Jag borde älska det här

Skräck i Oxfordmiljö, störd mor-dotter-relation, drag av sinnessjukdom, och dessutom starka referenser till två av mina mest omlästa favoritböcker — Kamratfesten och Mio, min Mio.
På papperet precis min tekopp. Men varför älskar jag då inte Döden på en blek häst? Amanda Hellberg kan ju skriva, och hon har en så fin blå spetsklänning där hon sitter ute i snön på omslagsfliksbilden. Jag gillar det teatrala i den bilden. Jag gillar också hur Hellberg målar fram miljöerna i först Brighton, där Maja Grås sedan länge försvunna mamma blir mördad, och sen i Oxford dit Maja Grå kommer för att gå konstkurs.

Men. Människorna… det är något som fattas hos människorna. Jag börjar aldrig riktigt bry mig om Maja. Hon blir ingen riktig, levande person för mig. Inte de andra heller, vare sig den sexuellt nyfikna rumskamraten, den dynamiska professorn, eller den roliga homokompisen. De blir typer. Mest verklig känns nog den komplexfyllde klasskamraten Jack, som Maja ömsom dras till och ömsom skräms av.
Och så gissar jag rätt på skurken alldeles för tidigt. Det kan förstås skyllas på tur, men en stor del av spänningen försvinner ju.
Många andra har också läst. Jag tyckte då när boken fanns på var och varannan bokblogg att alla hyllade den, men det var inte riktigt så upptäcker jag nu. Här är några blandade röster: Dark places, Boktoka, Bokbabbel, Calliope, En bokcirkel för alla, Feuerzeug, A fraction of the web, Bokomaten, Eli läser och skriver, Ett hem utan böcker och Bokhora. Plus Laholms tidning.