Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Det kommer ett paket till mormor Flett. En bäddkofta från hennes dotterdotter Judy i England.

Å kära nån! — man vet att man är sjuk när folk skickar bäddkoftor till en istället för badsalt eller en trevlig reseskildring. Bäddkoftor är nästan lika urmodiga som turnyrer eller ärmlappar. Bäddkoftor uttrycker desperation och vad de säger är adjöss. Hur som helst förstår mrs Flett att hennes dotterdotter har gjort sig stort besvär för att få tag på bäddkoftan. Bäddkoftor är riktiga rariteter nu för tiden. Större varuhus har kanske inte fler än ett halvdussin eller så på lager, om de nu har några alls, och expediteterna, kvinnor i fyrtio- eller femtioårsåldern, tittar förbluffade upp när man lutar sig över disken och säger: ”Jag tycks tyvärr inte kunna hitta bäddkoftorna.”
Var tillverkas bäddkoftor? I New York? San Francisco? Kanske har någon liten stad mitt i Iowa lagt marknaden under sig och blivit landets, ja hela världens, bäddkoftemetropol. Men vem designar dessa besynnerliga plagg? Med sina spetsbårder, sina små kviltade ärmar och grosgrainband som man knyter under hakan. Kanske är det ingen som designar dem. De förökar sig kanske bara som maskrosfjun längst bak på hyllorna i underklädsfabriken. Och en annan sak — varför och när bör man använda en bäddkofta? Är en bäddkofta ett privat eller offentligt plagg? Sover man i den eller tar man av sig den innan man går och lägger sig? Följer det med en bruksanvisning?

”Du tycks vara hundratals mil borta, mamma.”
”Jag tänkte bara på hur rart det var av Judy att tänka på mig.”
”Hon avgudar dig, det vet du ju.”
”Jag har aldrig haft nån bäddkofta förut.”

Ur Carol Shields: Stendagböckerna.

Read Full Post »


När man hör Jeremy Irons röst: ”thus I wanted to remember Sebastian” i radion lystrar man ju extra. Jag har Brideshead revisited i färskt minne. Dagens OBS kulturkvarten handlade om brittiska överklasskildringar i litteratur, film och tv, och varför så många tjusas av dem. Evelyn Waugh, Gosford park, Downton Abbey… Jag trodde att jag skulle få svaret, diagnosen, för egen räkning, men det blev inte riktigt så. Tror jag? Kan det verkligen handla om kolonialismen? Njae. Men lyssna gärna på Moa Matthis, det är alltid roligt att höra om sina favoriter.
Sen talade Pernilla Ståhl om systrarna Mitford, och hon tyckte sämre om Deborahs bok än vad jag gjorde. Jag får en känsla av att Deborah inte var nog spännande och spektakulär för Ståhls smak, det var för mycket om hur hon fixade fint på godset, lät det som. Jag blev tvärtom positivt överraskad över att Deborah har samma sinne för humor som Nancy och Diana, och det var skönt med någon som inte var så politiskt besatt som Diana och jessica. Och så fastnade jag ju för hur svårt och hemskt det var när Deborah och hennes make miste tre små barn.
Min Mitford-läsning gick i följande ordning:
Nancy Mitford: In pursuit of love Här
Jessica Mitford: Hon and rebels Här
Diana Mosley: In pursuit of happiness Här och här
Deborah Devonshire: Wait for me Här och här

Nu kommer jag ihåg att jag har Nancys Love in a cold climate oläst fortfarande, jag blev så arg på henne så jag tappade lusten till den.

Read Full Post »


Jag vet inte om Pottermore är något för mig, jag begriper nog inte riktigt vad det ska bli egentligen. Och förresten öppnas det inte förrän i oktober. Men jag gillar verkligen — verkligen! — origamin från boken i denna presentationsvideo.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag slänger böcker

Förlåt. Men jag orkar inte släpa med mig allihop genom ännu en flytt. Inte allihop. Inte igen.
De som försvinner fyller ett eller flera av dessa kriterier:
— såna jag läst och inte gillat och inte vet nån annan på rak arm som skulle gilla
— såna jag haft olästa i nåt decennium eller mer och som varken har affektionsvärde (=tillhört mormor) eller kontant värde eller har väckt tillstymmelsen till läslust
— såna som är så fula att jag knappt tål att titta på dem
— såna som är väldigt tunga
— såna som är trasiga
— såna som är alltför förknippade med plikt
— såna som är inaktuella (Detta är en svajig kategori. Jag kastade en studie om romankonsten hos Defoe, Richardson och Fielding, men sparar förra upplagan av SAOL trots att jag har den senaste. Alfapetspelare, ni vet, såna är vi.)

Hittills har jag kastat kanske två kassar.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Slut hennes ögon är utgiven 1962, men jag tror att P D James började skriva den ganska långt tidigare. Det är en tid med helt andra värderingar som genomsyrar boken. En tid när det fanns särskilda mödrahem för ogifta unga mödrar där de lärdes upp till husor och fick en daglig dos av kristna förmaningar. En tid när var och en visste sin exakta plats på skalan under- och överklass, och de bättre bemedlade självklart kunde bete sig ungefär hur som helst och ändå förvänta sig total lojalitet. Som medlemmarna i familjen Maxie, det är länge sen jag stötte på en sådan vedervärdigt arrogant samling.
In i huset kommer Sally Jupp, direkt från S:t Marys, med sin lille son Jimmy. Hon är full av hemligheter och gillar att provocera. Det står henne dyrt.
I denna sin första bok märks det att P D James är djupt influerad av Dorothy L Sayers och hela pusseldekartraditionen, inklusive upplösningen där detektiven samlar alla misstänkta i ett rum och förklarar hur det hänger ihop. Adam Dalgliesh bär drag av lord Peter, men samtidigt känns det som att James inte riktigt bestämt sig på att satsa på honom fullt ut. Ett problemlösarpar har en lite större roll; Deborah Maxie och hennes ständige friare Felix Hearne(á la Harriet och Peter). På slutet hintas om att Dalgliesh och Deborah kan få till lite romantik.
Slut hennes ögon är behändigt kort, 214 sidor, och det räcker alldeles utmärkt. Jag begriper inte varför även deckare blivit så långa de senaste åren, man hinner ju säga det som behövs ändå.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Det ska bli P D James-sommar. Eller egentligen Adam Dalgliesh-sommar, då jag tänker strunta i P D James övriga produktion. Det ligger ingen värdering i det, jag bara vill. Filmatiseringarna med Adam Dalgliesh visas på tv4+ på söndagskvällarna i sommar. (I den första som gick i söndags spelade mördaren erbarmligt dåligt, men jag tror det blir bättre allt eftersom.)

Eligt wikipedia har P D James skrivit dessa böcker. De fetade har jag hemma, resten ska jag förhoppningsvis hitta på biblioteket.
Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”) AD
A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)AD
Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)AD
Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”). AD
An Unsuitable Job for a Woman (1972; ”Ett opassande jobb för en kvinna”).
The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)AD
The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”). AD
Innocent Blood (1980; ”Av oskyldigt blod”).
The Skull Beneath the Skin (1982; ”Skallen under huden”)?
A Taste for Death (1986; ”Smak för döden”). AD
Devices and Desires (1989; ”Böjelser och begär”) AD
The Children of Men (1992; ”Människors barn”). (filmatiserad 2006 som Children of Men)
Original Sin (1994; ”Arvssynd”)AD
A Certain Justice (1997; ”Ett slags rättvisa”)AD
Time to Be in Earnest (1999; ”Dags att bruka allvar”) (memoarer)
Death in Holy Orders (2001; ”Yttersta domen”) AD
The Murder Room (2003; ”I mördarens rum”) AD
The Lighthouse (2005; ”Fyren”)AD
The Private Patient (2008; ”Patienten”) AD

Read Full Post »

Eller: Pilates med Pullman. Väldigt skön morgonvana.
Den skarpa eggen är min andra ljudbok någonsin. Problemet är (igen) att jag har svårt att komma ihåg personer utan att se deras namn i skrift. Men det uppvägs med råge av att det är så härligt att höra Lena Nymans röst.
Det här är andra boken i trilogin om Den mörka materian, och religionskritiken är mycket tydlig.
Det turkosa är en yogamatta.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Sommarpratarna

Jag fetar de jag vill höra och talar om varför. Sen kommer jag nog att lyssna på såna jag inte vet vilka de är också. Listan kan ändras när som helst.

Mark Levengood myspappan
Torgny Lindgren författare, underbar stilist o berättare
Clara Lidström För att hon är från Umeå.
Göran Gudmundssom
Jason ”Timbuktu” Diakité – kanske för hans goa´leende?
Maria Wetterstrand för jag vill höra det mindre korrekta

JULI
Thomas Johansson
Henke Larsson Om jag förstår vad han säger! (skånskan)
Beate Grimsrud Nyfiken på henne
Nanne Grönvall Vill ha allvaret bakom det käcka
Ville Virtanen
Sylvia Schwaag Serger
Sven Nylander För idrottsminnena och kokainet.
Karin Broos
Jonas Jonasson
Freddie Wadling Därför!!
Carl-Gustaf Wachtmeister
Gustaf Hammarsten Bra skådis, verkar ha allvar också.
Dilsa Demirbag-Sten Hon är så klok i skrift.
Lars-Eric Aaro
Ulf Brunnberg
Ann Petrén Finns det nåt vildare bakom det präktiga?
Carl Bildt Även om man är självgod kan man ju ha nåt att säga också.
Anna Kåver Vänta nu, är hon psykoterapeut? Då vill jag höra.
Martin Fröst
Monika Nyström
Sara Stridsberg Ännu oläst författare
Fredrik Gertten
Babben Larsson Vill ha svärta med humorn.
Jan Carlzon
Lars Ohly
Pia Sundhage
Kjerstin Dellert La Diva!
Claes Hultling
Olof Wretling Från Klungan och från Umeå.
Helena Bergström Lite skådespelarminnen är väl aldrig fel.
Barbro Lindgren O! Jag tror det blir jättebra.

AUGUSTI
Birgitta Ohlsson För Europapolitiken
Leif Mannerström
Alice Bah Kuhnke Vad gör hon nu?
Owe Wikström
Patrik Sjöberg Årets måste. För att förstå rubrikerna också.
Yukiko Duke För hos henne finns det djup och eftertanke.
Håkan Juholt
Vicky von der Lancken
Daniel Adams-Ray
Cecilia Forss
Barbro Osher
Johan Wester
Cecilia Uddén För att hon kan och vet så otroligt mycket.
Karl Ove Knausgård För att varje detalj i hans liv intresserar mig.
Ubah Musse
Ann Olivecrona
Bengt Palmers Maktfaktorer bakom är alltid intressant.
Gina Dirawi
Petra Marklund För att hon verkar inpsirerande.
Ghita Nørby För att jag älskade Matador, och henne.
Leif GW Persson För att jag hoppas på lite sensation.

Hela på SR

Read Full Post »

Jag skulle vilja ha ett särskilt fack i hjärnan för bipersoner jag inte vill glömma bort. Som nu senast i Fragile beasts, killarnas kompis Tyler från en familj med sju systrar, som Klint bjuder på middag till miss Jack i akt och mening att ställa till det eftersom Tyler har så dåligt bordsskick och i princip äter med händerna. Men istället kommer han finklädd med blommor och gör stor succé.
Med alla sina systrar är han också Klint och Kyles främsta informationskälla för kunskap om tjejers underkläder.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Så sitter jag här igen och ska försöka skriva nåt vettigt som kan ge ett litet hum om hur fantastisk Fragile beasts är. För att den handlar om Kyle, fjortonåringen som är så känslig och tänkande, han är duktig i skolan men måste dölja det för sina föräldrar. Han älskar att teckna och måla, och oroar sig mycket för sin beundrade bror Klint, det blivande baseballproffset. Och om Candace! 77-årig sträv och rik enstöring, som brinner för allt spanskt; maten, språket och framförallt tjurfäktningen. Hon la en miljon dollar på att forsla den magnifika dråparen Calladito från en arena i Spanien till en äng i Pennsylvania. Och inte att förglömma Louis, som följer med Candace och tjuren till USA och nu lagar den ena fantastiska maträtten efter den andra. (Kvinnor han dumpar göder han med efterrätter så att de inte ska sakna honom.)
Louis är min favorit varje gång det är han som har ordet, på samma sätt som Kyle och Candace är mina favoriter när jag får titta in i deras hjärnor och hjärtan. Tawni O’Dell är lika trovärdig vem hon än skriver om, vems rädsla och hemligheter och lycka det än handlar om. Mest hjärtskärande är Kyle, en av dessa förtvivlade pojkar O’Dell är så bra på att skildra. Det tycker Candace också:

”There’s something about the earnestness of little boys and their boundless joy and curiosity that has always tugged at my heart. Maybe it’s the tragic knowledge that they will lose their spirit and zest for life when they become men as surely as they will lose their freckles and lopsided grins.
(…)
I watch these two boys, Kyle and Klint, and I try yo imagine what kind of men they will be and I can’t. I can’t imagine what kind of children they were, either. I don’t think they were ever allowed to be children, even though one is a type of deified child frozen in perennial boyhood, a man whose destiny it is to play a game for most of his adult life. And the other exudes a street urchin sweetness and ruin that attracts and also repels. In him it’s all too easy to see the cherub face barely alive beneath a layer of emotional grime. They’ve come from a different world than mine, one strewn with empty beer cans and cigarette packs where a mother’s bony embraces can be lost forever if she suspects you’re not on her side. I can’t begin to understand it.”

När pojkarnas fulla pappa kör ihjäl sig är mamman sedan flera år borta. Hon tog med sig lillasyster Krystal och har knappt hört av sig sen dess. Men nu dyker hon upp på begravningen, till Kyles glädje och Klints ilska, och tänker hämta sina söner. Tonårsflickan Shelby har en annan idé, varför kan inte hennes rika farmor Candace Jack ta emot pojkarna i sitt hem? Där börjar boken.
Sen utvecklar den sig till en berättelse om kärlek och hat, om syskon och ungdomspassioner och mörka övergrepp och vad som är viktigt i livet. Tjurfäktning, till exempel. Att brinna.

Jag har läst alla Tawni O’Dells böcker, Avvägar, Ivans återkomst och Käraste syster. Det här är den bästa av dem alla. Det spanska temat förnyar och lyfter, samtidigt som man som läsare känner igen de tuffa miljöerna från gruvdistriktet. Framsidan känns inte alls fel längre, utan helt rätt.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Sista rycket med The first lady, och nu är det 2005 och hurricane Katrina slår med full kraft. Laura Bush ägnar många sidor åt den och händelserna då och efteråt. Det är mycket sorg, och också mycket försvar av de federala myndigheternas senfärdiga agerande, som i sin tur beror på att de lokala myndigheterna frånsäger sig hjälp. Nog är Laura riktigt arg, men hon uttrycker sig korrekt neutralt: guvernör Blanco ville inte ha statlig hjälp, hon ville vara in charge. Hela systemet av frivilligorganisationer drar igång, och Bush berömmer framför andra Röda korset, Frälsningsarmén och baptisterna. Själv koncentrerar sig den tidigare läraren och bibliotekarien som alltid på skolorna och biblioteken, framför allt skolbiblioteken.(Tätt efter att behoven av mat, medicin och det allra nödvändigaste blivit tillgodosedda.) Arbetet med att hjälpa New Orleans och hela området som drabbades av Katrina pågår presidentperioden ut.

Utbildning och läsning har alltid varit Laura Bush hjärtefrågor, hon startade exempelvis Laura Bush foundation och hon deltar som UNESCO:s läsambassadör i en global läskunnighetskonferens i New York 2006. Slutet av hennes memoarer påminner om Eleanor Roosevelts, i sin starka vilja att propagera för utbildning. (Och alla dessa resor förstås. LB summerar: 75 länder har hon besökt.)
Gradvis har också kvinnors hälsa blivit ett viktigt intresseområde. Hon engagerar sig mot bröstcancer, och för kvinnors hjärtan, i USA. Globalt handlar det om aids och reproduktiv hälsa.
Ett fjärde område seglar nu upp, det handlar om pojkar som halkar efter och riskerar att hamna i gäng. Det senare hånas hon en del för, ”rik vit tant som inte kan veta nåt om svarta slumpojkars verklighet”, men Laura kontrar med att hon minsann arbetade i tuffa områden som lärare i Texas.
Inom alla dessa hjärtefrågor är Laura Bush väldigt generös med att ösa beröm över människor hon anser förtjänar det; frivilliga krafter, officiella, olika organsiationer, eldsjälar.
Ett program i Kansas är till för pappor och barn, och går ut på att lära sig att kramas. Första övningen är 30 sekunder lång. För många är det första gången de hållit om varandra.

Laura Bush går igenom hur reportrar och medier behandlat henne, hon räknar upp dem hon anser vara seriösa och skriver också om hur besviken hon blir på dem hon anser ha en färdigskriven agenda. Hon är ännu mer besviken å sin mans vägnar.

Det märks att Laura Bush lärt sig älska Vita huset. Hon pratar om de olika rummen: Lincoln bed room, the Green room, Red room, Blue room, särskilda korridorer, möbler, tapeter och porslin. Tydligen lämnar varje presidentpar ett nydesignat porslin efter sig, detta är makarna Bushs. Makarna Clintons porslin var så stöldbegärligt att det inte räcker till för de stora tillställningarna längre. Laura har gömt undan det på övervåningen.

Det stjäls mycket från Vita huset, folk gör skamlösa saker, alltså även inbjudna gäster på alla nivåer. Personalen skojar om att istället för säkerhetskontroller innan folk kommer in, så borde det vara säkerhetskontroll när de ska ut. Vid det årliga påskfirandet, som är en jättestor fest med tusentalet barn som letar ägg i trädgården, upptäcktes en liga av 70-plussare som forslade ut fina träägg kilovis i sina trosor. De var från en frivilligorganisation och blev sen portade.

Hela Vita huset-året är en lång räcka av evenemang och tillställningar, besök och middagar. Presidentparet självt har tidiga vanor och är sällan uppe till midnatt. De stiger upp före gryningen. Min favorit Azar Nafisi blev inbjuden till samma middag som prins Charles. En jockey som vann ett stort lopp blev hux flux inbjuden till middag med den mycket hästintresserade drottning Elizabeth, han är den ende som vidrört sagda drottning när de skulle ta kort. (Allt ska förevigas med foton. Och alla ska få skaka hand med presidentparet. De får stå i timmar, ofta ofta. Gissar att de satsar hårt på bekväma skor.)

När jag nu avslutat läsningen av Spoken from the heart tycker jag att jag har lärt känna Laura Bush ganska bra. Jag tycker om henne. Inte så mycket som jag tyckte om karaktären i American wife, men det hade jag inte heller väntat mig. Jag tror att Laura Bush är en genuin och seriös människa. Hon har uppenbart en mycket stor talang för vänskap, hon har behållit vänner i flera decennier (fotvandrar i nationalpark varje år)och skaffar under åren nya starka relationer både med prominenta personer och anställda. Och det är inte hejsan-hoppsan-kompisar, det märks. Jag tror att hon ger — och får — en stark lojalitet.
En detalj: Hon nämner inte ansiktslyftningen, trots att den är så uppenbar. Här väljer jag att ta Curtis Sittenfelds version som sanning.
Medskrivaren till Spoken from the heart heter Lyric Winik, men har inte sitt namn på mer än ett ställe längst bak. Jag tror att Laura Bush gjort mycket av jobbet själv. Det känns som hennes röst när man läser.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här, här och här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Att vakna tidigt, brygga kaffe, och sen krypa ner i sängen igen med Tawni O’Dell i väntan på att klockan ska ringa — vilken perfekt start på denna dag. Tawni O’Dell förvånar med att börja Fragile beasts på tjurfäktning i Spanien, 1959. Det dröjer till sidan sex innan ordet gruva nämns. Men det är bra, jag känner att det här är riktigt bra. En pojke i stil med Harley, en bitsk gammal dam, det här blir helgens läsfest.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Radiotips önskas — tipsa mig

Jag skulle vilja veta vad ni lyssnar på för radioprogram? Det känns som att jag behöver nya tips. Särskilt på svensk radio, för nu har jag lyssnat på NPR ända sen de sköt bin Laden men hur bra den kanalen än är så bor jag ju i Sverige, Europa.
Bästa kanalen är nog ändå BBC, där mina favoriter är Start the week, Open book, och lite blandade samhällsprogram.

Jag har en hat-kärlek-relation till P1. Ibland är den radiokanalen så fantastiskt bra: informativ, överraskande, intelligent, stimulerande. Ibland är den bara så präktig och navelskådande och Stockholmscentrerad och förutsägbar att jag blir gråhårig. Ibland är den allt detta i ett och samma program (till exempel Godmorgon, världen). Men jag lyssnar mest på morgnarna, det kanske finns annat bra man kan lyssna på via webben?
Kom med tips, är ni rara. Jag vill känna mig välinformerad och smart.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Av alla sjuka, twistade relationer mellan psykopater och deras offer tar den här priset. Archie Sheridan svullnar upp för att hans lever är skadad efter att Gretchen Lowell plockade ut hans mjälte, karvade in ett hjärta på hans bröst, stack in skalpeller och tvingade honom att dricka blekmedel. Med mera. Men vad gör Archie? Jo, förutom att han knaprar Vicodin för att stå ut med tillvaron, så drömmer han och fantiserar om sin vackra torterare. Han besöker Gretchen i fängelset, han kan inte ligga med sin fru Debbie utan att låtsas att hon är Gretchen (det slutar illa), han är fullständigt och totalt manipulerad trots att han egentligen VET att han är manipiulerad. Periodvis blir jag vansinnig på Archie och hans agerande, men ändå är det något som gör att jag måste läsa vidare.
Susan Ward, journalisten, har bytt hårfärg från rosa till turkos men har ännu inte fått sin avslöjande artikel om politikern som låg med sina barns 14-åriga barnvakt publicerad. Och inte ser den ut att bli det heller, när fler — och fel — människor hittas döda. Susan är frustrerad och förbannad (och ganska het på Archie).
Så rymmer Gretchen. Med hjälp av en manlig polis som hon raskt karvar ut hjärtat på som tack. Och nu blir det farligt inte bara för Archie utan även för hans familj, och Susan och alla andra från den förra utredningen.
Det är återigen väldigt otäckt och spännande, men man får några skratt också. Mest tack vare Susan Wards hippiemamma Bliss, som lever i sin egen lilla yogabubbla men som inte drar sig för att svinga en Buddhastaty hårt i huvet på folk som hotar hennes dotter.
Anitas bokblogg har också läst Sweetheart, på norska heter den Hjerterdame.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Dottern ringde igår för att berätta att det finns en fin liten bokhandel i Umeå, på Skolgatan där bussarna kör, strax väster om Vasaplan. (Bredvid Fröken Agdas.) Den heter Bokzon och drivs av en kvinna som drömt om att driva bokhandel, enligt min dotter som tydligen fick sig en pratstund också innan hon köpte dubbelt så många böcker som hon tänkt sig.
”Det var så där att jag hade läst — eller tänkt att jag ville läsa — hälften av böckerna därinne.”
Pocketar alltihop, tror jag.

Så den boklådan tänker jag stödja nästa gång jag åker upp, och ni som har vägarna förbi kanske vill göra detsamma. Se detta som ett tips/reklaminlägg.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »