På i mitt tycke ganska goda grunder sågar Johanna Paulsson det slentrianmässiga tänkandet i sf-filmer som Avatar, i en kommentar om Rymd och ras. Sf-genren har kört fast i koloniala fantasier. Men det finns ju fantastiska författare, som diskuterar ras, kön, människovärde, slaveri, religion, sexualitet, makt och andra ämnen på ett helt annat sätt! Så där så att man känner hur hjärncellerna tar små skutt och omgrupperar sig till nya banor.
* Mitt främsta tips är Octavia E Butler. Ett av de senaste årens främsta fynd för mig. Love at first reading.
Jag har skrivit om hennes Wild Seed, Parable of the Sower och Parable of the Talent. Bättre än så blir det bara inte.
* Mitt andra tips är naturligtvis Ursula K Le Guin. Henne har jag älskat så länge att jag läst de flesta böckerna långt innan jag startade den här bloggen. Det enda inlägg jag kan gräva fram är om Unlocking the Air och lite lite om klassikern Left Hand of Darkness här.
* Mitt tredje tips är en annan underbar ny bekantskap: James Tiptree jr, pseudonym för Alice Bradley Sheldon, vars novellsamling Her smoke rose up forever jag har skrivit om här och här.
* Och för att runda av med en fjärde vill jag uppmana Johanna Paulsson och alla andra att prova en Nicola Griffith. Som Slow river eller Ammonite.
Men bäst av dem alla är nog ändå Octavia. Därför får hon vara med på bild.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om science fiction, Octavia E Butler, Ursula K Le Guin, Wild Seed, Left Hand of Darkness, Parable of the Sower, Parable of the Talent, Unlocking the Air, Nicola Griffith, James Tiptree jr, Her smoke rose up forever, Ammonite, Slow river
Gå till litteraturen istället, Johanna Paulsson
april 5, 2010 av snowflake
Så sant som det var sagt. Jag ska sätta upp ett par av författarna du nämner på läslistan.
Sedan måste jag i sammanhanget nämna spelet Shock: Social Science Fiction, för den som vill skapa sina egna, icke-slentrianmässiga berättelser.
http://glyphpress.com/shock/
Gör så!
Jag har aldrig stött på spelet Shock förut (är en typisk alfa/betapet- , Mah jong- och kort-spelare) men jag gillar det här:
”The Most Important Character in the Universe
Players are responsible for both Protagonists and Antagonists, principles with motivation and resources: they represent what you care about as a player and act in a way that highlights and questions the things you care about.”
Jag har bara läst ”På andra sidan drömmen” av Ursula K Le guin men har länge varit sugen på att läsa något mer av henne – vad skulle du rekommendera?
På andra sidan drömmen är en favorit! Sen tycker jag om Där världen kallas skog, och klassikern Mörkrets vänstra hand.
Mer fantasyinriktade är Trollkarlen från Övärlden och böckerna i den serien, hon skrev först tre och sen långt senare tre till. De brukar ibland stå i ungdomshyllorna på bibblan, så du kanske tycker att de är för barnsliga?
Jag gillar också Always Coming Home, som är en rapsodisk berättelse med fiktiva historiska rapporter, sparade dokument, recept…
Flea av de fristående hör ändå ihop på så vis att de hänvisar till planeter i ett solsystem hon har hittat på.
”The Lathe of Heaven” (”På andra sidan drömmen”) läste jag ganska nyligen, och det är nog, tillsammans med den ursprungliga trilogin om Övärlden, min favorit hittills av Le Guins böcker. Den handlar förvisso bara till liten del om ras och kön, men det är helt klart en bok värd att nämna.
Jag måste säga att jag blir lite förvånad att du just i det här sammanhanget också rekommenderar ”The Word for World is Forest” (”Där världen kallas skog”), efter att just ha instämt i Paulssons mycket berättigade sågning av ”Avatar”. Man kan ta Paulssons krönika och byta ut ”Avatar” mot ”The Word for World is Forest” och kritiken är i princip lika giltig, för den boken lider av nästan exakt samma svagheter som ”Avatar”, och bygger på nästan exakt samma klichéer. Och ingen av dem är särskilt träffande som allegori över kolonialismen, som är en betydligt mer komplex historia än den svartvita nidbild som dessa verk bygger upp och sedan går till storms mot.
En annan reflektion: du nämner enbart kvinnliga författare. Inte för att jag omedelbart har några bättre förslag, men just därför är det intressant att fundera över. Var är de manliga författare som med förtjänst behandlat frågor om ras, kön, sexualitet o.s.v.?
Hej Dr M
En scen jag minns från På andra sidan drömmen är när huvudpersonen får för sig att drömma bort rasismen. Alla blir lika grå…
Nu blir jag osäker på Där världen kallas skog. Det är länge sen jag läste den, 15 år sen kanske eller mer, och jag minns inte mer än att jag tyckte om den. Och det är en titel som har fastnat. Du kan ha rätt i din kritik. Eller så skulle jag tycka lika bra om den idag. Det finns ju bara ett sätt att ta reda på det. 🙂
De författare jag nämner är de jag tycker är bäst och mest intressanta, särskilt i det här sammanhanget. Har du fler tips så berätta gärna!
Tack för tipsen! Serien om ö-världen står i bokhyllan här hemma och jag tänker mig nog att läsa dem – jag läser gärna bra ungdomsböcker! Jag tänker nog ändå börja om med något mindre fantasyinriktat först. Dina tips ska jag kolla upp på direkten 🙂
Jag har inte läst en bråkdel av LeGuin jämfört med Snowflake men jag lobbar gärna för boken Att spela människa också. Brukar också stå i ungdomshyllan och är inte SF alls, men väldigt bra.
Bland övärldsböckerna är min stora favorit Gravkamrarna i Atuan. Helt fantastisk!! (Jag tycker dessutom att översättningen ”Övärlden” funkar ganska bra, men att engelska originalet Earthsea är ännu mer fantasieggande, liksom en värld på en gång rött och torrt å ena sidan, och blött och blått å andra sidan.)
(En nackdel med att ha färgsorterade bokhyllor är att man inte genast ser vad man har av en viss författare…)
Berättelsen är världens språk har jag för mig var bra också, och en tunn liten sak som heter Rocannan’s world.
Shevek heter en som många tycker om, men jag har glömt hur den var.
Novellsamlingarna går mer i realistisk stil, om man tolkar realism vääldigt vitt. Berättelser vid havet, och en där titelnovellen heter Koyote -kvinnan (tror jag?)
Jag tipsar gärna om Vetenskapsradion Forum som de senaste fyra avsnitten har ägnat halva tiden åt SF-klassiker och deras betydelse. Jag har bara hört första delen (om Frankenstein) och sista delen (om Neuromancer). I de två mellanliggande avsnitten (som ligger i min iPod och väntar) talar man bl a om LeGuins Left hand of darkness). 22 mars tror jag datumen var.
Nämen! Det där ska jag lyssna på!
Dessutom är det ju Do androids dream of electric sheep >>> Blade runner = min favoritfilm.
Vilket tips, tack Vixx!
Det är några resor inplanerade under våren, både jobb och semester. Men mest var jag tvungen att skaffa nytt pass för att det gamla trillade sönder.
Då önskar jag lyckliga resor. 🙂
*skratt* Ja, jag insåg hur dumt det blev till slut, när det bara blev ett enda programm vars innehåll jag inte beskrev. Men kul att du tog reda på det själv. Jag ska också lyssna på Bladerunner-programmet, förresten.
Nu sitter jag och lyssnar. Problemet är att även de andra inslagen är intressanta, så jag måste lyssna igen en massa minuter för att komma till LeGuin. 😉
Det var en bra introduktion till Le Guin, men de glömde att berätta att hon har ett fantastiskt språk. Rent och klart och vackert och stundtals poetiskt.
Det där med att hennes pappa var antropolog förklarar ju en del saker, framför allt Always Coming Home. Jag gillar det sättet att berätta, undersökandet.
Nu lyssnar jag på en forskare om genusperspektiv på World trade center, hoppas hon läser den här boken om hjältinnorna där:
Ja, det är så himla besvärligt med vetenskapsradion, tycker jag, för nästan allt är intressant. 😉
Jag har inte hunnit lyssna ännu (jag har totalt snöat in på Radiopsykologen, för jag tycker hon är så bra, och det har inte hunnits med så värst mycket mer radio än det sista veckan. Förutom de avsnittet om Neuromancer som jag lyssnade på medan jag skaffade pass igår. Man måste ju vara effektiv.)
Ska du resa nånstans?
Hear, hear! Bra rutet!:) Avatar tyckte jag var förutsägbart dravvel och urtråkig men det finns ju massor med författare, som du så förtjänst fullt räknar upp ett stort antal av!
Tack, Bokomaten, hoppas du får nåt tips. 🙂
Storyn i Avatar var ju så tunn, trots Sigourney. Men effekterna var underbara, jag gillar allt det blå.
[…] vidare på Snowflakes in Rain, 5 april 2010 Kallocain, RUT-avdrag och science […]
Faktum är att sf-genren blir mer och mer medveten om det här med ras och kultur. Förra året var det en jättestor debatt (som går under namnet RaceFail ’09) om sånt i genrekretsar på nätet, vilket nog var välbehövligt även om det som du säger har funnits myckt bra i litteraturen redan innan.
Kan tipsa om till exempel N. K. Jemisin http://nkjemisin.com/
Hej åka
Jag tror att sf-genren på många sätt har lättare att närma sig brännande frågor. Det är friare, man kan komma från olika håll, behöver inte ta hänsyn till historisk korrekthet. Det är spännande.
Jag gillar den här meningen hos N K Jemisin: ”But the throne of the Hundred Thousand Kingdoms is not easily won”. fantasieggande och jag associerar till ”But the hearts of men are easily corrupted” (med Galadriel-röst).
Det verkar som om det är begränsat tråddjup här, så jag skriver mitt svar som en ny kommentar och hoppas att alla intresserade kan pussla ihop konversationen själva. Detta är alltså svar på Snowflake den april 11, 2010 vid 1:21 e m.
Mild spoilervarning för ”The Lathe of Heaven” i nästa stycke.
Det stämmer att de försöker få bort rasproblemen och att det gör alla människor grå. Det var därför jag sa att boken ”bara till liten del” handlar om ras och kön. Poängen med det avsnittet är ju egentligen inte så mycket att diskutera rasism i sig, utan är ju — i alla fall som jag läser den — egentligen en kommentar till tanken om ett egalitärt Utopia där alla är exakt lika. Den här boken är ju från Le Guins tidiga period, där hon i första hand intresserar sig för den enskilda människan, och hennes personlighet, och den värld som blir resultatet av att göra alla lika har inget utrymme för livliga personligheter, illustrerat av att en viss kvinnlig biroll helt mister sin lyster. Överhuvudtaget är ju hela boken en maning till eftertanke hos alla självutnämnda världsförbättrare.
”The Word for World is Forest” är en mycket kort bok, så det är ju inget större arbete med att läsa om den om du skulle vilja. Jag begär naturligtvis inte att du ska hålla med mig, men för mig är problemen med boken uppenbara. Den känns som en hårdvinklad pamflett snarare än ett litterärt verk, med en förolämpande klichéartad världsbild och stereotypa karaktärer. Hela den komplexa kolonialismproblematiken reduceras till fredligt och romantiskt naturfolk ställs mot korkad och elak red neck, och sedan är det bara för Le Guin att riva ner hela halmgubben. Inte ens språket lyfter riktigt, tycker jag. På sätt och vis känns det som mycket otypiskt Le Guin, och det är också hittills den enda av hennes böcker jag har tyckt varit riktigt dålig (även om jag inte var särskilt imponerad av ”The Telling” heller, som även den bygger på klichéartade samhällsidéer och en stor portion naturfolksromantik).
Jag har nog inte heller några riktigt bra idéer om andra författare som jag tycker behandlat just kön och ras speciellt intressant. Jag är mitt uppe i att läsa Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi just nu, och det känns som om han gör lite trevande försök i den riktningen, men inget som riktigt kommit någon vart än.
(Man kan svara på samma inlägg som sista svaret, då hamnar det direkt under svaret man svarar på.)
Jag läser På andra sidan drömmen som en Jesus/Mio min Mio-saga. Plötsligt en dag förstår George att han kan styra verkligheten, förändra verkligheten. När han kommit över den värsta ångesten inser han att denna makt också är världens chans att göra något gott. Han försöker och försöker, men drömmarna tar ju den rationella vägen och tar itu med exempelvis luftföroreningar och trängsel genom att avliva miljoner människor i pesten.
Moral versus praktik.
Även den var det länge sen jag läste, men den bet sig fast.
Finns här för 30 spänn om nån blir nyfiken: http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=854
The Telling har jag inte läst, men jag ser här att den tillhör Hain-böckerna. http://www.sfbok.se/bok/portratt/por5.asp Det gör ju Där världen kallas skog också, så det verkar ju rimligt att hon utvecklar ungefär samma tankar där.