, men de slår in som insikter. Faktiskt.
Det här är en bok som blir till i mötet med sina läsare. Alla kommer att relatera på olika sätt, till händelser och människor och sig själva och sitt eget beteende. Det som krävs är öppenhet och mod. Om man nu inte redan ÄR en tillräckligt snäll människa, då kan jag bara gratulera. 😉
Om man har rätt plug in kan man lyssna på ett smakprov här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Två kvinnor ligger svårt skadade, kanske döende, i samma sjukhusrum på lasarettet i Arvika. Utanför härjar ett fruktansvärt oväder, en storm med en översvämning av bibliska proportioner, som tvingar ihop människor som annars inte vill ha något med varandra att göra. Som dessa två, det aldrig erkända barnbarnet Minna och hennes högmodiga farmor Ebba af Tynne.
Minna är ibland vid medvetande. Hon tar tillfället i akt att berätta om sitt liv för den äldre kvinnan, som absolut inte vill lyssna. Inte höra om sin fine son, tv-reportern, som förförde den underklassiga Kristin och gjorde henne med barn. Inte om hur Minna fick komma till sin moster Sally i Arvika och börja jobba på hennes vägkrog och sen studera och allt som hände innan dottern Sofia föddes och hela världen blev annorlunda. Friskare. Färggladare. Viktigare.

”Moderspassion” är en väl vald titel. Den handlar om kärleken, den största och vackraste. Men också om sjaskigheterna, lögnerna och självbedrägerierna. Hur svårt det är att förlåta sig själv. Hur svårt det är att frigöra sig från arvet, och från orden som sårar och dömer. Stämplar.

”Vad kallade han min mamma?”
Jag håller fast henne med blicken, tvingar henne att se på mig. Vi vet båda vilket ord det är. Det där förbannade ordet som har varit mitt och Sallys fängelse, det där ordet som var min mormors eviga börda och det som skapade min mammas avsky mot mig (…) Det där ordet som jag en gång trodde var utrotat och undanröjt, bortsopat av förnuftet, jämställdheten och hela den moderna förbannade tiden, men som har återfötts och kommit tillbaka tredubbelt tyngre. Det där ordet med vilket man kan stämpla och förnedra varenda kvinna som man har lust att stämpla och förnedra, det där ordet som inte har någon manlig motsvarighet, det där ordet som är själva roten till vårt underläge.

Alla vi som älskat Majgull Axelsson sedan ”Aprilhäxan” känner igen det klara vackra språket, de övernaturliga inslagen, och sättet att låta rösterna växla. Minna Tyrone Marguerite Ritva Anette. Jag blir otålig på de andra och läser fortare, för jag vill ha Minna Minna Minna hela tiden. Jag önskar att historien handlat bara om henne.

Man ser världen lite annorlunda när man läst Majgull Axelsson. Vänligare. Varmare. Hon skildrar tilltufsade människor i samhällets utkanter på ett sätt så fullt av kärlek och respekt att jag vill tala om för alla jag ser hur vackra de är. Tonårsflickorna som går förbi på torget i sina tunna sommarkläder och bruna ben — är någon av dem en Sofia? Sin mammas ögonsten, livlig, intelligent och vacker, innan något händer som drar ner henne och hon stämplas med ordet. Ordet som kan döda.

Jag tycker mycket om Moderspassion. Och blir påmind om att jag inte läst den förra, Is och vatten, vatten och is. Det är också intressant att se hur olika man kan läsa Axelsson. DN Expressen Svenskan
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Rensningen fortsätter. I helgen har jag lyckats skänka bort ett dussin böcker till folk som besökt oss i helt andra ärenden. De här är kvar i några timmar, sen blir det Stadsmissionen.
Det är märkligt vilken tillfredsställelse det ger att minska samlingen. En sån där skön, frisk känsla. Nästan så att jag funderar på att sparka igång den gamla urtråkiga köpstopps-bloggen.
Annars har livet varit stressigt den senaste tiden, och det kommer att fortsätta vara arbetstyngt de närmaste månaderna. Läsningen blir lidande och jag prioriterar böcker jag tagit på mig att recensera, som Majgull Axelssons Moderspassion — jättebra! — och Denise Minas Getingsommar — också bra.
Det är intressant hur dessa två böcker möter varandra, i sin klassmedvetenhet och sin strävan att behandla fattiga människor som lever i marginalerna med respekt. (Förra Minan, den första med nya huvudpersonen Alex Morrow, hade jag vissa invändningar emot, men de är på väg att försvinna med den här.)
Och så ska jag läsa en norska som heter Helene Uri. Det ska bli spännande!

På mitt nattduksbord ligger en novellsamling av Mavis Gallant, som är bra, och ett två månader gammalt nummer av Vanity Fair. That’s it.

I lördags natt såg jag säkert halva Fast & furious 3: Tokyo drift, bara för att få en glimt av korsningen i Shibuya

och lite andra Tokyomiljöer. *suktar*

Read Full Post »


Vad bra den är! Children of Men, ännu en deprimerande mörk, våldam och skitig framtidsversion. En framtid helt utan hopp som snart kommer att ta slut, eftersom inga barn längre föds. Inga barn har fötts på 18 år.
Jag tycker alltså att den är jättebra, både storyn och skådespelarna med favoriterna Julianne Moore som terrorcellsledare och Michael Caine som gammal hippie med svårt sjuk fru. Sambon tycker inte att Clive Owen är övertygande, men jag tycker att det där avtrubbade spelsättet känns trovärdigt. Han stängde av när sonen dog helt enkelt.

Men jag har ett minne av att sonen dog på ett helt annat sätt, från när jag läste P D James Människors barn för länge länge sen. En fruktansvärd scen. När jag läser på lite så inser jag att de ändrat filmen väldigt mycket jämfört med boken. P D James verkar tycka att det är okej i alla fall. Hon fick dålig kritik för boken, minns jag, medan filmen blivit omtyckt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Min text om Kamratfesten

hittas här.

Read Full Post »


Tredje delen av Pullmans Den mörka materien var utlånad på bibblan. Väldigt synd eftersom det är den perfekta morgonlyssningen på pilatesmattan: spännande men ändå inte så upprörande som JCO. Då kom jag på att det finns annan barn/ungdomsfantasy som jag varit nyfiken på, och lånade hem dessa två: Bläckhjärta av Funke och en del av Mary Hoffmans Stravaganza. Jag kunde inte välja bara en utan var tvungen att ta båda.Sen fick jag så dåligt samvete för att jag som medelålders tant roffar åt mig ur barn- och ungdomshyllan att jag av bara farten högg Stefan Einhorns Konsten att vara snäll.
Få se om det hjälper.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Karl Ove Knausgård gjorde ett fullständigt lysande sommarprogram i söndags. Känsloladdat och klokt, om Oslo och Utöya och det norska. Att vara människa.
Jag lyssnade på första timmen i söndags, jag lyssnade sen på hela igår. Min webbradiospelare kackade ihop så jag fick lyssna på början av programmet flera gånger. Det gjorde inget. Jag kan tänka mig att lyssna på Knausgårds sommarprat varje dag resten av året, för att sen glesa ut det till en gång i veckan och kanske så småningom, när jag kan det utantill, nöja mig med en gång i månaden.
Musiken; jag var helt övertygad om att han spelade det isländska bandet Sigur Rós flera gånger. Jag satte på en skiva jag har med dem. Sen, när jag fick höra slutet av programmet, visade det sig att han inte alls spelat dem. Men känslan av Sigur Rós fanns där.

En intervju med KOK finns här.
Mycket intressant av Jonas Thente på DN inför programmet här.

Read Full Post »


… finns dessa böcker, som jag burit dit idag. Hoppas att de får komma till nya — och i vissa fall mer kärleksfulla — hem.

Read Full Post »


Jag har lyssnat färdigt på Djur. Marie Göransson läste väldigt bra. Och boken var ruskigt bra. Ruskig och obehaglig, om ett bisarrt ménage à trois där ett medelålders akademiskt konstnärspar sätter i system att förföra collegeflickor. Gärna flickor i psykisk obalans, såna som skadar sig själva eller anlägger små bränder eller vandaliserar konstverk.
Det är en lättnad att de onda får vad de förtjänar, och att den magra Gillian verkar ha ett bra liv som vuxen. Eller? Jag väljer att tro det.

Den där papegojan som paret Dorcas och Andrew äger, elakingen som hugger och biter Gillian, den påminner mig om fågeln som biter Laura Palmer i Twin Peaks. Mycket av stämningen påminner också, detaljer med porrtidningar och hela scenariot med att allt ser så stillsamt och fint ut på ytan medan alla möjliga perversioner och skruvade maktrelationer finns under ytan.

Jo! Och så undrar jag över det här med hår. Gillian klipper i en storslagen gest av sig allt sitt vackra hår. Hon ger flätorna till Dorcas i en sorts offer/underkastelsegärning. Det påminner mig om den allra första Oates-en jag läste, Marya, som var så här obehaglig men som jag inte heller kunde sluta läsa, trots att jag kanske egentligen var för ung. Där blir huvudpersonen Marya tvångsklippt i en väldigt otäck scen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

… och så de här då


Finfina grejer. Tillsammans med de böcker jag skrev om igår plus del två och tre i Hungerspelen-trilogin så är jag extremt välförsedd inför hösten. Dessutom har jag flera recensionsböcker hemma, som underbara Maj-Gull Axelssons nya.
Så att jag håller på att ladda för det där fula ordet med tre P borde inte vara nån källa till ångest.
Häpp.

Read Full Post »

Ni har väl inte missat två av våra nordiska grand old författar-ladies i P1?
Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg svarar på frågor om stort och smått, och berättar mycket från sina egna liv. I det långa svaret på en lyssnerskas brev om sin ångest över sitt åldrande ansikte, berättar Stenberg ett minne från när hon som ung lyckats förföra en kvinna i 50-årsåldern, och var så stolt och lycklig över det.
Och inte visste jag att de är så goda vänner. De har känt varandra länge, sedan en skrivarkurs på Biskops Arnö.
Lyssna här.

Read Full Post »


På Antivariat Viking centralt i Luleå fanns den största Agatha Christie-samling jag någonsin sett. Massor av AC, i olika serier, bland annat en svart-vitrandig pocketvariant som jag blev sugen på trots att jag inte är nåt större fan. Kanske borde jag köpt för att ge bort i julklapp till bokbloggarkollegor? Men jag var självisk och kompletteringsköpte till min egen Somerset Maugham- respektive Mitfordsamling. (Däri ingår att ge Evelyn Waugh en ny chans, jag tror att både han och Nancy Mitford är vidunderliga brevskrivare.)

Farbrorn som drev antikvariatet satt och drack kaffe med en kompis, och verkade lite lätt förvånad när vi kom in och ville handla. Priserna satte han i stundens ingivelse. Som synes på översta bilden har han massor av ouppackade böcker, och sorteringen var det lite si och så med. Han verkade gilla att ta det lugnt, helt enkelt.

I Umeå besökte jag Bokzon, butiken som dottern tipsat om. En butik med en helt annan energi.
Det finns mycket där, såna böcker som det skrivs och skrivits om i bokbloggosfären, det är lätt att hitta något man gillar. För dagen var jag inne på blodigt och makabert, och det blev tredje delen av Chelsea Cains Heart-serie, och så tänker jag prova Tess Gerritsen. Tror tyvärr att det är den tredje eller nåt sånt om samma detektiver, men hoppas att det går bra att hoppa in i den ändå.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Tawni-klubben växer

Det är alltid lika roligt att se Tawni O’Dell-klubben växa. Som här på en blogg som heter Böcker emellan och verkar vara startad i sommar. (Men som jag inte kan kommentera på.)
Kul i alla fall! Tawni O’Dell blev min favorit efter tips på Bokhora och jag har läst alla hennes fyra utgivna böcker och tänker läsa allt hon kommer med.

I detta filmklipp berättar hon att hon skrev sex (!) opublicerade böcker innan hon blev utgiven. Då skrev hon om saker hon trodde att folk ville läsa om. Nu skriver hon om saker hon känner till, det vill säga gruvdistrikten i Pennsylvania. Hon pratar om Sister mine, den tredje, och om sin man översättaren och om vad hon läser och skriver och allt möjligt i detta klipp. Den fjärde, Fragile beasts, är lite annorlunda eftersom den också har ett spanskt tema, som smälter fint ihop med det andra. Kommer på svenska i höst, håll utkik!

Read Full Post »

Older Posts »