Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer ur Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om, uppmanar Lyran.
1. Mio i Mio, min Mio är den jag tycker mest om. Hur han går där och känner sig oönskad och oälskad som fosterbarn, men så får han ett guldäpple av den snälla tanten i kiosken och sen hittar han en flaska med anden som tar honom till hans riktige far i Landet i fjärran. Där väntar hästen Miramis, vännen Jum-Jum, brunnen som viskar i skymningen och alla äventyren. Och den hemske riddar Kato.
När min yngste son var liten berättade jag Mio, min Mio för att göra en lång tråkig tunnelbaneresa lite roligare. Även de tuffa tonårskillarna på sätet bredvid tystnade och lyssnade.
2. Kajsa Kavat, Nils Karlsson-Pyssling, Ingen rövare finns i skogen, Mirabell, Peter och Petra… Jag tycker så mycket om flera av de korta sagorna. Hur Kajsa Kavat räddade julen för sig och mormor, hur Bertil ordnade så fint för pysslingen Nils. Det är Eva Billows teckningar som gör den så underbar. Att kunna skapa magi i en berättelse som handlar om hushållsarbete! Men det måste vara det där att få känna sig duktig, att man klarar av saker, som barn behöver. Ingen rövare finns i skogen var nästan för spännande, och Mirabell om flickan som fick ett frö som växte upp till en docka — åh!
3. Astrid Lindgren måste ha tyckt mycket om namnet Rasmus. Bland mina böcker som syns på bilden finns det tre olika Rasmus. Rasmus på luffen, återigen en liten oönskad kille, som träffar en snäll luffare och sjunger om sill och potäter. I en av böckerna om mästerdetektiven Kalle Blomkvist hjälper Vita rosen en liten Rasmus, och så skrev Astrid Lindgren om Rasmus, Pontus och Toker, ett äventyr som utspelar sig delvis på en cirkus.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren, barnböcker, sagor, Mio min Mio, Kajsa Kavat, Mästerdetektiven Blomkvist, Ingen rövare finns i skogen
snowflakes in rain 
Kajsa Kavat och Mirabell gillar dottern också.
Lyran
Bra smak hon har!
Jag har också skrivit mycket mycket om Mio. Han är även en av mina stora favoriter.
Och hennes korta sagor är ganska bortglömda faktiskt. Särskilt dem som kommer från samlingen Kajsa Kavat. Det finns en särskilt sorglig saga där om en flicka som heter Märit (eller Marit?) tror jag, som faktiskt dör. Det måste vara något av de mest okända hon skrivit.
Namnet Rasmus betydelse har jag funderat mycket över också. Jag har 2-3 halvskrivna blogginlägg om just Astrid Lindgren och Rasmus. Undrar just varför hon valt det namnet så många gånger? Förekommer egentligen inte Bertil några gånger fler än man tänker på också, fastän det mest är i de korta sagorna, eller minns jag fel? Det kanske bara är i Nils Karlsson Pyssling som Bertil finns med? Gunilla heter hur som helst några flickor, det är jag säker på!
Och, ja, just det – häftigt att killarna på tunnelbanan lyssnade! Jag känner igen fenomenet från när man läser böcker för dottern på biblioteket. Även om det inte just är tonårskillar som stannar för att lyssna, så brukar det inte dröja länge förrän typ fyra okända förskolebarn hänger över axeln. Vilket sug det finns efter goda historier!!
Fast de försökte att inte låtsas om det. 🙂
Nu har jag läst om sagan om Märit och den är ju helt förfärligt sorglig! Hon offrar ju livet för Jonas Petter.
Jag minns också en gång när jag kom in i pojkarnas sovrum och min yngste låg och grät så jag blev helt förfärad och trodde att något hemskt hade hänt. Då hade han läst sagan om draken som dog (från samlingen Sagorna). Han var otröstlig.
Ska barn verkligen tillåtas läsa Astrid Lindgren?
Nej, Astrid Lindgrens litteratur är samhällsfarlig. Barn som gråter! Det blir psykologkontakter och antidepp-piller på det.
Kanske att du/vi ändå överdriver en aning nu, vad sägs om en åldersgräns? 15 år. Eller 21.
Överdriver? Absolut inte! 21-årsgräns och man får endast köpa om man tar två prozac-lådor på köpet!
🙂 Okej, då.
Fast egentligen var jag i efterhand ”glad” över att sonen grät. Skönt att se att han har så nära kontakt med sina känslor.
Men alltså det är väl helt fantastiskt med böcker som man gråter av. Rent generellt. Jag måste nog tänka ett tag, men jag kan inte föreställa mig särskilt många dåliga (däremot kanske mer eller mindre bra) böcker som fått mig att gråta. Själv gråter jag visserligen när jag läser bilderböcker och de tecknade figurerna ritar teckningar till varandra för att tala om att de tycker om varandra. Så jag är möjligen inte rätt person att uttala mig.
(Eller jo, jag har kanske ”gråtit” mentalt över att en bok varit dålig, då. Det har jag nog. Eller av besvikelse när en bok inte alls var så bra som jag hoppats.)
Jag har en samlingsutgåva (som jag inte kommer ihåg vad den heter, men det är i alla fall en bild på Mio som sitter på en bänk med guldäpplet på framsidan) som innehåller flera av Astrids kortare sagor samt några kapitel ur Bröderna Lejonhjärta, Nils Karlsson Pyssling och Mio, min Mio. Jag älskade den boken när jag var liten. Jag älskar den fortfarande. Gud, vad den var bra. Vad jag har gråtit till den.
Vad jag minns så fanns Allra käraste syster, Det finns inga rövare i skogen, Peter och Petra, någon om en prinsessa som hade jättemånga dockor och hela Sunnanäng med, utöver de som jag tidigare har nämnt. Sunnanäng måste vara bland det vackraste som skrivits, särskilt när man är ett barn. Jag gråter fortfarande floder till Junker Nils av Eka.
Jag måste leta fram den där boken nu. Jag tappade bort den för något år sedan, men så kan man ju inte ha det.
Sarah
Den har jag också. Gråtvarning!! Du måste verkligen leta fram den.
Prinsessan har massor av fina dockor men bara tråkigt, tills en liten fattig unge med en hemmagjord, rätt ful docka kommer och visar hur man ska leka. Minns du? 🙂