Pullman fångar mig från första sidan. Vilken kraft det finns i de enkla, kända, berättelserna! Men han gör förstås om dem här och där, för detta är Philip Pullmans bidrag till Mytserien.
Det föds två små pojkar den där natten i stallet. En stark och livskraftig, och en lite mer ynklig, som blir sin mors favorit. De får heta Jesus och Kristus.
Jesus är den lidelsefulle, orädd gör han det som faller honom in och drar på sig en del vrede som den vältalige men blyge Kristus ständigt försöker avleda. Kristus skyddar sin bror från bestraffningar, men det tar Jesus för självklart. Det är en ojämlik brödrarelation, där den ene älskar och den andre är ointresserad. Som vuxna är Jesus den som går ut i världen (men kommer hem en gång) och samlar lärjungar omkring sig med sina ord, liknelser och handlingar. Handlingarna är sällan riktiga underverk, men Kristus får i uppdrag av en främling att nedteckna Jesu liv och ord, och i Kristus versioner får det gärna bli lite bättre, kanske nästan riktiga underverk. Tycker främlingen, och så småningom även Kristus.
Den här boken är skriven på det där till synes enkla sättet som förmodligen är väldigt svårt. Men det finns flera bottnar. Kan en organisation, en kyrka, hjälpa människor att leva med Gud, eller är den tvärtom ett hinder? Är sanning viktigt, och vad är sanning? Är sanning och historia motsatser, som främlingen menar och Kristus börjar tro?
Jag läser den här boken med Lena Anderssons torra röst ringandes i bakhuvudet, från hennes sommarprogram för några år sen där hon med stöd av bibelcitat menade att Jesus var psykopat. Flera av de berättelser och liknelser Pullman skriver om är desamma. Kravet på att släppa allt och följa Jesus till exempel, och förnekandet av familjen. Men det finns ju bra saker också, som: ”Må den som är utan synd kasta första stenen”.
Det här blev min tredje bok i Mytserieläsningsprojektet. Tack Fiktiviteter för lånet!
Uppdatering: En utskrift av Lena Anderssons radioprogram finns här. Jag tror att hon och Pullman kunde ha intressanta samtal med varandra.
Uppdatering 2: Pullman står på barrikaderna för en annan sak också, just idag. Bibliotekens överlevnad.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Philip Pullman, Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren, Mytserien, kristendom, religion, myter, böcker
snowflakes in rain 
[…] Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic Penelopiaden av Margaret Atwood Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip […]
Genierna Philip Pullman och Lena Nyman passar så innerligt väl ihop.
Jag älskar att läsa Guldkompassen och de andra Dark-Materials-böckerna.
Jag älskar också att lyssna när Lena Nyman läser Philip Pullman.
Guldkompassen med flera, ser jag. Måste lånas på biblioteket! Tack Lena.
Pullmans Jesus/Kristusbok har jag också läst, tyckt om och recenserat.
Bland annat som signaturen ”Kanel”
hos
http://www.bokcirklar.se
Tack för din fina recension här.
Tack själv, jag läste din recension av Salome där och det bara stärker min lust att läsa Mara Lee. Kanske ska börja med Ladies eller den poesi som hon också skriver?
Kul att du också gillade och inspirerades av boken. Jag fascineras fortfarande av det där till synes enkla sättet att skriva som nog, som du skriver, egentligen är högst komplicerat och genomtänkt.
Det är härligt med författare som har förstånd att stryka det som inte behövs. Som inte älskar vartenda ord, eller som även om de gör det förstår att kraften blir större om de stryker.
[…] och Snowflake har också […]