Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2011

Ann Cleeves: Blå gryning (deckare)
Jean Webster: Pappa Långben (best of 2011, klassiker, ungdomsbok)
Sarah Waters: Nattvakten (best of 2011)
Elizabeth Bowen: The Heat of the Day
Tana French: Okänt offer (deckare)
George R R Martin: A Feast for Crows (fantasy)
Charlaine Harris: Grave sight (inte riktigt fantasy, bara lite övernaturligt)
Karl Ove Knausgård: Min kamp (självbiografi)
Neil Gaiman: Anansi boys (fantasy)
Joyce Carol Oates: Vilda gröna ögon (best of 2011, ungdomsbok)
Benoit Duteutre: The little girl and the cigarette (satir)
Chelsea Cain: Heartsick (deckare)
Louisa May Alcott: Unga kvinnor (klassiker)
Ann Cleeve: Hidden depths (deckare) Vera Stanhope
Rose Tremain: Guld
Frances Hodgson Burnett: Den hemliga trädgården (klassiker, ungdomsbok)
Kate Morton: Den glömda trädgården
Barbara Vine: Astas bok (best of 2011)
Val McDermid: I Terrorns skugga (deckare)
Eleanor Roosevelt, The Autobiography of (självbiografi, best of 2011)
Fay Weldon: Auto da Fay (självbiografi)
Stefan Tegenfalk; Vredens tid (deckare)
Sara Bergmark Elfgren/ Mats Strandberg: Cirkeln (ungdomsbok, fantasy)
Octavia E Butler: Dawn (del ett i Lilith’s brood-trilogin, science fiction)
Nina Björk: Fria själar (fack)
Jean Webster: Patty (ungdomsbok)
Carol Shields: Stendagböckerna (omläsning)

delar av Laura Bush: Spoken from the heart (självbiografi)
(Beryl Bainbridge: Utflykten med vinfabriken — lämnar oläst)

Mycket bra läsning här. Bra blandning också, mellan biografiskt/självbiografiskt/fack och fantasy/science fiction. Och ungdomsböcker! Härligt att läsa ungdomsböcker, båda gamla favoriter och nya. Tror aldrig att jag har haft med sex ungdomsböcker i en läsrapport förut. Och så avslutade jag projekt Roosevelt.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Jag har så många böcker hemma, men inte den enda jag vill läsa just nu.
Så otroligt imponerande han är, Patrik Sjöberg. En sann hjälte. Att en idrottare av hans dignitet och med den stjärnstatusen går ut och berättar om övergrepp, betyder oerhört mycket för många killar och tjejer i liknande situationer. Jag hoppas nu att idrottsvärlden inte kan blunda längre.
Tacksamhetens tanke också till Yannick Tregaro och norske Christian Skaar Thomassen. Tregaro twittrar här.
Patrik Sjöberg bloggar här.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Men vart hon går traskar hennes livsöde före henne. Presenterar henne. Förklarar och utplånar hennes sanna jag. Å, så gärna hon ville vara lycklig, men vilket val hade hon, som marscherade i takt med sin brokiga bakgrund?
Vilket ljuvt återseende det blev, med Daisy Goodwill. En kvinna som jag lär känna genom andras ögon och berättelser (som i Woolfs Jacob’s room). Vid två, tre tillfällen dyker det plötsligt upp ett ”jag” och då blir det som ett skrik i texten. Men jag vet inte vad hon menar med det, Carol Shields, och inte kan jag fråga.
Det handlar om sten; kalksten, salemsten, stenbrott, byggsten, stentorn. Om att arbeta med sten och bygga monument. (Det är ganska ofta monument i Shields böcker, i Larrys gäster var det en labyrint, i den här är det ett mycket högt torn.) Och så handlar det om blommor: trädgårdar, sällsynta växter, planteringstips, blommor som glädje och blommor som arbete — Daisys yrkeskarriär blir som trädgårdsfrågespalt när hon är i 50-årsåldern. Och tanterna på seniorboendet som heter Lily, Myrtle, Glad, och så Daisy då, de kallar sig för Blommorna och spelar bridge varje dag.
Stendagböckerna är skriven som en fiktiv biografi, med fotografier och allt. Till exempel på min favorit den fräcka, vassa Fraidy, barndomsvännen. Ett av fotona som sägs föreställa en dotterdotter till Daisy ser ut som att det är Carol Shields själv som ung.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


En sak jag tycker är spännande med Nina Björk, är att hon verkar så lyhörd inåt sina egna upplevelser, och att hon ger dem så mycket utrymme och tillskriver dem en sådan vikt, att det sen kan bli en hel bok eller åtminstone en artikel av dem. Som nu, att umgänget med de egna små barnen leder fram till en litteraturvetenskaplig avhandling om John Locke, John Stuart Mill och Victoria Benedictsson. Utgångspunkten är att Björk med sina små barn inser på djupet hur beroende människan är av andra människor. Vi skulle inte överleva utan hjälp från andra. Detta ställer Björk i kontrast till liberalismens grundidé om den självständiga individen, en idé som är så självklar för oss nu att vi knappt minns att det var en idé från början och tror att det är en självklar sanning. Därav Locke och Stuart Mill, tillbaka till källorna.

Och sen kommer en grundlig genomläsning med friska ögon av dels Pengar, dels Stora boken.
Läsningen av Pengar är mycket spännande och tyvärr mer pessimistisk angående Selma Bergs öde än vad som tradionellt är fallet. Men jag får ändå med mig den där friska, uppnosiga känslan, hur mycket hon än säljer sig.

Så Stora boken, dagboken, ett projekt om att bli ett subjekt. Tidigt börjar hon forma sig själv, Victoria Benedictsson. Nina Björk placerar in hennes självmedvetande i en liberal tradition, eller som en konsekvens av ett liberalt tänkande. Bendeictsson kämpar länge och hårt med sin egen självuppfostran, och mot ”de andras” blick. De andra som definierar henne som låg klass, halvgammal, obildad, outbildad, fattig, och framför allt kvinna. Klart då att tanken ”det spelar ingen roll var du kommer ifrån, det viktiga är vad du presterar” blir oerhört lockande.

Det är detta med att hon hatar att vara kvinna som jag har så svårt för med Victoria Benedictsson. Plus att hon krälar i stoftet för George Brandes. Men efter att ha läst Nina Björk är jag inte så säker på att hon krälar så mycket, hon har ändå en stolthet. Och hon älskar sitt arbete. Arbetet är det viktigaste av allt, och viljan är hennes religion. Just det där med att arbetet är allt överskuggande; jag tror inte att Benedictsson begriper att det kanske inte är likadant för Brandes. Att hans kritik av hennes skrivande färgas först av att hon mer eller mindre recenserar hans kyss, sen av att hon inte vill ligga med honom. Även om Brandes försöker vara professionell och idel intellekt, så är det ju jobbigt att få nobben.
Jag undrar hur det hade gått, om Victoria Bendictsson träffat ett par intellektuella och gärna vänliga kvinnor i ett halvtidigt skede av sitt liv.

Nina Björk eller kanske snarare hennes tänkande påminner mig om en Texas-miljonärska jag träffade för länge sen. Hon började också fundera kring barn, barnuppfostran, och ekonomi. Hur kom det sig att det som var själva förutsättningen för att barn skulle klara sig, nämligen att vuxna ger och ger och ger utan att kräva nåt i gengäld, upphörde att vara vettigt i relation till andra vuxna? Varför kan man inte bara fortsätta att ge bort? Hon kallade det gift-giving economy och levde som hon lärde. Jag tror inte att hon var miljonärska längre, men hon fick och fick mycket tillbaka, och verkade lycklig.
Det är skönt med folk som går på tvärs tycker jag. Dessutom skriver Björk på en ny bok, läser jag här.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Stendagböckerna har jag läst förut, men ville läsa om för att jag glömt allting. När jag nu börjat om upptäcker jag att vissa saker som jag tänkt på genom åren kommer härifrån. Jag hade bara glömt var jag läst det.
Kärlekens republik är ny för mig.
Observera det underbara omslaget på Stendagböckerna: en målning av Mary Cassatt som föreställer hennes syster Lydia. Det finns en mycket fin liten bok, Lydia Cassatt läser morgontidningen, utgiven på svenska 2004. Jag får lite rysningar av att bara tänka på den, den är så liten och kärleksfull. Systrarna bor tillsammans i Paris, Lydia tynar bort mer och mer i en njursjukdom, Mary målar. Mycker mer händer inte.
Här sjunger Carole King till Mary Cassatts målningar:

Marys målningar av Lydia brukar förresten dyka upp när man googlar ”woman reading”, som jag kanske inte är ensam om att ha gjort. 😉
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Hon var enda barnet, lilla Laura. Modern fick tre ”sena missfall”, de kallades sena missfall men små stackars barn som föds i sjunde månaden men inte klarar sig kan väl ändå inte kallas missfall? Inte idag.
Att vara enda barnet påverkade Lauras liv ganska mycket. Hon blev hemkär, och ganska lugn. Ville inte göra föräldrarna besvikna. Hon saknade syskon mest när hon satt ensam i bilens baksäte på väg ut på resor och utflykter från hemstaden Midland.
Det är många bilutflykter i West Texas. Avstånd. Sand. Hetta. Blåst. Mer sand.
De flyttar ofta, till nya hus som pappan byggt. Pappan har två fotografier från koncentrationslägret i Nordhausen i en ask. Han vill aldrig prata om det, men han visar fotona då och då. (De finns med bland fotografierna i Spoken from the Heart också.)

Laura skriver om Olyckan. När hon som osäker tonårig bilförare missar stoppskylten och krockar i en korsning. Den lika unge föraren i den andra bilen, Mike Douglas, dör. Han var en god vän till henne, men inte pojkvän som ofta skrivits. Olyckan förändrade livet för så många människor. Laura måste leva med Skulden. Hon slutar tro på Gud.
Två veckor och två dagar senare blir president Kennedy mördad.

Laura blir lärare. Hon jobbar i fattiga områden i andra städer i texas. Austin, Houston. Men hela tiden Texas. (Utom nån avstickare till Washington där hon faktiskt söker jobb hos Lyndon B Johnsons stab, men hon kan ju inte skriva maskin eller nåt annat så hon blir vänligt avvisad.) Trots att hon verkar trivas som lärare är kärleken till böcker uppenbarligen starkare, så hon utbildar sig till bibliotekarie. Några pojkvänner nämns med namn, men mest verkar hon ha varit ensam. Först vid 30 års ålder träffar hon George, de blir ihopparade av vänner.
When George and I met, it was as if two parallel lives sudenly converged. Our childhood memories, the places we had known, even many of our friends overlapped. We were like the last two pieces of a puzzle, our similarities and contradictions sized to fit./…/ We had been cut, as it were, from the same solid Permian Basin stone.

Även Laura och George har svårt att få barn. Hon måste ligga stilla innan tvillingarna föds med kejsarsnitt fem veckor tidigare. Barbara och Jenna, döpta efter farmor och mormor. De är lyckliga, men Laura hade velat ha fler barn. George säger aldrig något om det, aldrig något om en son heller. (Som Lauras pappa önskade sig så hett.)

Det är väldigt mycket drickande i sociala sammanhang. George dricker mycket, men slutar tvärt strax efter att han börjat gå i en kristen grupp. Laura är mycket glad över att slippa alkoholen. Det går nån sorts AA-väckerlserörelse över Midland, och en god vän (som är på steg nio) berättar för Laura att hon varit berusad när hon skjutsat tvillingarna till deras danslektioner.
Ungefär här kommer Gud tillbaka i Lauras liv, berättar hon. Men hur äkta är det? Med tanke på att svärfar just blivit vald till Ronald Reagans vicepresident, och politiken blir allt mer närvarande i deras liv. Å andra sidan, Laura Bush hade inte behövt berätta att hon gjorde slut med Gud när Mike Douglas inte fick leva.

Jag tycker det är intressant att följa Laura Welch, och sen Laura Bush. Boken är välskriven och jag sugs in. Här och där märker jag att jag redan ”vet” saker från American Wife, men lika ofta vet jag förstås ingenting eller helt fel. Till exempel relationen till svärmor Barbara Bush, som verkar ha varit rätt stel men bättrade sig när det unga paret Bush flyttade till Washington för att hjälpa till i Bush seniors presidentkampanj plus hans fyra år i Vita huset.
När Clinton vann satsade sen George W på att bli guvernör i Texas, och det lyckades han med. Familjen flyttade in här:

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Läshunger

Kanske är det för att jag lyckats kanalisera mitt nikotinbegär till läsbegär, eller kanske för att jag varit ledig oväntat mycket i påsk, eller kanske för att jag har så fruktansvärt många bra böcker hemma, både nya och gamla som jag plötsligt ser. Och att den ena liksom hakar i den andra och det blir logiskt att plocka upp nummer två när jag läst nummer ett. I varje fall så har jag läst extremt mycket den senaste veckan, och det är härligt.
(Ska försöka sprida ut blogginläggen dock, så det inte blir ketchup först och sen torka.)

Read Full Post »


Det är helt otroligt vilka kameraåkningar och inzoomningar SVT:s kamerateam gör på Ingemar Stenmarks kropp. Sexuella, sensuella, lystna. Först tänkte jag bara: Wow! Vilken kropp! Och hur gammal är han nu igen… född -56… 55 i år alltså. Wow. Han håller sig i form! (jag antar att 97 procent av alla tittare tänkte ungefär detsamma.)
Men har ni tänkt på att ingen annan filmas på det viset? Trots att flera naturligtvis har muskler och fina kroppar, och idrottare brukar ju bli filmade extremt närgånget hela tiden. Det är som att SVT-teamet plötsligt förvandlats till nån rap-video-filmare på MTV som frossar i magrutor och naken hud. Om det hade varit nån av de yngre tjejerna som filmades på det här smeksamma sättet så hade jag blivit provocerad eller bara trött. Nu blir jag istället helt fascinerad.
Får man våga sig på en gissning att den sexuella aktiviteten ökar på söndagkvällarna i de svenska hem som tittar på Mästarnas mästare?

Så här fin var han då.

Så här fin är han nu.

Bild: SVT
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det finns ingen som kan vända och vrida på så intressanta frågor om mänsklighet som Octavia E Butler. Hon klår till och med min mångåriga kärlek Ursula K LeGuin. Första boken, Dawn, i denna trilogi är så bra så bra så bra.

Lilith vaknar i sin ensamhet i ett konstigt rum, där osynliga röster frågar ut henne. Hon vet att det är efter Kriget, och att det troligen inte finns många människor kvar. Men hon vet inte vilka som håller henne fången, eller varför. Efter lång tid, ett par år där hon testat gränserna och sövts och väckts några gånger om, får hon träffa en av sina fångvaktare, oankali. Det är en skrämmande upplevelse, hon blir både äcklad och livrädd av en varelse med tentakler som böljar och rör sig från det som ska vara huvud och kroppsdelar. Det tar tid för Lilith att vänja sig, att bemästra sin avsky och sin ilska. Det här är xenofobi i sin ursprungligaste form.
Varelserna, oankali, är byteshandlare — i gener. De färdas genom rymden och överlever genom att beblanda sig med de arter de råkar på. De har ett kvinnligt kön, ett manligt, och så ett som kallas ooloi. Lilith lämnas som husdjur/uppfostringsprojekt/läromedel hos ooloien Nikanj. Tanken är att de ska lära av varandra. (Nikanj är på väg in i puberteten.)
Sedan är det meningen att Lilith ska väcka andra människor som oankali räddat från jorden. 250 år har gått och jorden ska vara beboelig igen. Lilith förväntas bli ledare för en grupp nykolonisatörer. Men människor är sig lika: rädda, hatiska, snara till våld när det är saker vi inte förstår eller känner igen.

Jag vill inte spoila alltför mycket (fast det har jag ju redan gjort) så jag säger bara att det är så oerhört intressant med gruppdynamiken som uppstår. Och hur sexualiteten skildras och vilket hot ooloi uppfattas som. Djupt liggande homofobi, men inte bara det. Förvirringen i att någon är ett ”det”.
Lilith är stor och stark och har likheter med Lauren i Parable of the Sower. Precis som Lauren (som valde en mycket äldre och skröpligare man) så väljer Lilith en oväntad man, Joseph. Han är kortare än hon, och av kinesiskt ursprung. Den enda som inte blev förvånad är Nikanj. Det förklarar att de andra oankalierna var säkra på att hon skulle välja en stor svart man, som liknade henne själv, men att Nikanj såg att det i själva verket var Joseph som var mest lik Lilith.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Det börjar så hemskt med ledsne Elias, som sitter hos rektorn på enskilt samtal. Efteråt ringer han flickvännen Linnéa och bestämmer att de ska träffas. Men istället går Elias in på en av skolans undanskymda toaletter och tar sitt liv.
Jag tycker det är tråkigt att jag aldrig får lära känna Elias, hur var han egentligen? Han följer med mig genom hela boken.

Man ska väl vara både blind och döv för att ha missat grundhandlingen i Cirkeln. DN, DN igen, skärtorsdagsradio och -tv. Ett hem utan böcker, och jag undrar också över detta med recensionsdatum när boken finns att köpa redan?
Så bara helt kort: i en nedlagd bruksort i Bergslagen upptäcker ett gäng tonåringar att något mystiskt händer med dem. Något som har kopplingar till häxerier. Och att ondskan verkar stråla ut från gymnasieskolan.

Det är lätt och roligt att spåra Buffy-referenserna och inspirationen, jag älskar den känslan. Och lite Twin Peaks-vibbar. Men bäst är nog ändå tonträffen i boken. Dialogen! Så otroligt säkert och trovärdigt dessa tonåringars tankar & känslor skildras, tycker i alla fall jag som var 16 för 30 år sen. Och visst känner man igen sig i de olika karaktärerna: Den mobbade Anna-Karin, Den smarta Minoo, Den populära/elaka Ida, Den svartklädda outsidern Linnéa, Den duktiga Rebecka med ätstörningar, Den utlevande Vanessa … Jag förstår varför de reagerar och agerar som de gör. Framför allt förstår jag hämndbegäret hos Anna-Karin, vilken kick hon får av maktkänslan när hon kan… ja, det hon kan.

Sa jag att den är spännande också? Den är spännande! Och även om det ska bli en trilogi så är första delen avslutande i sig själv, alltså inte en massa lösa trådar som hänger och dinglar utan bara en allmän förväntan på att få veta mer nästa gång jag träffar De Utvalda.

Grattis Glory Box/Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Beryl Bainbridge var författaren som nominerades till Man Booker prize fem gånger, men aldrig fick det. Hårda bud. Nu har ett särskilt Beryl-pris instiftats bara för i år, där läsarna får rösta fram vilken av hennes fem romaner som är bäst. Det låter ju så väldigt fint och sympatiskt, en sån grej som jag älskar. Så jag vill verkligen tycka om Beryl Bainsbridge.
Men jag gör det inte. Jag förstår mig inte på människorna, jag tycker att de bara är konstiga och knäppa. Jag fångas inte av berättelsen (en är kär, det ska bli en utflykt med jobbet) trots att det finns vissa grejer jag gillar; som en galen svärmor som kommer för att sätta kniven i den förlupna svärdottern. Det är lite roligt. Men på nåt vis blir det så konstigt och jag förstår aldrig varför personerna gör vad de gör. Jag vet inte om jag ids läsa ut den.
Den här boken var inte nominerad, de andra är förmodligen bättre.
Och även om Beryl Bainbridge aldrig vann, så fick hon i alla fall gå på fest med darling Doris Lessing och ha röd klänning.

FotO: Belinda Lawley
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det börjar lovande och jag blir intresserad av ett ganska udda sätt att begå mord. Jag gillar också huvudpersonerna; en klassisk polisduo med en gammal grinig man som tänjer på gränserna, och en ung akademisk kvinna som är precis nyutexaminerad. Jag blir intresserad av Tegenfalks sätt att bygga upp dramatiken kring dessa två och de obegripliga vansinnesmorden. Men sen händer något, eller rättare sagt det börjar hända alldeles för mycket. Nya poliser, nya åklagare, nya skurkar och ännu fler skurkar och skurkar som är poliser och en journalist och ett homospår och ett islamistspår och korruptionsspåret och lite mordbrand och kidnappning och hjärntumör och — PUH!
Det spretar alldeles för mycket, jag förstår inte vitsen med alla dessa stickspår. Framför allt så bryr jag mig inte. Jag saknar personteckningen och får ingen känsla för alla dessa människor, mitt intresse minskar i samma takt som all action tilltar.
Synd, för det känns som att Tegenfalk hade kunnat skriva en riktigt bra deckare om han bara lagt mer krut på karaktärsteckningen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Valentina Ponomaryova är fallskärmshopparen som blev uttagen till den sovjetiska gruppen på fem kvinnliga kosmonauter. Träning, träning, träning — och sen blev det Valentina Tereshkova som togs ut för rymdfärden.
— Det kändes som att livet tog slut, berättar Valentina Ponomaryova i det här radioprogrammet.
Det sas att Ponomaryova egentligen var bäst, det sas att hon var en alltför dålig reklampelare för kommunismen. Hon gillade att röka, hon gillade att dricka, hennes pappa var ingenjör.
Men det blev Tereshkova och hon gjorde det ju bra förstås. men jag skulle ändå vilja veta mer om Ponomaryova. Får lust att köpa den här, men skulle helst vilja läsa hennes egen memoar om hon skriver någon. Tyvärr verkar det inte finnas nån bild av henne på google. Vi får titta på Tereshkova istället.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Avundsjuk

Ack den som bodde i Göteborg eller Stockholm! Bokbloggare på mindre orter får inte mingla…

Read Full Post »


”Facelift” är första tanken som dyker upp när jag ser Laura Bush ansikte på omslaget. Ni som läst American wife vet varför.
Men omslaget till Tawni O’Dells nya är mycket konstigare. Det ser ut som ett Rosamond Lehmann eller Elizabeth Bowen-omslag, eller kanske en Fitzgerald. Nåt från 1930-talet sådär. Har Tawni O’dell lämnat sina fattiga vita gruvarbetartrakter? Hoppas inte!
Så här ser de tidigare omslagen ut, på svenska.
Alla böckerna är läsvärda, Avvägar är allra bäst. (Käraste syster. Ivans återkomst. )
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »