Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 19 maj, 2011

En av anledningarna till att Akin och Tiikuchahk i Adulthood rites lider så av att vara separerade från varandra är att de egentligen är förutbestämda att bli partners, mates. I samband med metamorfosen som alla oankali och deras avkommor går igenom väljer de kön. Om den ena i ett nära (mest nära i ålder) syskonpar blir kvinnlig så måste den andra bli manlig, och tvärtom. För att sedan kunna para sig krävs också en tredje person, en ooloi, som ligger i mitten medan de kopplar in sig med tentaklerna på/i varandra. Oloi är det tredje könet och den som gör att det blir väldigt skönt. Det är också ooloin som skapar liv, börjar bygga ihop cellerna.
Har man väl bildat en sådan här treenighet kvinnlig–manlig–ooloi, så är den för livet. Ingen av de tre kan vara separerad från de andra någon längre tid. Om en dör så dör de andra två kort därefter.
För människor som parar sig med en oloi inträffar en hemsk bieffekt. De kan inte längre röra vid varandra. Det är helt enkelt äckligt, avskyvärt, gör fysiskt ont. Och det är förstås en anledning till att männsiskor som lurats in i förhållanden med en oloi börjar hata den efteråt. Ett tag. Sen gör beroendet och ooloiens lukt/feromoner att de börjar älska den.
För oankalier är det mycket viktigt att hitta en ooloi att bilda familj med, och vice versa.
Det här med tentaklerna: de kan alltså känna av hela den andra kroppen ända ner på cellnivå. Känna alla känslor, eventuella smärtor, om något är bra eller fel eller vad som helst. Oankali och oloi kan utbyta information med varandra. Oloierna har dessutom den fantastiska förmågan att kunna hela en trasig kropp. De kan lösa upp cancertumörer, släta ut missbildad hud, hela en skottskada och få en ny fot att växa när den första huggits av.
Och så har de två par armar. Ett par sensoriska armar och ett par styrkearmar.

Det är mycket om det tredje könet just nu, med en artikelserie i DN som jag tycker är intressant. Octavia E Butler uppfann alltså sitt tredje kön i slutet av 1980-talet, men det är inte mänskligt utan tillhör arten oankali. I trilogin Liliths Brood är de centrala temana sexualitet, fortplantning och samlevnad. Jag har skrivit om Dawn här och Adulthood rites här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

He remembered much of his stay in the womb.
While there, he began to be aware of sounds and tastes. They meant nothing to him, but he remembered them. When they recurred, he noticed.
When something touched him, he knew it to be a new thing — a new experience. The touch was first startling, then comforting. It penetrated his flesh painlessly and calmed him. When it withdrew, he felt bereft, alone for the first time. When it returned, he was pleased — another new sensation. When he had experienced a few of these withdrawals and returns, he learned anticipation.
He did not learn pain until it was time for him to be born.
He could feel and taste changes happening around him — the slow turning of his body, then later the sudden headfirst thrust, the compression first of his body, then gradually along the length of his body. He hurt in a dull, distant way.
Yet he was not afraid. The changes were right. It was time for them. His body was ready. He was propelled along in regular pulses and comforted from time to time by the touch of his familiar companion.
There was light!

Akin är den första människofödda pojken, av de få blandartsbarn mellan ooankali och människa som börjat födas på Jorden. Det är Lilith som föder honom, och han är också son till Joseph (människa), Nikanj (oloi), och två oankalier. Fem föräldrar alltså, och han har ärvt dem alla. Utseendet är från människorna: två ögon, en näsa, två öron, en mun, brun hud, hår på huvudet, bäbiskinder. Det enda yttre tecknet på att Akin inte är människa är hans extremt långa tunga, hans till en början enda tentakel. (Senare, när Akin genomgår sin metamorfos, kommer hans utseende att förändras. Men det går inte att förutse hur.)
Vad som inte syns är hur otroligt intelligent Akin är, och att han aldrig glömmer något. Han bara lagrar informationen om allt han ser, hör och upplever, till ett senare tillfälle när han kanske kan sätta in den i ett sammanhang.

På Jorden finns motståndsfickor av människor som hatar oankalierna och försöker överleva utan dem. Alla dessa människor är sterila. Endast oankalierna kan hjälpa dem genom att korrigera medicinska tillstånd, men eftersom människorna inte vill ha med oankalierna att göra så stjäl de istället barn när de kan få fatt i dem. Ett barn med Akins utseende är väldigt attraktivt, och en dag när han är cirka 1, 5 år blir han också bortrövad. Han försöker mörka sin intelligens och sin talförmåga för att inte skrämma sina kidnappare till att döda honom. För det är ju så med människor: det vi inte förstår är skrämmande och hotfullt.
Akin väntar och väntar på att bli räddad. Under tiden börjar han förstå människorna mer och mer. De lider av vad oankalierna kallar the Contradiction, motsägelsen, att vara intelligenta och hierarkiska på samma gång. Ständigt dömda till undergång. Men själva tycker de förstås att det är sammanblandningen med oankali som betyder undergång, och att det stora kriget som förödde Jorden var en engångshändelse.
Akin känner sig mycket ensam och sviken. Framför allt saknar han sitt syskon Tiikuchahk, som han vid det här laget borde ha haft en väldigt stark bindning till. Saknar är ett för svagt ord, Akin kan aldrig bli hel utan Tiikuchahk.

Adulthood rites är andra delen i Ocatvia E Butlers mäktiga trilogi. Första delen heter Dawn och jag skrev om den här.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »