När jag började läsa De besatta, som klotho tycker mycket om, så insåg jag rätt fort att jag sett stora delar av en film på denna bok. Det blev lite störande, för jag såg Gwyneth Paltrows ansikte hela tiden, men kunde inte komma ihåg de andra. Dessutom kom jag förstås ihåg storyn, men efter ett tag gjorde inte det så mycket. Boken är så mycket mer.
Det är hemliga brev, jättefina sagor, konstiga dikter och några som är mer begripliga. Det är en historia på 1800-talet, med två poeter — den erkände nationaldiktarern Randolph Henry Ash och den mer obskyra Christabel LaMotte som lyfts fram av den feministiska litteraturforskningen. Ash och LaMotte börjar skriva till varandra och förälskar sig allt mer, trots att han är gift och hon lever med en annan kvinna. Och så är det en historia i nutid, det vill säga 1980-talet. Den utspelar sig i de akademiska intrigernas och avundsjukans miljö, och det är väldigt roligt skildrat med såna som sitter och skriver på samma bok i 30 år och grottar ner sig i fotnoter, manhaftiga kvinnoforskare som vänder upp och ner på allt, dammiga försiktiga britter och burdusa, rika amerikaner som rivaliserar. Roland Michell hittar ett tidigare okänt brevutkast från Ash till LaMotte, och tillsammans med Maud Bailey går han på hemlig jakt för att försöka få veta vad som egentligen hände mellan dem. Ingen inom litteraturforskningen har ens vetat om att poeterna kände varandra. Det är en litterär sensation!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om De besatta, A S Byatt, bok blir film, bok i bok, Gwyneth Paltrow
De besatta — A S Byatt
april 19, 2010 av snowflake
Åh, jag tycker det här är en helt fantastisk bok! Det var en sådan som jag försökte mig på att läsa fyra eller fem gånger, men bara kom till sidan sexton eller något. Och sen, ungefär sjätte gången jag började läsa boken så stämde allting. Jag kunde inte sluta. Den är verkligen både rolig, intelligent och spännande. Och det är ju inte att man undrar hur många LaMottes som historien glömt bort?!
Jag tyckte ganska bra om filmen också, även om halva historien var struken. Kanske tyckte jag mycket om den för att Christabel spelas av Jennifer Ehle som också spelar Elizabeth Bennet i tv-serien av Pride and prejudice från 1995… men det berodde inte bara på det.
Elizabeth Bennet var det ja. Jennifer Ehle har ett så signifikant utseende men ändå glömmer jag bort vad hon spelat i. och heter.
Undrar hur många litteraturälskare/författar-porträtt Gwyneth Paltrow gjort förresten? Sylvia Plath, Maud Bailey, och Shakespeare in love — men där var hon väl mer musa?
Jag gillar i och för sig Gwyneth, men det är lite jobbigt när någon liksom gör ALLA roller under en period. På 90-talet var det Gwyneth, på 80-talet var det Helena Bonham-Carter…
Gwyneth har ju gjort Emma och Great Expectations också, förresten (apropå klassisk litteratur). Och hon var väl liiiite mer än musa i Shakespeare in love-filmen?!
Det jag minns av Shakespeare-filmen är att de tumlade runt i sängen hela tiden. Menar du att Gwyneths roll skrev själv också?
Vem gjorde 00-talets litterära kvinnor? Scarlett Johanson?
Jag tänker mest på Gwyneth-rollens kamp att inte behöva gifta sig, och att själv välja vem hon vill älska och ha sex med. Och framför allt på hennes tolkning på scenen! Som musa fungerar hon definitivt, men jag tycker hela situationen av hopplös kärlek osv är minst lika inspirerande.
På 00-talet är det kanske Kiera Knightley? Eller hon Ann Hathaway?
Såg filmen för ett tag sedan, men gillade inte Gwyneth Paltrow i huvudrollen. Föll mycket mer för handlingen på 1800-talet.
Är sugen på att läsa boken. Såg att jag hade Levnadstecknarens berättelse av henne i min hög med olästa böcker. Har du läst den?
Hej Mikaela
Är Levnadstecknarens berättelse av Byatt? Jag har inte läst. Bara en annan, som handlade om nån sorts sadomasochistiskt sällskap, den kan ha varit historisk. Jag vill minnas att jag inte gillade den men minns inte vad den heter…
I boken ska Maud Bailey vara extremt sval, kylig, behärskad. Jag tycker att Paltrow är bra, men den andra historien griper ju mycket mer. Där är det verkligen passion!
Vixx
Ja, den är allt det där. Och ibland lite trist – eller åtminstone fångas jag inte av poesin och en del andra av de insprängda delarna. MEN, en del är helt lysande, jag älskar dagboken som Christabels unga släkting skriver från Bretagne, den säger så mycket tycker jag.
Och så gillar jag de fornnordiska referenserna, allusionerna, diktfragmenten. Även om Byatt blandar ihop Freja och Idun.
Freja och Idun-hopblandningen minns jag inte… Hm, det borde jag reagerat på. Har det med äpplen att göra då, eller?
Dikterna skummade jag igenom (det gör jag nästan jämt med såna, i alla fall om jag vid en liten noggrann läsning till en början konstaterat att jag inte verkar missa något särskilt). Men de kanske skulle vara intressantare på originalspråk.
För övrigt är det här en så pre-refaelitisk roman. Om det nu finns såna 🙂
Japp, äpplen. I en av dikterna, bara en strof. (Det är bara nördar som reagerar på det.)
Vad är ”pre-refaelitisk”?
Snow: Okej. Dikterna skummade jag nog lite grann, som sagt (men jag ska inte svära på att inte Freja kan associeras med äpplen, hon också. Det finns rätt många versioner av de där gamla myterna, och Freja, Frej och Njord brukar räknas som en äldre gudagrupp (vanerna), som sedan utökades och delvis byttes ut av asarna (Oden, Tor och andra asar kring dem). Vid detta utbyte överfördes en del myter som tidigare förknippats med vanerna på asarna. Äpplena skulle kunna vara något sånt… Och det verkar ju å andra sidan ha ganska mycket att göra med de grekiska gudarna och olympen och ungdomens äpplen och sånt där…)
Prerefaeliterna var en grupp engelska målare som hämtade inspiration i konsten före Rafael, dvs före 1400-talet nån gång. De verkade i mitten av 1800-talet, och typiskt målade de mytiska motiv, eller motiv ur dikter. Typ Lady of Shalott, eller Ofelia som flyter i vatten. Jag är lite svag för de där målningarna, faktisk.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Prerafaeliter
I filmen är det denna typ av målningar som Christabels flickvän målar, och jag tänker alltid på hela romanen som ett slags svärmeri för hela den här inriktningen. Men det kan vara jag som lägger för mycket in i historien.
Äpplen i allmänhet sorterar fint in hos kärlekens och fruktbarhetens gudinna Freja, men de särskilda föryngringsäpplen tycker jag ska få vara Iduns. 🙂 Fint att du känner till vanerna!
Pinsamt att jag inte kopplade pre-rafaeliterna, särskilt som jag sett den där jättekända utställningen som turnerat i Europa de senaste åren. Jag gillade den. Allt det där långa lockiga håret! Och blommor.
Apropå hår så är det ju ett tema i De besatta. maud Baileys vackra ljusa hår, som hon hånades för, klippte av, ständigt döljer…
(Ofeliamålningen pryder omslaget till en bok jag har. Den handlar om flickor som är deprimerade eller nåt sånt, hur flickors liv inskränks. Jag tycker den är hotfull och oroande.)
Tillägg: Jag tror du har helt rätt om boken som en prerafaelitisk hyllning, förresten. Det känns så rätt.
Ja, jag minns ju inte dikterna så noga; du har säkert rätt med sammanblandningen av Freja och Idun. Jag planerade en gång för länge sen att skriva en C-uppsats i religionshistoria som nog skulle handlat om nånting kring de där gudinnorna i skiftet mellan asatro och kristendom i Skandinavien. Du kanske redan har läst in dig, men Britt-Mari Näsström har annars skrivit ett par böcker om The great goddess of the north. Intressanta!
Jag missade den jättekända prerefaelitutställningen, tyvärr, men har sett dem lite här och där i alla fall. Jag är väldigt fascinerad, och kan inte bestämma mig för om jag är kitschig eller inte 🙂
Ja, håret som symbol i boken är väldigt påtagligt. Inklusive den där hårflätan som Ash begravs med. Hår som klipps eller inte är vanliga symboler, men de är alltid väldigt starka, tycker jag.
Och boken med Ofeliamålningen – är det Arne Jarricks Hamlets fråga? Den står i min bokhylla med, men jag har inte läst den ännu.
Britt-Mari Näsström har jag inte hört talas om. Är hon nån sorts lärjunge till Birgitta Odell? Mina kunskaper om gudinneforskning härstammar från 90-talet, och då var Odell fortfarande det stora namnet.
Men jag har inte läst så mycket. Däremot den fornnordiska mytologin. (Men jag har säkert glömt rätt mycket.)
Ofeliaboken hittar jag inte just nu, den kan ha åkt ut i nån rensning. men det var en kvinnlig författare, det är jag 99 procent säker på.
Kolla in de här Ofeliorna också! http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=3191&domain=http%3A%2F%2Fwww.kulturhuset.stockholm.se%2F&url=default.asp%3Fid%3D29443
En fin utställning om två kusiner, som tyvärr slutat visas nu.
Odell… ringer inga klockor. Britt-Mari Näsström är professor i religionshistoria i Göteborg. Om hon är lärljunge till Birgitta måtte Birgitta vara ganska gammal, för jag skulle gissa att Näsström snart borde pensioneras.
*googlar*
Japp, hon är född 42. Här finns några av hennes böcker:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Britt-Mari_Näsström
Jag hade henne som lärare typ 94 och 96 eller så. (Av någon anledning minns jag bäst hur hon i en liten ironisk bisats kommenterade att alla stora religioner brukade grundas av män som fått en 30-årskris 😀 ).
Utställningen verkar väldigt intressant. Synd att den inte visas längre, men kanske stöter man på den nån annanstans vad det lider.
Jag har för mig att det finns nån annan Ofelia-bok också, men minns inte heller vem som skrivit. Men Jarricks bok står oläst hemma hos mig i alla fall.
Äsch, du menar Birgitta Odén, förstås. Jo, men det kan jag nog tänka mig att Näsström är en efterföljare till. Men hon är mer historiker än religionshistoriker. Har ett par antologier hemma som hon medverkat i.
ONSELL menar jag förstås.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Birgitta_Onsell
född 1925.
Kul kommentar om 30-årskriser! 🙂
Efter tusen år av tystnad låter bekant, men jag tror inte jag har läst den.
Kul att det trots allt finns så många som har skrivit om de fornnordiska gudinnorna dock 🙂
Nån särskild Onsell-bok du tycker man ska läsa?
Tyvärr inte, jag minns inte vad jag läst själv. Men jag har intervjuat henne och minns i alla fall hur hon såg ut då. 😉
Ja, det viktigaste är ju trots allt hur folk ser ut. Inte vad de skrivit 😉
Har helt missat att De besatta finns som film. Ska försöka få tag på den. Fast det är lite vanskligt att se en film där boken är bra och utspelar sig på flera plan.
Däremot så är jag ganska säker på att de filmatiserat Fjärilar och änglar och att Krstin Scott Thomas har en av rollerna och det låter lovande.
På ett sätt kan jag nog tycka att Gwyneth passar i rollen, om inte annat så utseendemässigt. Mauds blonda hår har ju viss betydelse för hur hon är/blivit behandlad och just den där svala på gränsen till kylslagen personlighet.
Hår har ju haft viss betydelse i under 1800-talet även i Sverige, tänker bl a på hårkullorna från Dalarna. Min mamma har ett klockarmband för fickur som är tillverkat av min mormors mors hår. Rätt häftigt faktiskt.
Jag tror du lugnt kan se filmen. Jag tycker faktiskt att de lyckats förhållandevis bra; även om de strukit några stora och viktiga spår har de behållit mycket av bokens spänning. Fast det är klart man undrar alltid varför det liksom är kapplöpning till att öppna en grav mitt i natten när det handlar om saker som varit begravda i hundratals år. Det undrar man alltid i såna här filmer.
Är Fjärilar och änglar en Byattbok? kristin Scott Thomas gillar jag, ända sen jag såg henne i en tv-serie där hon spelade nunna nån gång på 80-talet, tror jag.
Det vore roligt att se bild på klockarmbandet nån gång! Fascination blandad med skräck…