Boktipsets utmaning har varit svår, men ett försök kommer här.
För cirka 32 år sen: Läste jag allt, precis allt jag kom över. Ungdomsböcker, barnböcker, mjölkpaket… Det var Puss och Kram-böckerna, Fem-böckerna, och så småningom vuxendeckare. Jag minns ett tillfälle när jag fick fatt i Virginia Woolfs Vågorna och inte kunde sluta läsa den trots att jag inte förstod ett enda dugg. Jag minns fortfarande rytmen i den, vågorna som slår. Jag läste ut varenda bok.
För cirka 22 år sen: Läste jag litteraturvetenskap med allt vad det innebär. Andra terminen började jag protestläsa Modesty Blaise för jag tyckte att alla var så pretto. (Det var säkert orättvist.) Jag tror att jag var inne på Harriet Lerners självhjälpsböcker i den här vevan också. Och kort därpå hade jag en Fay Weldon-period när jag läste allt av henne.
För cirka tolv år sen: Har jag ingen aning om vad jag läste, för jag skrev aldrig upp. En kompott av romaner och deckare och barnböcker, gissar jag. På somrarna temaläste jag, jag minns ett försök med Agnes von Krusenstjerna som jag gav upp efter två böcker. Moa Martinson däremot läste jag en hel rad. Serien med Drottning Grågyllen, Kvinnor och äppelträd, Mor gifter sig.
För cirka sex år sen: Började jag på allvar läsa på engelska. Trots att det tar längre tid och jag måste slå upp ord. Jag läste ett par roliga fempoängskurser på universitetet i litteratur, och insåg att alla andra är bättre på engelska. (Som tur är är jag inte blyg, så jag pratar ändå fast jag har fel uttal och söker ord hela tiden.) Nu är min läsförståelse markant högre, och utbudet av böcker har vidgats.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om läsning genom åren, läsvanor
snowflakes in rain 
Själv började jag läsa massor av deckare när jag pluggade litt vet. Det måste vara något med atmosfären som väcker ens protestlusta. Eller också har man bara behov av pauser mellan Dostojevski och James Joyce.
Kidneybönan
Det tror jag också. Eller så är det därför varken du eller jag är professor. 😉
Att läsa ut allt man påbörjar… jag undrar när jag slutade med det, men jag läser fortfarande ut det allra mesta. Tänk om det skulle ta sig på slutet…
kontakt
Old habits die hard. Jag har blivit lite bättre på att lägga bort.
Jag ler igenkännande… aldrig har jag läst så mycket deckare och veckotidningar också 🙂 som när jag läste litteraturhistoria.
[…] grunnat sedan dess på vilken typ av litteratur jag läst genom åren. Jag har också upptäckt att Snowflakes in rain gjort sin egna lista med nedslag för 6, 12 22 och 32 år […]
åh jag fastnade i diverse dokusåpor när jag läste littvet. kanske någon form av överlevnadsprotest det där? (även om dokusåpa som protest kanske inte är världens mest genomtänkta…)
och apropå att börja läsa på engelska, vad roligt med någon annan som har haft det som projekt, känns så ofta som att alla tycker det är helt självklart att man ska kunna växla mellan svenska och engelska böcker hur som. jag har precis tagit tag i att läsa mer på engelska och det var lättare än vad jag trodde. men absolut inte självklart.
Ida
Kanske alla på littvet hade sina popkultursnöjen, fast ingen vågade säga det? Bara rynkade pannor och Dostojevskij…
Jag kom igång med engelskan dels för att det fanns böcker jag annars inte kunde läsa, dels för att mina barn plötsligt var ruskigt bra på engelska.
Det roliga är att nu när jag vant mig kan jag till och med glömma bort om jag läst en bok på svenska eller engelska. Det är ingen grej längre. Men även om min passiva förståelse är rätt hög, så är jag ändå inte bra på att tala språket.
Jag behöver resa mer!