Vi är Luftens drottning – Pauline Wolff

Jag trodde så att jag skulle tycka om den här. Ett mystiskt skepp som färdas över haven, befolkat av en sorts cirkusartister. De anlägger hamnar där de ger föreställningar, och på sina resor tränar och tränar och tränar de. En mor och hennes dotter är en och samma. De är Luftens drottning. De svingar sig i masterna, lätta som fåglar. De är sminkade och klädda i dräkter med volanger som ska dölja flikarna under deras armar. Flikar som gör att de faktiskt kan flyga på riktigt, om de övar tillräckligt.
Men nej. Jag dras inte in i berättelsen. Språket är fullt av dels skeppsterminologi, dels ålderdomliga ord, och dels av vad jag är nästan säker på är påhittade ord. (Ifall det inte är utländska ord, eller så ålderdomliga att jag inte ens förstår dem.) Jag förstår att det ska skapa en stämning, att Wolff vill uppnå en magi, att det är något hon bygger upp här. Men jag lyckas aldrig ta mig in i det bygget. Hindren blir för många och det stöter bort mig.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Vi är Luftens drottning, Pauline Wolff