Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 31 mars, 2011

Detective inspector Vera Stanhope är fet och butter. Ganska olycklig och med en alltför hög alkoholkonsumtion. Hon växte upp med en ensam far, bodde kvar som en gammflicka (kan man säga gammflicka? I Norrland är en gammpojke en man som aldrig lämnar föräldrahemmet, så det borde väl finnas gammflickor också? Även om Vera inte är så flickaktig precis.) Hon kallar misstänkta och vittnen hon förhör för ”pet” och dominerar sin utredningsgrupp så att alla är rädda för hennes sarkasmer och sura humör. Hon har svårt att delegera, för ingen annan är ju lika smart som hon. I love her.

Jag tycker att Ann Cleeves är suverän på att beskriva stämningar och människors bevekelsegrunder. Det kan vara både viktiga och oviktiga personer, det är inte så att man fattar att man ska se upp med någon bara för att den beskrivs mer ingående. Och mordoffrens föräldrar. Jag tycker mycket om Julie, mamman som är ute och roar sig för första gången på evigheter och sen kommer hem till ett mördat barn. Långt senare i boken sitter hon på en bänk och iakktar några människor på en bar.
She sat on a bench outside, watching them. It was as if the big plate window was a giant film screen and though she couldn’t hear what they were saying she got caught up in the drama. There was a pretty young woman who couldn’t settle. She fluttered from group to group, talking and laughing, growing more and more unsteady. When she moved away, the groups turned in and talked about her. She seemed so lonely that Julie wanted to cry.

I den här boken återkommer fågelskådartemat från Blå gryning och förklaringen till att hon har så bra koll på denna fanatiska värld är att Cleeves själv jobbat som kokerska på en fågelskådarstation. Men i Hidden depths är det andra saker som är viktigare. Vanliga liv, med mörka strömmar under.
Jag gillar också Ofeliavibbarna, när mordoffren hittas i vatten med blommor strödda omkring sig. Om en av de döda tänker Vera så här:
If I was writing a novel, she thought, Lily would be the murderer. It would be one of those psychological thrillers, where part of the action is seen from the murderer’s point of view, written in a different font or the present tense. Vera borrowed books like that from the library sometimes, enjoyed throwing them across the room when they got the details of police procedure wrong.
Nu har jag cirka 70 sidor kvar och ingen aning om vem som är mördaren. Men jag litar på att Vera Stanhope klarar upp det.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »