Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 mars, 2011

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

Harper Connelly träffades av blixten. Sen dess har hon förmågan att höra döda människor, som ett surr i sitt eget huvud. Om hon är tillräckligt nära så känner hon deras allra sista sekunder i livet, och kan avgöra vad hon eller han dog av.
Tillsammans med sin styvbror Tolliver kuskar Harper runt i USA, anlitad av människor som vill hitta sina saknade anhöriga. Och Harper hittar dem nästan jämt. Tyvärr blir hon inte populär på det, tvärtom skrämmer hon människor, så syskonen stannar aldrig nånstans utan reser ständigt vidare.
Grave sight är den första boken om Harper Connelly. Här anländer hon och Tolliver till den lilla staden Sarne i Ozarkbergen, inavelsbygd där alla är släkt med alla och hatar främlingar. (Samma Ozarkberg där Winter’s bone utspelar sig.) Stämningen är hotfull redan från början, och trappas snabbt upp när det visar sig att två tonåringar blivit mördade.
Det här är mörkare än Harris supersuccé om Sookie Stackhouse, och mer vardagligt, alltså icke övernaturligt. Själva deckargåtan är lite för lättgissad för min smak, men det passar som lättsam underhållningsläsning.

Read Full Post »