Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 maj, 2011

På den isländska landsbygden går yngsta prostdottern Rannveig, en god människa älskad av alla. Vid 30 års ålder har hon ännu inte sett mycket av världen eller funnit en lämplig friare, så hon skickas till Köpenhamn. Därifrån kommer långa utförliga brev med beskrivningar av husgeråd, möblemang, hur dagarna förflyter, och hurudana familjen Kristensen som hon bor inneboende hos är och beter sig. Som den präktige husfadern, en stilig och bildad man, men tyvärr inte så gladlynt eftersom hustrun är bortrest. Något underligt är det, tror Rannveig, och även systern och modern hemma som läser Rannveigs brev som en spännande följetong. Men — breven blir plötsligt kortare och slutar sedan komma över huvud taget. Det blir stor oro i prostgården.

Det är verkligen helt otroligt hur Halldór K Laxness kan berätta en historia som rymmer så mycket: godhet, kärlek, förtryck, högfärd, sorger och bedrövelser, systrar som bryter med varandra, bröllop som inte blir av, brudgummar som byts ut, små barn som föds och försvinner… allt detta på bara 94 sidor. Med humor och vass ironi, dessutom. Laxness är en sann mästare!
Jag önskar att alla mångordiga ordsprutare vid tangentborden läste och lärde. Jag önskar också att jag kunde komma ihåg vad det där litteraturhistoriska begreppet heter, när man berättar en sak med en väldig underdrift, som i isländsk tradition. Någon som vet? (Typ som i Röde Orm, när Toke går ut från festen för att ”pissa” = slåss mot någon, sen linkar in med blodigt svärd en bra stund senare och meddelar om sin motståndare: ”han har pissat färdigt”.)

UPPDATERING: Det heter litotes, upplyser Ulrika/Lärarinnan om.

Detta inlägg tillägnas Vixxtoria, som väckte min Laxness-lust härom kvällen.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »