Så var jag klar med Eleanor.

Efter Franklin D Roosevelts död fortsätter Eleanor att vara lika aktiv. Hon arbetar arbetar arbetar, och återkommer hela tiden till hur viktigt det är att vara ”useful”. Hon föreläser, skriver sin dagliga tidningskrönika, reser ständigt och gör radioprogram med mera. Hon får 100 brev om dagen och har tre sekreterare. (Det finns ett ”franking priviliege” i USA, alla före detta presidentfruar slipper betala porto för inhemsk post.)
Så blir Eleanor Roosevelt FN-delegat, under den förste generalsekreteraren Trygve Lie från Norge. Hon är mycket uppfylld av att vara den enda kvinnan i den amerikanska delgationen, och tänker att hon inte får misslyckas för då misslyckas hon för hela sitt köns räkning. ER bjöd in alla andra kvinnliga delegater på te, det blev 16 stycken totalt.
Det är mycket minnen och anekdoter från tiden i FN, framför allt från kommittén som arbetade fram de mänskliga rättigheterna. Roosevelt satt ordförande och det var hårt arbete. En humoristisk och filosofisk kines, Chang, förgyllde arbetet. Ryssen Pavlov förlängde det med ständigt tjat om staten staten staten. När deklarationen antogs 10 december 1948 lade Sovjetunionen plus några satellitstater, Sydafrika och Saudiarabien ner sina röster.

Efter tiden i FN (republikanerna vann 1952 års presidentval) for Eleanor omkring och reste. Hon besökte Libanon, arabvärlden, Israel, Indien. Pakistan (All Pakistan Women’s Association), Japan, Hongkong. Grekland och drottningen Frederika. I Grekland syntes effekterna av Marshallplanen. Jugoslavien, där hon tyckte att kvinnorna fick slita hårt när männen satt i bergen och var krigiska, men ändå var hon glad att Jugoslavien gick sin egen väg. Hon träffade förstås Tito. Hon träffade alltid alla höga politiker och kungligheter, hennes egen status verkar inte ha minskat alls trots att hon då varken var FN-delegat eller The First Lady längre.
1956 jobbade Roosevelt för att Adlai Stevenson skulle bli demokraternas kandidat. Vid ett tillfälle berättar hon att hon inte ville stötta John F Kennedy. Hon irriterade sig på att han inte ville tala om var han stod i McCarthy-frågan.
Det blev inte Adlai Stevenson, och Eleanor fortsatte resa. Till Holland och drottning Juliana, en lika stor favorit som Marta av Norge. Till Indonesien, Bali, Marocko. Och så en hel månad i Sovjet.
I think I should die if I had to live in Soviet Russia.
Eleanor är särskilt oroad av hur barnen drillas och tränas (enligt Pavlovska principer) till blind lydnad. Hon ser ingen glädje, bara rädsla. Men är imponerad av läkar- och skötersketätheten.
Och så noterar hon hur utbildade ryssar, troende marxister, skickas ut till allierade länder för att hjälpa till. Många länder befinner sig i svåra faser, de har varit i krig, de har nyligen blivit självständiga och administrationen har pajat ihop. De behöver hjälp och Sovjetunionen skickar folk som samtidigt vill vinna över länderna för världskommunismen. Roosevelt är mycket oroad.
Hon konstaterar stora skillnader mellan Marocko, Iran (ingen framtidstro), Israel (massor av framtidstro). Vid ännu en resa till Sovjet något år senare konstaterar hon att folk ser lite gladare ut, och inte har lika fula kläder.
Hennes självbiografi avslutas med uppmaningar. Hon talar om hur viktigt det är att utbilda unga, framför allt i språk, och att uppmuntra dem att resa till andra länder. och sprida The American Dream, gärna. Hon tänker sig ett system med två års vistelse i andra länder, som var och en valt i förväg så att barnen hinner läsa på om landets historia, seder och bruk, och språket.
Hon är också mycket kritisk till vad hon kallar Boss-valen, framför allt 1960 när JFK valdes till demokraternas presidentkandidat. Hon menar att kandidatvalen måste demokratiseras och tas tillbaka till medlemsnivå. Fortfarande hade hon velat ha Stevenson, men kampanjade sen lite för JFK ändå.
När Eleanor Roosevelt dog i november 1962 beordrade JFK flaggor på halv stång. Adlai Stevenson sade: ”The United States, the United Nations, the world, has lost one of its great citizens. Mrs. Eleanor Roosevelt is dead, and a cherished friend of all mankind is gone.
Hennes självbiografi, i den samlade förkortade upplaga som jag nu läst, finns fortfarande i tryck. Jag tycker att jag har fått veta mycket inte bara om hennes liv, utan också om den ofta dramatiska tid hon levde i. En modig kvinna, som inte drog sig för att vara obekväm när hon tyckte att hon hade rätt. Samtidigt ödmjuk och lyssnade, när hon inte visste saker. En mycket intressant person, och värd all beundran.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här här och här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om The Autobiography of Eleanor Roosevelt, Eleanor Roosevelt, självbiografi, amerikansk politik, presidentfruar, Förenta nationerna, mänskliga rättigheter, Adlai Stevenson, Sovjetunionen

Read Full Post »