Det här är inte bara en nigeriansk klassiker, den ingår i hela Afrikas kanon. Chinua skrev den på engelska, men med bildspråk och uttryck översatta från igbo. Det är en av de stora behållningarna med boken, det vimlar av ordspråk, visor och fantasifulla namn. Allt går sönder kom ut 1958, och jag är säker på att ett av Chinua Achebes främsta syften var att skriva ner traditioner, historier, vidskepelser, religiösa och sociala och ekonomiska förhållanden som rådde i Nigeria före kolonialismen. Det lyckas han fint med.
Huvudpersonen Okonkwo är en stolt krigare och brottare och jordburkare (jams) med tre fruar och en rad barn, varav äldste sonen Nwoye är ett bekymmer och Ezinma favoriten, synd att hon är en flicka bara. Okonkwo har lyckats arbeta sig upp i byns hierkarki av egen kraft, och tagit revansch för att hans egen far var en odugling. Samtidigt är han själv så elak och brutal att jag inte kan tycka om honom. Han slår sina fruar, såklart, det är ju hans rättighet, även om han bestraffas för att han gör det under fredsveckan. Men särklassigt värst är en scen där Okunkwo hugger ner och dödar en liten pojke som gått som son i huset i tre år, och är Nwoyes bäste vän. För att inte verka blödig.
Så detta har jag problem med.
Finast är en sekvens där byns trollkvinna hämtar Ezinma, som är sjuk, och bär iväg med henne hela natten. Mamman Ekwefi följer efter i smyg i mörkret och skogen, trots att hon är livrädd. Ezinma är det enda av Ekwefis alla barn som överlevt spädbarnsåren, och hon är högt älskad. Förhållandet mellan dem är innerligt kärleksfullt skildrat. (Och jo, även Okonkwo bryr sig om Ezinma, jag får väl ge honom det.)
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Chinua Achebe, Allt går sönder, igbo, Nigeria, jams, kolanötter, afrikansk litteratur, Ezinma
Chinua Achebe: Allt går sönder
oktober 9, 2010 av snowflake
Snyggt att du länkar till poster om ‘kolanötter’! När jag läste visste jag inte hur de såg ut, men längtade efter att bli bjuden på dem.
Jag blev också beklämd av hur hårt Okonkwo höll fast vid traditionerna, och gjorde skillnad på manligt och kvinnligt (sämre). Men det var så spännande att läsa om hur det här och där dök upp stråk av tvivel på att de gamla sederna hade svar på allt. Den engelska utgåvan jag läste hade ett förord av Chimamanda Ngozi Adicihie där hon skrev om det, och som tur var råkade jag läsa det innan, så att jag inte blev riktigt så irriterad som jag hade kunnat bli annars.
jag blev djupt fascinerad av de där kolanötterna, hur stora är de egentligen? De delade ju på dem flera stycken, och det var fint att bjuda på dem. Läser på wikipedia att de innehåller koffein = I like.
Chimamanda Ngozi Adicihie låter som en bättre introduktör än Per Wästberg, som det är i min. han är informativ och bra på flera sätt, men just det där med maktordningen talade han inte om.
men det blir bra att ha den här som en sorts bas i min afrikanska läsning, eftersom dne är en så stor klassiker.
[…] – Kenzaburo Oe 470. A Town Like Alice – Nevil Shute 471. The Bitter Glass – Eilís Dillon 472. Things Fall Apart – Chinua Achebe 473. Saturday Night and Sunday Morning – Alan Sillitoe 474. Mrs. ‘Arris Goes to Paris – Paul […]