Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 april, 2011


Det är helt otroligt vilka kameraåkningar och inzoomningar SVT:s kamerateam gör på Ingemar Stenmarks kropp. Sexuella, sensuella, lystna. Först tänkte jag bara: Wow! Vilken kropp! Och hur gammal är han nu igen… född -56… 55 i år alltså. Wow. Han håller sig i form! (jag antar att 97 procent av alla tittare tänkte ungefär detsamma.)
Men har ni tänkt på att ingen annan filmas på det viset? Trots att flera naturligtvis har muskler och fina kroppar, och idrottare brukar ju bli filmade extremt närgånget hela tiden. Det är som att SVT-teamet plötsligt förvandlats till nån rap-video-filmare på MTV som frossar i magrutor och naken hud. Om det hade varit nån av de yngre tjejerna som filmades på det här smeksamma sättet så hade jag blivit provocerad eller bara trött. Nu blir jag istället helt fascinerad.
Får man våga sig på en gissning att den sexuella aktiviteten ökar på söndagkvällarna i de svenska hem som tittar på Mästarnas mästare?

Så här fin var han då.

Så här fin är han nu.

Bild: SVT
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det finns ingen som kan vända och vrida på så intressanta frågor om mänsklighet som Octavia E Butler. Hon klår till och med min mångåriga kärlek Ursula K LeGuin. Första boken, Dawn, i denna trilogi är så bra så bra så bra.

Lilith vaknar i sin ensamhet i ett konstigt rum, där osynliga röster frågar ut henne. Hon vet att det är efter Kriget, och att det troligen inte finns många människor kvar. Men hon vet inte vilka som håller henne fången, eller varför. Efter lång tid, ett par år där hon testat gränserna och sövts och väckts några gånger om, får hon träffa en av sina fångvaktare, oankali. Det är en skrämmande upplevelse, hon blir både äcklad och livrädd av en varelse med tentakler som böljar och rör sig från det som ska vara huvud och kroppsdelar. Det tar tid för Lilith att vänja sig, att bemästra sin avsky och sin ilska. Det här är xenofobi i sin ursprungligaste form.
Varelserna, oankali, är byteshandlare — i gener. De färdas genom rymden och överlever genom att beblanda sig med de arter de råkar på. De har ett kvinnligt kön, ett manligt, och så ett som kallas ooloi. Lilith lämnas som husdjur/uppfostringsprojekt/läromedel hos ooloien Nikanj. Tanken är att de ska lära av varandra. (Nikanj är på väg in i puberteten.)
Sedan är det meningen att Lilith ska väcka andra människor som oankali räddat från jorden. 250 år har gått och jorden ska vara beboelig igen. Lilith förväntas bli ledare för en grupp nykolonisatörer. Men människor är sig lika: rädda, hatiska, snara till våld när det är saker vi inte förstår eller känner igen.

Jag vill inte spoila alltför mycket (fast det har jag ju redan gjort) så jag säger bara att det är så oerhört intressant med gruppdynamiken som uppstår. Och hur sexualiteten skildras och vilket hot ooloi uppfattas som. Djupt liggande homofobi, men inte bara det. Förvirringen i att någon är ett ”det”.
Lilith är stor och stark och har likheter med Lauren i Parable of the Sower. Precis som Lauren (som valde en mycket äldre och skröpligare man) så väljer Lilith en oväntad man, Joseph. Han är kortare än hon, och av kinesiskt ursprung. Den enda som inte blev förvånad är Nikanj. Det förklarar att de andra oankalierna var säkra på att hon skulle välja en stor svart man, som liknade henne själv, men att Nikanj såg att det i själva verket var Joseph som var mest lik Lilith.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »